Reaktionär ny familjebok

Till hjälp för alla nyblivna småbarnsmammor som inte får ekvationen barn-perfekt relation-karriär att gå ihop har nu Linda Nyberg skrivit en bok som Expressen fått en förtitt på. Det viktigaste innehållet är att mamman ska "ta det lite lugnt" och tagga ner på ambitionerna. Mamman alltså. Ingenstans nämns att barnet (ofta) har en förälder till - förutom att man också ska tagga ner på ambitionen att vara en perfekt älskarinna åt sin man. Istället är det extra viktigt att sluta tro att man försvinner från arbetsmarknaden om man är borta ett år. Istället får man veta att MAMMAN är extra viktig för barnet just i 7-8 måndadersåldern. Var finns barnets pappa i detta? När ska de få rådet att tagga ner? När statistiken visar att just småbarnspappor jobbar mest av alla. När det är belagt att just när barnen kommer börjar kvinnor ta mer ansvar för även resten av hemmet. Jag betackar mig för Linda Nybergs analyser. Så länge de inte inkluderar båda föräldrarna kan det vara, faktiskt.

Hur julstämnda är ni?

Efter en kort tur tur i Frankrike är jag nu tillbaka i världens mest jämställda land och det känns ganska skönt faktiskt. Men något som slår mig är hur högtider förstärker våra könsroller. Fundera nu en stund över vilka förberedelser du har gjort inför julen?

Det är klart att man ofta struntar i så väl pynt som kakbak när det inte finns några barn i hushållet men lite julstämning tycker de flesta om. Därför bjuder vi på glögg, vi myser med tända ljus och vi går kanske en promenad på julmarknaden. Men jag tycker ändå det verkar vara så att jul för mina tjejkompisar innebär en del föreberedelser, och därmed stress. Man vill gärna köpa uttänka julklappar, organisera någon sorts julklappskväll med de närmaste vännerna och som sagt gärna bjuda hem olika konstellationer i vänkretsen på glögg. Mina killkompisar vandrar genom december och de enda extrauppgifter som julen ger dem är att de ska köpa några julklappar. Och att köpa dem så sent som möjligt verkar vara någon sorts sport.

Nu har jag grovt generaliserat. Det finns säkert killar i min generation som på helt eget bevåg la lutfisken i blöt den 9 december. Men jag tycker ändå¨att alla ni som läser det här ska reflektera lite över hur arbetsdelningen har tett sig såhär inför julen. För vi vet ju att om du börjar ansvara för att moster får sitt julkort så kommer det ansvaret vila på dig tills döden skiljer er åt. Det finns mycket fint med julen, men det finns också mycket stress och överkonsumtion. Låt oss försöka ta det så lugnt som möjligt. Men låt oss också vara uppmärksamma på varandras behov. För det är inte så att bara för att en person tycker det ska vara en julstjärna i fönstret på det gemensamma hemmet så är det den personen som också ska sätta upp den.

"I varje man bor en självgod, onanerande bebis"

Jag kan inte beskriva den. Den måste ses!
Valerie Jean Solanas SKA fanimej bli president i Amerika.
Och Simon Norrthon spelar Andy så att man viker sig tredubbel. Antingen måste han ha varit precis sån, eller så gör Norrthon sitt eget lilla konstverk.

Boka biljett bums!

Det behövs mer än fler poliser

Vill bara genom bloggen välkomna alla intresserade till vårt seminarium i kväll!


Mäns våld mot kvinnor – Det behövs mer än fler poliser

Varje dag misshandlas och dödas kvinnor av män. Oftast sker våldet inom familjen eller av någon närstående. Vad måste samhället göra för att avskaffa mäns våld? Vi unga socialdemokratiska kvinnor vill formulera ett alternativ till den borgerliga alliansens politik. Vi tror att det behövs mer än fler poliser.

Medverkande:
Carina Ohlsson – socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i Sveriges Kvinnojourers riksförbund, SKR.
Lina Ploug – ordförande i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, ROKS Martin Halldin – genusvetare och journalist på tidningen ETC
Moderator: Nanna Wikholm – ordförande Unga S-kvinnor Rebella

• Onsdag 6 december kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Fri entré

Dagens bästa gubbar

Det här med gubbar är ett fantastiskt fenomen. Dagens två bästa gubbar har egentligen inget gemensamt förutom att de är just gubbar. Och därmed har de vissa gemensamma nämnare- framförallt den totala oförmågan att dra slutsatser av det som händer runt omkring dem.
Dagens gubbe nummer ett är Sven-Otto Litorin som i dagens Aftonblad är skeptisk till den "nya typen av skatteplanering" som det innebär att man kan betala in nästa års A-kassa redan nu och därmed slippa betala höjningen nästa år. Med bakgrund av alla skandalministrar som har skatteplanerat in i minsta detalj för unna sig lyx som ingen vanlig människa någonsing kan få råd med blir Sven-Ottos uttalande sjukt cyniskt. Och framförallt fattar han inte själv hur illa det rimmar med hur hans kompisar har betett sig- varför ska överklassen men inte arbetaren få skatteplanera?
Dagens gubbe nummer två är Göran Persson. Debatten om ny partiledare är i full gång i de flesta partiföreningar, partidistrikt och i medier. En enda enighet verkar råda: Ingen av toppkandidaterna är män. Det kommer bli en kvinna. Vad gör gubben då? Jodå, i dagens DN talar han glatt om hur bra det varit för miljöpartiet med både en man och en kvinna i ledningen.
Lite cyniskt skulle man kunna tro att gubben vill ha en gubbe till på plats, för säkerhets skull. Bara ifall att (den kvinnliga) partiledaren skulle behöva lite "extra hjälp".

Olala! Du var mig en läcker liten biff...!

För några veckor sedan var jag och några till och hälsade på landet Tunisien. Tunisien var ett bra land med både trevliga människor, vattenpipor och poolområden. Dock när man åker till sydligare breddgrader så slås man ju nästan alltid av detta tämligen... intressanta sätt män har att bemöta kvinnor på. Vart man än går, hur man än ser ut, så ska varenda liten gubbe/kille/karl man möter göra något form av ljud eller gest av karaktären olala...

Vad är grejjen med detta frågar jag mig? Är det för att jag som 27årig tjej ska känna mig smickrad och uppskattad när en avdankad farbror, tre äpplen hög och fyra tunnor bred kommenterar mitt utseende? Är det meningen att jag ska sträcka på ryggen och känna mig som en "riktig kvinna" när jag hör de ljuden?

Nää. Jag tror inte det. Jag tror faktiskt inte att den tre äpplen höga gubben tror att jag blir glad för hans kommentarer. Jag tror inte att han tror att jag blir ledsen heller. Jag tror helt enkelt att han skiter fullkomligt i vad jag tänker, tycker eller känner när han gör som han gör. Precis som när vi lockar på katter "kissmismissljudet" jollmrar med spädbarn eller ropar till oss byrackan -Vi skiter fullständigt i hur de uppfattar våra ljud. Vi gör de bara, för det är så vi har lärt oss att umgås med katter, hundar, griskultingar och bäbisar.

Jag och mina vänner funderade en stund om vi skulle ropa på de tunisiska männen på samma sätt som de ropade på oss. Vi försökte faktiskt. EN gång. Aldrig mer.

Kan män vara föräldrar?

Idag tar kvinnorna tar ut runt 80 % av all föräldraledighet, de går ned i arbetstid när barnen är små, är oftare hemma med sjuka barn och utför den största delen av det obetalda arbetet. Att många kvinnor och män väljer på detta sätt påverkar oss alla.

Men vad är det som gör att kvinnors och mäns val skiljer sig åt i så stor utsträckning? Är kvinnor helt enkelt bättre lämpade att ta hand om barn? Eller är det männen som inte kan? Jag har träffat många kvinnor och män som faktiskt tror att det är på det sättet. Och visst kan det vara så - vi har väl alla sett de där exemplen som har bekräftat våra fördomar? Tänk er till exempel en lördag på stan och ni går för att äta lunch. Där sitter en familj med två barn bredvid er, båda barnen är trötta och griniga och vill till "maaaaamma"! Pappan försöker tafatt ta något av barnen som skriker ännu högre efter sin mamma. Han tittar nervöst runt omkring sig och försöker försäkra alla andra om att han inte gör illa dem...

Varför har vi gjort en så stor grej av att det är skillnad? Det är ju skillnad. Skillnaden heter närvaro. Varför skulle en person som inte umgås med sina barn veta hur han/hon ska hantera dem? Varför skulle barnen ty sig till en person de inte känner? Hur ska en förälder som inte har lärt sig att vara förälder kunna vara det?

Min erfarenhet som förälder har bekräftat allt jag nämnde ovan. Eftersom jag var sjuk efter förlossningen var min sambo hemma längre än de två obligatoriska veckorna. Dessutom fick han helt själv ta hand om vår son, det "enda" jag gjorde var att amma. Under resten av min föräldraledighet var jag iväg ganska ofta på kvällarna och helgerna. Jag gick på möten, tränade, träffade kompisar eller något annat. Då fick de vara ensamma. När min sambo sen skulle ta över och vara hemma med vår son gick allt jättesmidigt, och det är ju inte så konstigt.
När de hade varit hemma tillsammans några månader fick jag ett nytt jobb. Jag var där nästan ett år och jobbade mycket under den tiden, vilket innebar att jag träffade min son väldigt lite. Det märktes tydligt på vår relation. När hans pappa och jag var tillsammans valde han alltid att gå till pappa om han slog sig, var ledsen eller ville något. Det var bättre när vi var själva, men hela tiden fick man höra "pappa", paaappa". Han gick till ytterdörren så fort han hörde något och undrade om pappa hade kommit hem. Det var jättejobbigt. Jag blev ledsen och till och med arg på honom! Ibland gick jag bara därifrån för att jag inte klarade av att hantera det, precis som att min son var en vuxen människa som medvetet försökte såra mig.

Detta är inte över än. Jag måste hela tiden tänka på att inte vara borta för mycket, för att inte radera de framsteg som vi har gjort. Min slutsats av detta är att man inte automatiskt blir förälder för att man är kvinna, det krävs en viss insats. Precis som för män.

För varenda dag som går blir jag mer och mer övertygad feminist. Det var i och för sig länge sedan jag var osäker på om jag ville kalla mig själv för feminist, men ju mer erfareheter jag får desto mer inser jag hur våra uppfattningar om män och kvinnor präglar allt i våra liv. Vi förväntar oss vissa saker, ett visst beteende beroende på om de är män eller kvinnor.

Min sambo ringde till jobbet häromdagen och sa att han hade fått en lapp på dagis med rubriken "pepparkaksgubbe eller stjärngosse?". Vi kom fram till att när han lämnar vår son på dagis imorgon måste han fråga dem varför han bara får välja mellan att vara pepparkaksgubbe eller stjärngosse? Han kanske vill vara lucia? För mig är det ett exempel på hur vi begränsar oss på grund av kön.

Jag önskar verkligen att vi har kommit så långt om 30 år att mina eventuella barnbarn får välja att vara precis vad de vill. Jag hoppas att vi har blivit ett jämställt land på, där vi alla kan göra fria val på riktigt.

Trista tankar i juletider

Ibland slås man av hur kort samhället verkar ha kommit på vägen mot jämställdhet och medvetande. Sedan drygt ett halvår har jag arbetat på ett Företag. Det skiljer sig ganska mycket från mitt tidigare arbete inom vården där en majoritet av medarbetarna, och även av de nära cheferna, var kvinnor. Inte för att detta gjorde allting perfekt på något sätt, men vissa strukturer blev inte så framträdande.

Det första jag konstaterade var att alla mina fördomar om företag och klimatet på dessa bekräftades. I kundtjänst där jag arbetar är vi uteslutande kvinnor, företrädesvis i tjugoårsåldern. Bland de andra medarbetarna på kontoret är medelåldern något högre och könsfördelningen hyfsat jämn. Vår chef är en man, liksom alla andra som innehar någon form av chefsposition ända upp till VD´n med stigande ålder och statusmage följande rangordning.

Det kan ju ses som en väldigt naivitet från min sida att bli överraskad av detta. Snarare handlade det nog om att få ett så tydligt exempel på könsmaktsordningen rakt framför ansiktet och inse att de finns framför alla andras ansikten också (det är det här vi har försökt påpeka så länge, ser ni inte?!) utan att de egentligen ser något knasigt i bilden.

Ja, men okej då kan man komma fram till sedan. Det här med att inte se problemet är ju faktiskt en del i det vi försöker bekämpa och är man inte feministiskt upplyst, eller vad man nu ska kalla det, så är det ju inte självklart att uppmärksamma strukturer. De är ju lite luddiga, och männen kanske är chefer för att de är så himla kompetenta. Eller något.

Nu närmar sig julen, och därmed också det årliga julbordet på Företagets bekostnad. Förra årets julbord var uppenbarligen i många avseenden en trevlig tillställning har jag fått veta, då fallenheten för skvaller är ganska stor. En inte så trevlig företeelse var dock en av de Manliga Medarbetarnas stora intag av alkoholhaltiga drycker, vartefter han helt sonika började ta en majoritet av de kvinnliga medarbetarna på brösten.

Detta är inte det enda denna Manlige Medarbetare har företagit sig inom området sexuella trakasserier. Han gjorde sådana närmanden mot en kvinnlig kollega att hon till slut bytte avdelning. Mer än att hon fick flytta på sig så verkar inga åtgärder ha vidtagits.

Nu tycker man ändå att folk borde börja reagera! Det handlar ju inte längre om flummiga strukturer och annat tjafs, utan rent fysiska påhopp och kränkningar... Men nej. Allt fortlöper som om inget vore fel, eller att det i alla fall inte finns så mycket att göra åt saken. Man blir lite besvärad, för det är ju inte riktigt lämpligt, men låter det stanna vid det.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Jag är mest arg. Och människor som glatt kvittrar om att Sverige faktiskt är väärldens mest jämställda land kan ju gå och gömma sig... eller en borgerlig regerning som tycker att lägga ner JämO är en käck idé.

Men vi behövs i alla fall systrar. Det kan vi ju konstatera.

Fler borde fällas!

idag kommer ERK:s (Etiska rådet mot könsdiskriminerande reklam) fällningar för 2006. Mycket lärorikt att titta och se hur kvinnor fortfarande framställs i Sverige, år 2006. Roligast är Jysk bäddlager som marknadsför rosa och blå pyjamasar till pojkar och flickor och dessutom en svart pyjamas med självlysande skelett som tydligen bara pojkar kan ha.
Titta på alla fällningarna här.
Det tråkiga är hur liten roll fällningarna troligen spelar. Eftersom flera av reklamerna är sådant man ser dagligen, borde man verkligen vara mer på alerten och anmäla. Fler fällningar, eller någon typ av sanktionsmöjlighet skulle nog göra det mer sällsynt med halvnakna kvinnor som slickar sig om munnen i annonser för klockor, bilar och annat.

Det är skillnad på barn och barn

Nu har den nya borgerliga majoriteten i landstinget lagt fram sin första budget. Den kommer att göra vårt län mer orättvist och uppdelat. Ett av de tydligaste förslagen handlar om att återinföra avgifter i barnsjukvården. Nu kommer det återigen att vara så att familjer med små ekonomiska marginaler tvingas välja mellan att åka till akuten med sitt sjuka barn eller att ha pengarna till något annat nödvändigt i familjen.

Syftet med det här är ju dels att få in mer pengar så att de kan sänka skatten på sikt och dels att få bort "överkonsumtion". Det är alltså för många fattiga som lusar ner barnakuterna med sina barn i onödan.

Filippa Reinfeldt har flera gånger under förra mandatperioden talat om svårt sjuka barn som måste få komma till akuten. Det som upprörde henne var att sjuka barn som hörde till Danderyds sjukhus om nätterna fick åka en kvart extra för att komma till akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag kan förstå att föräldrarna till de i snitt fem barnen per natt som fick en längre resväg tyckte illa om det. När man har ett sjukt barn vill man inte fundera på en massa ovidkommande saker - som resvägen eller om pengarna räcker. De barnen och föräldrarna är det synd om. De kan Filippa hålla brinnande tal för. Men att en massa barn nu stängs ute och får vänta på vården av ekonomiska skäl ger hon tydligen blanka faan i.

Det är skillnad på barn och barn.