tisdag, november 28, 2006

Kan män vara föräldrar?

Idag tar kvinnorna tar ut runt 80 % av all föräldraledighet, de går ned i arbetstid när barnen är små, är oftare hemma med sjuka barn och utför den största delen av det obetalda arbetet. Att många kvinnor och män väljer på detta sätt påverkar oss alla.

Men vad är det som gör att kvinnors och mäns val skiljer sig åt i så stor utsträckning? Är kvinnor helt enkelt bättre lämpade att ta hand om barn? Eller är det männen som inte kan? Jag har träffat många kvinnor och män som faktiskt tror att det är på det sättet. Och visst kan det vara så - vi har väl alla sett de där exemplen som har bekräftat våra fördomar? Tänk er till exempel en lördag på stan och ni går för att äta lunch. Där sitter en familj med två barn bredvid er, båda barnen är trötta och griniga och vill till "maaaaamma"! Pappan försöker tafatt ta något av barnen som skriker ännu högre efter sin mamma. Han tittar nervöst runt omkring sig och försöker försäkra alla andra om att han inte gör illa dem...

Varför har vi gjort en så stor grej av att det är skillnad? Det är ju skillnad. Skillnaden heter närvaro. Varför skulle en person som inte umgås med sina barn veta hur han/hon ska hantera dem? Varför skulle barnen ty sig till en person de inte känner? Hur ska en förälder som inte har lärt sig att vara förälder kunna vara det?

Min erfarenhet som förälder har bekräftat allt jag nämnde ovan. Eftersom jag var sjuk efter förlossningen var min sambo hemma längre än de två obligatoriska veckorna. Dessutom fick han helt själv ta hand om vår son, det "enda" jag gjorde var att amma. Under resten av min föräldraledighet var jag iväg ganska ofta på kvällarna och helgerna. Jag gick på möten, tränade, träffade kompisar eller något annat. Då fick de vara ensamma. När min sambo sen skulle ta över och vara hemma med vår son gick allt jättesmidigt, och det är ju inte så konstigt.
När de hade varit hemma tillsammans några månader fick jag ett nytt jobb. Jag var där nästan ett år och jobbade mycket under den tiden, vilket innebar att jag träffade min son väldigt lite. Det märktes tydligt på vår relation. När hans pappa och jag var tillsammans valde han alltid att gå till pappa om han slog sig, var ledsen eller ville något. Det var bättre när vi var själva, men hela tiden fick man höra "pappa", paaappa". Han gick till ytterdörren så fort han hörde något och undrade om pappa hade kommit hem. Det var jättejobbigt. Jag blev ledsen och till och med arg på honom! Ibland gick jag bara därifrån för att jag inte klarade av att hantera det, precis som att min son var en vuxen människa som medvetet försökte såra mig.

Detta är inte över än. Jag måste hela tiden tänka på att inte vara borta för mycket, för att inte radera de framsteg som vi har gjort. Min slutsats av detta är att man inte automatiskt blir förälder för att man är kvinna, det krävs en viss insats. Precis som för män.

För varenda dag som går blir jag mer och mer övertygad feminist. Det var i och för sig länge sedan jag var osäker på om jag ville kalla mig själv för feminist, men ju mer erfareheter jag får desto mer inser jag hur våra uppfattningar om män och kvinnor präglar allt i våra liv. Vi förväntar oss vissa saker, ett visst beteende beroende på om de är män eller kvinnor.

Min sambo ringde till jobbet häromdagen och sa att han hade fått en lapp på dagis med rubriken "pepparkaksgubbe eller stjärngosse?". Vi kom fram till att när han lämnar vår son på dagis imorgon måste han fråga dem varför han bara får välja mellan att vara pepparkaksgubbe eller stjärngosse? Han kanske vill vara lucia? För mig är det ett exempel på hur vi begränsar oss på grund av kön.

Jag önskar verkligen att vi har kommit så långt om 30 år att mina eventuella barnbarn får välja att vara precis vad de vill. Jag hoppas att vi har blivit ett jämställt land på, där vi alla kan göra fria val på riktigt.

2 kommentarer:

Kerstin sa...

Du skriver:
Jag önskar verkligen att vi har kommit så långt om 30 år att mina eventuella barnbarn får välja att vara precis vad de vill. Jag hoppas att vi har blivit ett jämställt land på, där vi alla kan göra fria val på riktigt.

Det hoppades jag också - för 40 år sedan!

Rollx sa...

Det ar ju synd att sonen inte fick bli lucia. Men det förhindrar inte att han kan tränas i jämlikhet hemmavid. Låt honom inte ha andra kläder än lucia dräkt eller klänning i bostaden.

Lycka till.