Trista tankar i juletider

Ibland slås man av hur kort samhället verkar ha kommit på vägen mot jämställdhet och medvetande. Sedan drygt ett halvår har jag arbetat på ett Företag. Det skiljer sig ganska mycket från mitt tidigare arbete inom vården där en majoritet av medarbetarna, och även av de nära cheferna, var kvinnor. Inte för att detta gjorde allting perfekt på något sätt, men vissa strukturer blev inte så framträdande.

Det första jag konstaterade var att alla mina fördomar om företag och klimatet på dessa bekräftades. I kundtjänst där jag arbetar är vi uteslutande kvinnor, företrädesvis i tjugoårsåldern. Bland de andra medarbetarna på kontoret är medelåldern något högre och könsfördelningen hyfsat jämn. Vår chef är en man, liksom alla andra som innehar någon form av chefsposition ända upp till VD´n med stigande ålder och statusmage följande rangordning.

Det kan ju ses som en väldigt naivitet från min sida att bli överraskad av detta. Snarare handlade det nog om att få ett så tydligt exempel på könsmaktsordningen rakt framför ansiktet och inse att de finns framför alla andras ansikten också (det är det här vi har försökt påpeka så länge, ser ni inte?!) utan att de egentligen ser något knasigt i bilden.

Ja, men okej då kan man komma fram till sedan. Det här med att inte se problemet är ju faktiskt en del i det vi försöker bekämpa och är man inte feministiskt upplyst, eller vad man nu ska kalla det, så är det ju inte självklart att uppmärksamma strukturer. De är ju lite luddiga, och männen kanske är chefer för att de är så himla kompetenta. Eller något.

Nu närmar sig julen, och därmed också det årliga julbordet på Företagets bekostnad. Förra årets julbord var uppenbarligen i många avseenden en trevlig tillställning har jag fått veta, då fallenheten för skvaller är ganska stor. En inte så trevlig företeelse var dock en av de Manliga Medarbetarnas stora intag av alkoholhaltiga drycker, vartefter han helt sonika började ta en majoritet av de kvinnliga medarbetarna på brösten.

Detta är inte det enda denna Manlige Medarbetare har företagit sig inom området sexuella trakasserier. Han gjorde sådana närmanden mot en kvinnlig kollega att hon till slut bytte avdelning. Mer än att hon fick flytta på sig så verkar inga åtgärder ha vidtagits.

Nu tycker man ändå att folk borde börja reagera! Det handlar ju inte längre om flummiga strukturer och annat tjafs, utan rent fysiska påhopp och kränkningar... Men nej. Allt fortlöper som om inget vore fel, eller att det i alla fall inte finns så mycket att göra åt saken. Man blir lite besvärad, för det är ju inte riktigt lämpligt, men låter det stanna vid det.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Jag är mest arg. Och människor som glatt kvittrar om att Sverige faktiskt är väärldens mest jämställda land kan ju gå och gömma sig... eller en borgerlig regerning som tycker att lägga ner JämO är en käck idé.

Men vi behövs i alla fall systrar. Det kan vi ju konstatera.