Rost och kärlek- hur var det nu?

Utan att överdriva kan konstateras att veckans studentinsatser inte varit så överväldigande. Allt är som vanligt medias fel: Hade de inte direktsänt från S-kongressen så hade jag läst mycket mer. Men, men- det är ju lätt att skylla sin egen bristande karaktär på andra...

Hur som helst.
Kongressen rör om i känslolivet. Hopp, ilska och frustration har präglat sinnesstämningen under veckan som gått. Det började hoppfullt med könsneutrala äktenskap, tydligt nej till pigavdrag och uppstudsiga kongressombud som gav styrelsen stryk.
Snart förbyttes hoppet till ilska och frustration. Ilska över ett parti som fortfarande är alldeles för konservativt i föräldraförsäkringsfrågan och en bufflig partiledare. Frustration över att inte kunna förändra.

Idag var det så dags för kongressens avslutande. Det är alltid något alldeles speciellt. Ätandes mina fiskpinnar lyssnade jag på avtackningar och partiledarens avslutningsanförande.
Avtackningar gör mig alltid rörd, männsikor som ska försöka säga några ord till tack kan göra det på ett så träffande och vackert sätt.
Sen kommer Perssons avslutning. Håret reser sig på armarna när han talar om hur vi måste göra allt för att få alla i jobb. Det är inte bara en slogan, det finns en vision. Vi kompromissar inte. Alla ska med- så enkelt är det.
Så sjunger kongressen unisont internationalen. Även alla dessa mil borta från Malmö så är känslan i magen densamma. Tillsammans kan vi. Vi fixar det här, och det vi gör är rätt.

Till syvende och sist så är jag hopplöst förälskad.
Visst saknar jag den feministiska analysen och visst finns det mycket att önska vad beträffar den interna demokratin.
Men att kärlek inte rostar sönder, det är jag övertygad om.