måndag, september 24, 2007

Feminist och mamma

Aktiv feminist, det brukar jag stolt brukar beteckna mig som. Och ja då - det är jag verkligen. Men ibland hamnar jag i ett läge där jag börjar ifrågasätta mig själv och i vilken utsträckning jag klarar av att stå för mina åsikter. Jag tror till exempel att det vi kallar kvinnligt och manligt till vardags till stor del är socialt konstruerat. Med andra ord så tror jag att om vi skulle bemöta pojkar och flickor på samma sätt, så skulle det inte längre vara så lätt att se skillnader i hur de beter sig. Som Simone de Beauvior skrev: "man föds inte till kvinna - man blir det". Likadant är det naturligtivs med mansrollen. Vilken som är mest begränsande är en lång och svår diskussion så jag hoppar över den. När jag och Behrang (min sons pappa) fick Lucas funderade och diskuterade vi i alla fall detta en hel del. Vi var överens om att vi inte skulle tvinga Lucas att vara en "traditionell pojke". Som det första barnet i världshistorien skulle han bli totalt frigjord. Och sen vaknade vi ur vår dröm och insåg att det var omöjligt. Haha. Nej, jag skojar.

Jo, vår intention var i alla fall att han skulle få både bilar och dockor, dammsugare och bandyklubbor. Vi försöker att är mjuka, kärleksfulla och ger honom massa kramar och pussar, säger att han är söt, gullig och fin. Men också att han är smart, cool, duktig. Han behöver inte välja mellan att vara pepparkaksgubbe eller tomte, han får vara lucia och tärna om han vill. Vi försöker alltså ge honom hela spektrat. Ja, ni fattar grejen? Det blev ganska snabbt tydligt att det inte är ett enkelt val. De flesta har en åsikt om detta. Problemet är att det är inte bara jag och Behrang som får höra det, utan även Lucas. Han märker faktiskt när folk skrattar åt honom när han kommer med en dockvagn, mammas skor (en del av dem med klack) eller sin dammsugare. Om jag ska lämna Behrang utanför det här och bara utgå från hur jag känner: det är min stora skräck, att någon ska få Lucas att känna sig dum. Få honom att skämmas och ifrågasätta sig själv.


Det absolut största och svåraste som jag har ställts inför med Lucas var för några veckor sedan. Jag har nästan aldrig kjol eller klänning på mig, men under augusti när det var som varmast hade jag en klänning på mig hemma. Lucas ville absolut ha den på sig. Så jag satt på honom klänningen. Trots att den var kort på mig var den för lång på honom och släpade i golvet. Så jag sa att vi skulle köpa en klänning till honom. Han blev jätteglad och sa det flera gånger veckan efter att "mamma ska köpa klänning till Lucas". Ja, så när vi var i Kista centrum och handlade gick vi och köpte en klänning. Man kan säga att det blev en favorit ganska snabbt.


Jag funderade en del på vad jag skulle göra om han ville ha på sig den ute och kom fram till att det finns inga alternativ, jag kan inte säga nej. Hur ska jag motivera det? Så en söndag skulle jag åka till jobbet och Behrang och Lucas skulle till stan och fika. Då skulle han ha klänningen på sig. Så det var ju bara att sätta på honom klänningen. Och strumpbyxor, eftersom det var ganska kallt. Jag och Behrang vred oss av skratt och försökte låtsas som att vi skrattade åt något annat än att vår son var klädd i klänning. Och vi skrattade ju inte åt honom, vi skrattade för vi var helt skräckslagna. Eller jag var det, Behrang säger att han inte alls var det. Vad skulle folk säga? Skulle de se att han var kille? Skulle Lucas märka det i sånt fall?


Ja, det gick ju bra. Ingen sa något. Jag fick några gulliga mms från Behrang och Lucas där han satt i sin klännig och åt lunch och jag skrattade högt när jag såg dem. Men jag har också insett att jag har det svåraste framför mig. Hittills har det gått bra, han har varit så liten. Men nu förstår han mer och mer av sin omgivnings reaktioner. Hur mycket ska jag låta honom välja själv? Senast idag ville han ha "tjej-öronmuffar". Nu köpte vi dem inte för de satt inte bra, men nu har jag lovat honom sådana så det är bara att pallra sig till HM och köpa. Han går ju på pottan en del nu och ska bli av med blöjorna, och Behrang frågade senast idag: "vad är det för skillnad mellan trosor och kalsonger?" JAG VET INTE! Skillnaden är att trosor är mindre, mer obkväma och rosa (ofta med spetskanter). Ska vi köpa trosor åt honom om han vill ha det? Jag vet inte, har inte hunnit bestämma mig än.

3 kommentarer:

Gabriella sa...

Ja, jag har också undrat vad som egentligen är skillnaden mellan trosor och kalsonger. Och man kan ju säga att vi är ju ganska många som väljer att köpa mer "kalsongliknande" trosor nu när man får välja själv. För egentligen är det konstigt, killar blir ofta varmare men tvingas ändå ha mer under, medan tjejer som ofta fryser helst ska ha en tråd mellan skinkorna.

Märkligt.

Jag tycker så klart ni gör ett jättebra jobb m Lucas. Och det är klart det kommer bli jobbigt när han blir äldre. Men jag tror det är viktigt att fortsätta låta honom välja det han gillar, kanske kan också föräldrar i er omgivning våga ge efter för sina barns önskningar och inte pressa in dem i könsrollerna?

Nisha sa...

Haha, fantastiskt blogginlägg! Det låter som att ni gör rätt, även om det är svårt. Ska själv ha barn i mars - får se hur väl jag och Krister lever upp till våra ideal då... :/

Kent Filppu sa...

En skillnad mellan kallingar och trosor är ju också hur de är sydda. Kallingar har ju mer plats framtill eftersom vi män är annorlunda skapta. Det har jag aldrig sett på trosor. Man jag har inte tänkt på om det ser likadant ut för barn. Lycka till med uppfostran och potträning.