Sluta med skitsnacket!

Marianne Laxén ska tydligen sluta som chef för regeringskansliets jämställdhetsenhet. Marianne Laxén tillsattes av Margareta Winberg och har haft den väldigt tunga och impopulära uppgiften att driva jämställdhetsperspektivet i regeringens politik.

Jag har ingen aning om varför hon ska sluta men jag hoppas verkligen att det är på sakliga grunder och inte handlar om att politikerna eller de opolitiska tjänstemännen vill sänka ambitionerna på jämställdhetsområdet.

Däremot har jag en aning om den falska anklagelsen som nu kommer upp, det som för något år sedan hette att hon var ordföranden i en förening som tagit emot statliga bidrag, och som hon då varit ansvarig för att fördela.

Den historien var så jäkla osann och så jäkla typisk. Man gräver fram det man kan för att misskreditera människor man inte gillar, eller vars åsikter man inte gillar. Nu minns jag inte exakt hur det var, men jag tror det handlade om att hon suttit ordföranden på ett årsmöte. Alla vi som är ideellt aktiva vet att det absolut inte innebär att man också är ordförande för föreningen.

Sanningen kom fram i samband med smutskastningen. Men nu är sanningen glömd och jag hör på nyheterna något i stil med att hon anklagats för jäv då hon varit med och fördelat bidrag till en organisation hon själv var ordföranden i.

Jag tycker det är läskigt hur vi reviderar historien, glömmer, och reviderar på nytt.

Det är dags att sluta snacka skit!

"Nästa generation stureplan"

Läste i DN i lördags (20:e okt) en artikel med rubriken "halvnakna flickor på fest en trend som oroar även unga". Det första stycket i artikeln lyder: Det är på specialarrangerade fester, ofta riktade till den så kallade "Nästa generation Stureplan", som allt utspelar sig. Festerna arrangeras för att ge ungdomarna "en försmak av Stureplans nöjesliv", som vissa arrangörer utrycker det. En Susanne Bengtsson som är anställd av Stockholms kommun säger att hon är förvånad över de förlegade könsroller som finns. Hon menar att killarna är aktivt drivande och tjejerna är de som ska vara vackra och passa upp. I artikeln intervjuas även några ungdomar som bland annat säger att festerna är väldigt sexistiska och att tjejerna klär sig utmanande (eller inte alls...) för att få killarnas uppmärksamhet. De säger också att detta speglar vuxenvärlden. Och visst är det så det fungerar.

Men vad är det som händer här egentligen? I ett samhälle där vi åtminstone formellt har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som män, varför "väljer" många unga flickor och kvinnor att anta sådan roll? Och vad är det med killarna?! Är de verkligen så att de vill gå på fester med halvnakna tjejer som de försöker få i säng men inte har någon som helst respekt för? Jag blir så förvånad när jag läser om sånt här. Men varför blir jag det? Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. Det är ungefär som när Gudrun Schyman sa i ett tal att samma norm, samma struktur, samma mönster, upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som i Sverige. Så är det ju, även om gradskillnaden kan tyckas vara enormt stor. De förlegade könsrollerna som finns på stureplanskrogarna, återfinns även på andra ställen, även om de är mycket tydligare på på vissa ställen.

Synd att jag inte har någon enkel lösning på problemet... Det fanns dock ett bra exempel i artikeln. På Elverket, en festlokal på Lidingö, har man infört en klädpolicy som innebär att gästerna inte får vara hur lättklädda som helst. Bra! Vi pratar om personer som inte är vuxna, man kan behöver lite hjälp på traven då.

Även i den här artikeln skriver man om att föräldrarna måste ta mer ansvar och engagera sig i sina barns liv. Självklart. Men när jag var i tonåren ville jag absolut inte ha pappa eller mamma springande efter mig på festerna. Eller någon annanstans heller för den delen :-). Det måste vi också komma ihåg, barn som är på väg att bli vuxna måste ibland få vara det utan föräldrar i närheten. Det är då det är som viktigast att det finns andra vuxna i ens närhet som kan sätta de där gränserna som man inte alltid själv kan sätta.

Svårt att starta genusarbete

Det märks att vår regering inte tycker att genusarbete i förskolan är över hövan viktigt.

Förskolan där min dotter går vill sätta igång med genusarbete. Jag är förstås överlycklig över det och har erbjudit mig att hjälpa till då jag själv är genusvetare. Efter ett inledande möte har jag nu ägnat ett antal timmar åt att hitta någon instans som kan tänkas kunna hjälpa min förskola att komma igång och som skolan skulle kunna söka pengar från för att kunna anlita t.ex. en genusinriktad dramagrupp eller en genuspedagog.

Till min stora besvikelse märker jag att de dörrar som tidigare stått öppna nu har stängts. Myndigheten för skolutveckling har INTE fått förnyat uppdrag att arbeta med genus, Delegationen för jämställdhet i förskolan har lämnat sitt slutbetänkande 2006 och som jag förstår det INTE fått någon fortsättning, men kanske tråkigast av allt är att Jämrum har upphört att existera. Jämrum var det forum för genus i förskolan som det uppmärksammade arbetet på förskolan Tittmyran i Gävle gav upphov till. Visserligen tillämpas pedagogiken lokalt men som inspiratörer för andra förskolor finns de alltså inte kvar.

Riktigt trist. Det känns som cynism att läsa i tidningarna om hur bra och viktigt det är med genuspedagoger om man inte har råd att anlita dem eller för den delen hittar några mer pålitliga sätt att anlita en sådan än "min bekants bekant.."

Någon som har något uppslag på hur man får till ett genusarbete i förskolan? litteratur finns ju i massor men de praktiska förutsättningarna?

Hovrätten anser män vara människor!

Tingsrätten ansåg att den 19-åriga kvinnan våldtagits men att det var möjligt att männen inte förstått att kvinnan inte ville. Hovrätten anser däremot att män är människor med förmåga till empati och förstånd. Det har bara en halvtimme sedan domen i det uppmärksammade våldtäktsfallet ”Stureplansprofilerna” avkunnats och själva domen har inte hunnit läsas. Men beskedet att det blev fällande domar är glädjande för kvinnan som får upprättelse, för alla kvinnor som nu kan känna sig lite tryggare i Sverige samt för alla män som nu slipper se sig själva i ljuset av tingsrättens dom som varelser som inte har förstånd att i alla fall fråga om kvinnan vill ha sex och om hon vill ges blåmärken, sår i hårbotten och ett sprucket underliv. Än är det dock med största sannolikhet inte slut. Domen väntas överklagas till högsta domstolen. Och frågan om det är rimligt att våldtäkt handlar om männen förstått att kvinnan inte vill återstår. Vore det inte mycket rimligare med en samtyckeslagstiftning som utgår från att båda parter måste fråga varandra om de båda vill ha sex, än att den ena parten måste säga nej?

Det svider gott.

Så brukade i alla fall mormor säga när hon la en bomullstuss med Salubrin på ett kliande myggbett. Hon hade dessutom rätt, det måste oftast svida till ordentligt för att bli bättre. Förhoppningsvis gäller detsamma för vårt parti som får svidande kritik för bristen på feministisk politik enligt dn.se
Som en skribenterna till den refererade rapporten kan jag inte annat än att hålla med rubriksättaren, rapporten är skriven utifrån våra erfarenheter av ett parti som är feminister enbart som en läpparnas bekännelse. I valrörelsen blev det extra tydligt- det fanns inga feministiska frågor på dagordningen och våra företrädare lyfte heller inte upp de som andra försökte putta in i debatten. Det är pinsamt, och som övertygad feminist var jag mycket besviken efter valet.
Men, ett valnederlag ger tid för självreflektion och nya tankar. Jag hoppas att den valanalys som vi skrev bidrar med en del inspiration i den processen.
Om inte så finns den där bomullstussen med Salubrin där för att råda bot, fast i form av oss i Rebella och Avantgarde.

Är du intresserad av att förändra samhället, JämO?

Nya JämO Anne-Marie Bergström intervjuades in lördagens DN (hittar den inte på nätet tyvärr)

Om att kvotera föräldraförsäkringen säger hon såhär:


reportern: männen tar fortfarande bara ut 20 procent av föräldraledigheten. tror du på kvotering?
AMB: Nej, jag är emot kvotering. För mig känns det som stagnation, en slutpunkt. VI ska ha en utveckligt som kommeri nifrån människor.


synd att man som JämO inte har insett den makt som strukturer kan ha och vill ta någora som helst politiska initiativ för att förändra dem. Har man fått posten som JämO bör man rimligtvis tycka att det är dåligt att kvinnor tjänar mindre och har mindre makt i samhället och vilja ta till åtgärder för att förändra detta. hur långt tror hon vi hade kommit i jämställdhetskampen helt utan politiska initiativ?

Pojkar och manlighet

Jag skrev för några timmar sedan ett inlägg med rubriken "Den förbannade manligheten". Inlägget var en direkt reaktion av ilska och frustration jag kände efter att ha hört om helgens våldsdåd och kopplingen som media gör till en ökad våldsamhet bland unga pojkar och om huliganfirmornas ungdomsklubbar.

Nu har jag promenerat förbi platsen där en ung kille i fredagskväll misshandlades till döds av jämnåriga och känner att det av respekt till alla inblandade är för tidigt att dra slutsatser och göra politik av den händelsen.

Men man kan helt enkelt konstatera att många unga pojkar idag är inblandade i fruktansvärda våldsamma händelser. De filmas, de pratas om och det skryts. Men människor drabbas av våldet, skadas allvarligt och, som i helgen, i värsta fall dödar unga pojkar varandra.

Det här är ett våld som slår så fruktansvärt hårt och det är dags att göra något åt detta. Jag vill inte förringa det arbete som polis och socialtjänst gör. Jag vet att många gör mycket. Men det behövs göras mer. Och jag tror det handlar både om att ungdomar måste ges mer resurser. Vi kan inte fortsätta stänga fritidsgårdar eller dra ner på resurser som går till ungdomar.

Men sen är det också så att det är pojkar som slåss, inte flickor. Därför är detta en fråga om kön och en fråga som jag därför vill diskutera ur ett feministiskt perspektiv. Vi måste diskutera manlighet och vi måste ställa de personer som vill bevara könsnormerna till svars och ansvar. Och jag kommer att återkomma till detta när sorgen lägger sig lite.

Dags att ta kampen för 8 timmars arbetsdag!

Jörgen Larsson, doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet kom i fredags ut med en studie om familjeliv och tidspress. Han visar att ungefär hälften av alla föräldrar med barn under 18 år känner tidspress vilket kan jämföras med att lite mindre än en tredjedel av dem som inte har barn gör det.

Inte helt oväntat visar han att tidspresseffekten av att ha barn är betydligt större på kvinnor än på män. Trots att 25 % av kvinnorna och bara 6 % av männen väljer att gå ned i arbetstid under småbarnsåren. Jörgen Larsson föreslår att det ska införas en jämställdhetsbonus som faller ut när båda föräldrarna minskar sin arbetstid i lika stor utsträckning.

Han lyfter fram några andra intressanta vinklingar på problemet som får mig att fundera på hur jag ska leva mitt liv:

- Ting tar tid. Konsumtionsökningen utgör en påtaglig grund för tidspress. Han menar att tidspressen skulle minska om man minskade sitt ägande eftersom det tar tid att äga saker då de ska inhandlas, underhållas, repareras, förvaras och till sist avyttras. Jag bor kvar i min lägenhet och försöker sluta shoppa (i alla fall stora saker).

- Pigavdrag löser tydligen inte problemet. Studien visar att köp av hushållsnära tjänster inte minskar tidspressen. Jag struntar helt enkelt i att börja köpa pigor.

- Skilj dig eller bete dig som om du vore skild. En lösning på problemet som förs fram är att föräldrar bör dela upp ansvaret för barnen så som skilda gör på dags- eller veckobasis. Jag fortsätter att vara särbo även efter att barnen har kommit.

Skrämmande är att läsa att det är fem gånger så vanligt bland pappor som bland mammor att regelbundet arbeta mer än 48 timmar i veckan. Det känns som om kampen för sex timmars arbetsdag är långt borta då vi ännu inte vunnit kampen om åtta timmars arbetsdag. Förslaget om en jämställdhetsbonus som föräldrarna får som kompensation om de båda väljer att gå ned i tid lika mycket är väl värt att fundera på men först måste väl ändå möjligheten till att bara jobba heltid infrias. Det är dags att ta kampen för en åtta timmars arbetsdag!

Killarna mot Tjejerna. Våldtäkt och rättvisa

Jag har i veckan bevittnat två stycken rättegångar där de åtalade varit anklagade för våldtäkt. Jag har dels varit på de s.k. "stureplansprofilerna" och dels i en rättegång där jag själv satt som nämndeman.

I båda fallen har det varit tjejerna mot killarna. I Stureplansfallet är det en kvinna som åklagare, en kvinna som målsägande och en kvinna som målsägandebiträde. Båda killarna har en man som försvarare.

I det målet jag själv ska döma så är det samma uppställning, en gärningsman, hans manliga försvarare och åklagare, målsägande och målsägarbiträde som samtliga är kvinnor. Effekten förstärktes av att den anklagade också hade en tolk, man också han.

Nu vet jag att det finns en övervikt av kvinnor bland åklagare och en övervikt av män bland försvarsadvokater.

Men jag tror ändå inte det bara är en slump att det ser ut så här.

Jag är helt övertygad om att vi skulle få ett helt annat spel i rättsalen om åklagaren var man och gärningsmannen valt en kvinna som försvarare.

Men en man skulle aldrig välja en kvinna eller hur? För hur skulle hon kunna förstå honom och det som hände? Hur skulle hon kunna veta hur en tjej är som man vet vill ha sex men som kanske inte tar så mycket initiativ? Det kan ju bara en man veta. Eller hur?

Ge mig gärna exempel på fall där någon anklagad för våldtäkt har valt en kvinnlig försvarare. För jag har kanske helt fel.

Dessa och många andra frågor kommer vi att diskutera i Rebellas studiecirkel om våldtäkt. Vi kommer lära oss mer om lagstiftningen, rättegångsprocessen, försvarsmekanismer hos offret etc. Första träffen är den 8 oktober och vi kommer sedan att träffas ett par gånger till innan jul.

Du som tycker den här frågan är viktig och vill lära dig mer om vad som egentligen gäller och vad det är som behöver förändras för att öka rättvisan, häng på!

Maila gärna mig om du har några frågor, gabriellasvenson@hotmail.com

Feminist och mamma

Aktiv feminist, det brukar jag stolt brukar beteckna mig som. Och ja då - det är jag verkligen. Men ibland hamnar jag i ett läge där jag börjar ifrågasätta mig själv och i vilken utsträckning jag klarar av att stå för mina åsikter. Jag tror till exempel att det vi kallar kvinnligt och manligt till vardags till stor del är socialt konstruerat. Med andra ord så tror jag att om vi skulle bemöta pojkar och flickor på samma sätt, så skulle det inte längre vara så lätt att se skillnader i hur de beter sig. Som Simone de Beauvior skrev: "man föds inte till kvinna - man blir det". Likadant är det naturligtivs med mansrollen. Vilken som är mest begränsande är en lång och svår diskussion så jag hoppar över den. När jag och Behrang (min sons pappa) fick Lucas funderade och diskuterade vi i alla fall detta en hel del. Vi var överens om att vi inte skulle tvinga Lucas att vara en "traditionell pojke". Som det första barnet i världshistorien skulle han bli totalt frigjord. Och sen vaknade vi ur vår dröm och insåg att det var omöjligt. Haha. Nej, jag skojar.

Jo, vår intention var i alla fall att han skulle få både bilar och dockor, dammsugare och bandyklubbor. Vi försöker att är mjuka, kärleksfulla och ger honom massa kramar och pussar, säger att han är söt, gullig och fin. Men också att han är smart, cool, duktig. Han behöver inte välja mellan att vara pepparkaksgubbe eller tomte, han får vara lucia och tärna om han vill. Vi försöker alltså ge honom hela spektrat. Ja, ni fattar grejen? Det blev ganska snabbt tydligt att det inte är ett enkelt val. De flesta har en åsikt om detta. Problemet är att det är inte bara jag och Behrang som får höra det, utan även Lucas. Han märker faktiskt när folk skrattar åt honom när han kommer med en dockvagn, mammas skor (en del av dem med klack) eller sin dammsugare. Om jag ska lämna Behrang utanför det här och bara utgå från hur jag känner: det är min stora skräck, att någon ska få Lucas att känna sig dum. Få honom att skämmas och ifrågasätta sig själv.

Det absolut största och svåraste som jag har ställts inför med Lucas var för några veckor sedan. Jag har nästan aldrig kjol eller klänning på mig, men under augusti när det var som varmast hade jag en klänning på mig hemma. Lucas ville absolut ha den på sig. Så jag satt på honom klänningen. Trots att den var kort på mig var den för lång på honom och släpade i golvet. Så jag sa att vi skulle köpa en klänning till honom. Han blev jätteglad och sa det flera gånger veckan efter att "mamma ska köpa klänning till Lucas". Ja, så när vi var i Kista centrum och handlade gick vi och köpte en klänning. Man kan säga att det blev en favorit ganska snabbt.

Jag funderade en del på vad jag skulle göra om han ville ha på sig den ute och kom fram till att det finns inga alternativ, jag kan inte säga nej. Hur ska jag motivera det? Så en söndag skulle jag åka till jobbet och Behrang och Lucas skulle till stan och fika. Då skulle han ha klänningen på sig. Så det var ju bara att sätta på honom klänningen. Och strumpbyxor, eftersom det var ganska kallt. Jag och Behrang vred oss av skratt och försökte låtsas som att vi skrattade åt något annat än att vår son var klädd i klänning. Och vi skrattade ju inte åt honom, vi skrattade för vi var helt skräckslagna. Eller jag var det, Behrang säger att han inte alls var det. Vad skulle folk säga? Skulle de se att han var kille? Skulle Lucas märka det i sånt fall?

Ja, det gick ju bra. Ingen sa något. Jag fick några gulliga mms från Behrang och Lucas där han satt i sin klännig och åt lunch och jag skrattade högt när jag såg dem. Men jag har också insett att jag har det svåraste framför mig. Hittills har det gått bra, han har varit så liten. Men nu förstår han mer och mer av sin omgivnings reaktioner. Hur mycket ska jag låta honom välja själv? Senast idag ville han ha "tjej-öronmuffar". Nu köpte vi dem inte för de satt inte bra, men nu har jag lovat honom sådana så det är bara att pallra sig till HM och köpa. Han går ju på pottan en del nu och ska bli av med blöjorna, och Behrang frågade senast idag: "vad är det för skillnad mellan trosor och kalsonger?" JAG VET INTE! Skillnaden är att trosor är mindre, mer obkväma och rosa (ofta med spetskanter). Ska vi köpa trosor åt honom om han vill ha det? Jag vet inte, har inte hunnit bestämma mig än.