På brösten? Han menar inget illa...

Attitydsundersökningar visar att en av fem tillfrågade tycker att kvinnorna bär en del av ansvaret om de blivit våldtagna. Om den här undersökningen skulle vara representativ för vad folk tycker skulle det innebära att 20 procent av Sveriges befolkning anser att en tjej som blir våldtagen får skylla sig själv. Ett skäl, enligt undersökningen, är om en kvinna har klätt eller betett sig utmanande. Jag är lite kluven till vad jag ska tro om hur nära sanningen siffran 20 procent ligger. Å ena sidan känns det helt absurt högt och jag har svårt att tro att det finns så många idioter, å andra sidan, om jag ser tillbaka på mina egna erfarenheter och alla de människor med extremt sunkig kvinnosyn jag har träffat – så låter det inte så konstigt ändå.

När jag läser om hur unga tjejer har det i skolan, blir jag bedrövad. Jag tänker inte bara på att tjejer blir kallade för hora, fitta och andra ord som används i syfte att förnedra och kränka. Jag tänker också på att de blir tafsade på. Att killarna inte respekterar deras rätt till sin egen kropp. Men framförallt tänker jag på det bristande stöd de tjejerna får av sina lärare och andra i skolan. Det finns säkert goda exempel, men jag själv och många med mig delar den erfarenheten att vuxenvärlden viftar bort det som ett icke-problem. Med förklaringar om att ”killar är så i den åldern” eller att de ”bara skojar” eller andra märkliga ursäkter. Bara att killarna faktiskt tar sig rätten att ta på en tjej utan hennes tillåtelse säger ju en hel del om vårt samhälle, men de vuxnas reaktioner säger desto mer.

Förklaringen att killar är på ett visst sätt, eller att de inte förstår bättre, används redan på förskolan när killarna får hjälp före tjejerna, i skolan när de får mer utrymme än tjejerna på lektionerna, när de får barn men struntar i att ta ut föräldraledighet, i rättssalarna när de står åtalade för sexuella övergrepp och så vidare...

Det är dags för vuxenvärlden att ta ansvar. Det är vi som har skapat det här. Och det är vi som återskapar. Vi måste lägga ansvaret på den som kränker, inte på den som blir kränkt. Men för att komma dit måste vi sluta tro att killar och tjejer på grund av sitt kön är på olika sätt och har olika behov, för det är det som gör att det alltid går att ursäkta en killes beteende. Och det viktigaste av allt – vi måste sluta kräva av tjejerna att de ska acceptera att bli respektlöst behandlade.

Frihet kräver rättvisa - demonstrera första maj!

För feminister är slagordet ovan en självklarhet. Vi vet att den grad av frihet som kvinnor i Sverige är priviligerade nog att ha har skapats genom rättvisereformer där makt och resurser har fördelats från den som har mest till den som har mindre.
Även om materiella resurser och ekonomisk självständighet inte kan ta oss hela vägen till jämställdhet så är det grundbulten i, och förutsättningen för, att fortsätta ännu lite längre.
Men detta är inte självklart för alla. Av en kvinnofientlig regering presenteras reform efter reform som begränsar kvinnors frihet, och som angriper just denna kärna - den ekonomiska självständigheten. De begränsningar som införs i A-kassan och den förändring som görs av sjukförsäkringen slår allra mest mot kvinnor. Vårdnadsbidraget kommer på sikt att skapa en grupp kvinnor som står väldigt, väldigt långt från arbetsmarknaden och på ännu längre sikt en ytterligare generation av fattigpensionärer.

På bekostnad av kvinnors frihet sänks skatterna för vita män med stora kapitaltillgångar.

Frihet kräver rättivsa!
Protestera mot orättvisan och kvinnofientligheten - demonstrera på första maj!
Samling i Humlegården klockan 13.00, avmarsch klockan 14.00, tal av Carin Jämtin och Tomas Östros på Norra Bantorget klockan 15.00.

Barn och jämlikhet

Ja, vad ska man tycka om barnbidraget? Ända sedan jag engagerade mig så har jag ju matats med det budskap som också Thomas Östros för fram nu, om barnbidraget som en hörnsten i familjepolitiken och som något som gör att alla känner att de iaf får någonting för sina skattepengar.

Men jag känner mig tveksam till argumentet. Är det verkligen viktigt för alla att få bidrag? Alla de familjer som bara sätter in pengarna på ungarnas konto och ger dem några tusen på 18årsdagen, skulle de känna mindre angelägenhet att betala skatt om bidraget försvann? Känner de överhuvudtaget en stor angelägenhet att betala skatt eller gör de vad de kan för att skatteplanera? (ja, min misstänksamhet mot överklassen och deras skattesmitande är hyfsat stor)

Samtidigt är det inte helt enkelt att bara utgå från någon sorts samlad familjekonomi - det finns många familjer där barnbidraget är de enda "egna" pengar som kvinnan har. Där mannen står för försörjning och sedan bidrar med hushållskassa. Barnbidraget går dock oftast (och visst - väldigt normativt och kanske inte ett riktigt system) in till kvinnans eget konto. Och på så sätt kan hon göra prioriteringar som kommer barnen till godo som hon kanske inte skulle kunnat göra annars.

Men jag tror att det bästa vore att se över om man kunde komma fram till någon mer behovsprövad modell.

I övrigt så kan vi ta del av Rädda barnens barnfattigdomsrapport och åter konstatera att det verkligen inte är att ta i att kräva att skolan och alla skolaktiviter ska vara avgiftsfria. Vi måste göra vårt yttersta för att skolan ska vara en plats där barn känner sig jämlika. Det är en dröm som är svår att nå. Men en början är i alla fall att inte separera barn med betalningsförmåga från dem utan. Kanske kan de pengar som blir över om vi förändrar systemet med barnbidrag gå till en pott som skolorna kan söka ur för att göra sociala aktivter som inte ryms inom skolans budget? Det vore mycket bättre än 1050 i månaden x alla överklassbarn in på Handelsbankens fondkonto.

Världens mest jämställda

Det verkar som om jämställdhetsfrågorna är överallt just nu. Öppna vilken tidning som helst så skriver de om föräldraförsäkring och om kvinnor i näringslivet. En vild gissning är att det är 8:e mars och internationella kvinnodagen som skapar detta intresse. Men vad är det för vinkling på artiklarna? ”Svenska män är mest jämställda i världen”. Vad betyder det egentligen? Att svenska män är mest jämställda i världen betyder ju inte att de är jämställda.

Kvinnofrid är uppnått

i alla fall i Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsnämnd. Stockholms stads kommunfullmäktige har ett mål som heter "Kvinnofrid ska råda både i hemmen och på gatorna" och i min stadsdelsnämnd står det ett tydligt JA i spalten om målet har uppfyllts. Så den som vill ha kvinnofrid bör då flytta till Enskede-Årsta-Vantör.
Om jag tror att det stämmer?
Nej, säkert inte på något sätt. Det finns inget som säger att färre kvinnor blir utsatta för sexualiserat våld i min stadsdel än någon annanstans. Det finns heller inget som talar för att samma våld har minskat, snarare finns siffror på det motsatta. Siffror som alltid är osäkra med hänvisning till de höga mörkertalen. Och just mörkning måste uppenbarligen vara något som ligger för en borgerlig stadsdelsnämndsmajoritet som den i min stadsdel. För det kan inte finnas någon annan rimlighet bakom det stora JA:et. Om vi inte ser våldet så finns det inte. Då behöver vi heller inte göra något.
Själv väntar jag med spänning och en god portion ilska på att ställa en hel del frågor på torsdagens möte.

Carolina Gynning bara snygg?

Igår gick QX galan i repris i TV 4. Nominerad till årets hetero var Mona Sahlin (som fick epitetet snygg), Måns Zelmelöv (som fick epitetet artist) och Carolina Gynning (som fick epitetet snygg).

Jag tror ni fattar min poäng. Man hade också tidigare under kvällen skämtat och sagt "du här till och med mer korkad än Carolina Gynning" eller något liknande.

Nu var det väl iofs prisutdelarna Torkel Pettersson och Gustav Skarsgård som kom med de festliga eptiten, man får hoppas det. Så kanske ska jag inte kasta skit på QX eller gaygalan för att man reducerar en människa till ett objekt.

Men dåligt är det. Och jag bara tycker det är så jäkla lågt.

Jag har alltid gillat Carolina. Hon är skarp och kvick och rolig. Underbar tycker jag. Och hon är bland annat programledare och konstnär. Men nej, snygg är hon. Hur fasen man kan nomineras till årets hetero genom att vara snygg. Ja ja. Så vann Mona Sahlin dessutom.

Men sedan finns det en annan sida, som handlar om särbehandlingen mellan henne och Linda Rosing som är intressant. Och den här artikeln ger många tänkvärda insikter kring ens egen (eventuella) medelklassfeminism...

Det går fort att riva ner

Två barn färre i varje barngrupp. Det var ett av de viktigaste vallöftena för S i Stockholm valrörelsen 2002. Efter hårt arbete och mycket gnetande lyckades men faktiskt. Det viktigaste arbetet gick ut på att leta och driva igenom nya platser för förskolor, göra om skollokaler mm. På min sons förskola innebar satsningen på förskolan under förra mandatperioden att man kom ner till 13 barn i småbarnsgruppen, 15 i mellan och 17 i storbarnsgruppen.

Det har gått mindre än ett år och en månad sedan moderaterna och deras stödpartier tog över Farsta stadsdelsnämnd. Nu har barngrupperna ökat för andra året i rad. Det första som hände efter majoritetsskiftet var att skriva in ett ytterligare barn i varje grupp. Nu i januari 2008 ökar man med ett andra så att barngrupperna är 15 i småbarn, 17 i mellan och 19 storbarnsgruppen. Två barn fler i varje barngrupp. Det går fort att försämra välfärden när skattesänkningar är det högst prioriterade.

Ursäkta språket, men det är förjävligt med en borgerlig majoritet som sätter skattesänkningar för de redan rika framför omsorgen om våra barn.

Samhällets fiende nummer 1

skulle kunna vara jag och kanske även vår förening enligt tidningen Neo som väljer att illustrera sitt så kallade reportage om ABF och diverse små vänstersekter med en bild på mig i Rebellatröja.

Bildvalet till artikeln är rätt fantastiskt som helhet. Tre personer syns med hela ansiktet. Först ut är Daniel Suhonen, en av folkbildningens hjältar i den här staden. Han har gjort ett fantastiskt jobb för att utveckla seminarieverksamhet och demokratiska samtalet under sina år på ABF Stockholm och har nu gått vidare till att vara redaktör för SSU:s debattidning Tvärdrag. Bilden bredvid honom föreställer Catharina Ullström vid ett bokbord för S-studenters Burmautskott. Bilden är alltså tagen i höstas straxt efter de stora fredliga demonstrationerna för demokrati i Burma. Det kan vara den sämsta illustrationen om man vill visa att ABF stöder antidemokratiska våldsorganisationer. Den tredje bilden föreställer alltså mig vid Unga S-kvinnor Rebellas bokbord. På bokbordet informerade och kampanjade vi mot den borgerliga regeringens reaktionära hemmafrubidrag, samt informerade om vår verksamhet bland annat höstens studiecirkel om våldtäkt. Hur stort hot mot rikets säkerhet detta är kan man säkert ha olika åsikter om. Min egen farlighet kanske Neo vet mer om än jag eftersom de har valt att publicera bilden.

Catharina skriver om detta även på sin blogg och är rätt upprörd över att kopplas samman med organisationer hon inte sympatiserar med. Det kan jag hålla med om men jag tycker mer att bilderna är ett bevis för artikels undermålighet.

Folkbildning, föreningsfrihet och demokratiska samtal är nödvändigheter i en fungerande demokrati. Tidigare har man under borgerliga majoriteter stängt en efter en av Stockholms samlingslokaler. Neos och även SvDs utfall mot ABF är en del av samma kampanj. Det är ju inte de utpekade mer eller mindre obetydliga organisationerna man vill åt utan Arbetarnas bildningsförbund och folkbildning i allmänhet. För det kan nämligen vara samhällsförändrande om människor lär sig saker om samhället och världen tillsammans med andra och kommer fram till annat än det som serveras på Svenska dagbladets ledarsida.

/ Nanna

Ni som delar vår åsikt om vårdnadsbidraget, kan för övrigt skriva ert namn i den namninsamling som är en del av vår kampanj.

Vilken överraskning

Ojämlik arbetsfördelning i hemmet gör kvinnor sjuka. Ja men se till att dela föräldraförsäkringen åtminstone då!

ps. ännu mer förvånande kanske att av enkätsvaren i artikeln säger sig endast 11 procent leva i ett ojämställt förhållande. Jag kan rapportera att i min bekantskapskrets är det betydligt fler - särskilt av kvinnorna ;) vore intressant att se könsfördelningen på svaren. Okej, 30 procent säger "Ganska jämställt", men det känns lite som det fega alternativet "okej han diskar och tvättar bilen typ". Vad svarade jag själv? Ganska jämställt. Jag är också en fegis...

Årets bästa!

Det här inlägget är mer ett tips om någon annans inlägg än ett eget inlägg, men låt så vara.

Ann Charlott Altstadt (som jag tidigare bara läst i "Flamman") imponerar stort idag i ett inlägg på Aftonbladet Kultur. Hon lyckas formulera det jag själv tänkt om kvinnlig sexuell frigörelse i flera år, men aldrig lyckats sätta på pränt eller formulera på ett lika klockrent och rakt sätt som Ann Charlott gör. Dessutom gör hon det ideologiskt och analytiskt. Min tes har länge varit att det sedan några år tillbaka är såå okej för tjejer att vara sexuella varelser och kåta (dock såklart på patriarkatets villkor) att man helt plötsligt är en misslyckad kvinna om man inte är så ”sexuellt frigjord” att man inte vill ha analsex, gruppsex eller vad det nu kan vara. Den ”sexuella frigörelse-debatten” har alltså fått motsatt effekt, eller i alla fall bara låst fast kvinnan i ytterligare ett sexuellt sätt att vara på. På patriarkatets villkor. Äsch, skit samma. Ann Charlotte formulerar det så mycket bättre än jag:

”Problemet i dag är inte att kvinnor inte törs stå för sin sexualitet, utan att de sexradikala normerna påbjuder henne att agera som om ett jämställt maktbefriat sexutopia redan är här. Problemet är då inte att kvinnan inte får knulla runt, utan att hon måste det för att få ett värde som kvinna. Problemet är inte att kvinnor inte får njuta av sex, utan att hon måste fejka orgasm eftersom det är hennes kulturella uppdrag att älska sex och att vara århundradets knull. Vi lever i ett patriarkat där kvinnorna inom alla områden och relationer är underställda män, så hur skulle sexualiteten kunna vara en frizon för kvinnlig frigörelse? Kvinnor har fortfarande sex för att på olika sätt behaga, få bekräftelse och värde som kvinna. Sexualiteten är inte det första utan antagligen det sista som kommer att förändras på väg mot jämlikhet och jämställdhet. Till dess riskerar sexradikalismen att bli en kvinnofälla som kräver offer.”

Så rätt, så klokt. Det här gjorde min kväll! Läs hela inlägget!

Fler av mina tankar kring sex och politik hittas i inläggen "För lite för mycket sex(ualundervisning)" samt "Politik i sängen".