måndag, augusti 01, 2005

Mitt första inlägg

Hej,

Efter en del problem med att logga in har jag äntligen lyckats! (Intressant att alla olika varianter på Mia Päärni redan var upptaget, eftersom ingen annan heter det...)

Jag är så himla exalterad över att Rebella har en egen blogg. Har inte haft någon koll på bloggar överhuvudtaget innan detta, så allt känns spännande. Men framförallt känns det roligt att vår feministiska förening har ett forum där vi kan diskutera olika frågor och där andra dessutom kan se vad vi tycker. Jag är jättestolt över Rebella och vår verksamhet och vill att så många som möjligt ska kunna ta del av den, på ett eller annat sätt.

Varför är jag feminist? Det frågar alla ändå, så jag kan väl försöka svara på det nu. Jag har under hela mitt liv fått höra att jag pratar för mycket, skrattar för högt, tycker för mycket osv. Jag har också varje gång någon har ifrågasatt mitt sätt att vara funderat på varför det alltid händer mig och inte någon av killarna i min närhet trots att de pratar mer än jag gör, skrattar högre än jag gör och tycker mer än jag gör. Den enda slutsats jag kunnat göra är att det handlar om att jag är "kvinna" och att det med det följer att folk förväntar sig vissa saker av mig. Det gjorde mig förbannad!

För mig är det självklart att vara feminist. I många av våras föreställningar finns det fortfarande en bild av hur en kvinna ska vara, som naturligtvis är oerhört begränsande eftersom man alltid har ideal att försöka leva upp till. Att ingen kan leva upp till de kvinnliga idealen eftersom de är så motsägelsefulla är en annan diskussion…

Jag vill att mina barn ska växa upp i en värld där de är individer, inte män eller kvinnor. Ett samhälle där de är fria från begränsande könsroller. Ja, därför är jag med i Rebella - för att förändra till det bättre.

Wow, mitt första inlägg. Skulle kunna skriva hur mycket som helst… Men sådan är ju jag.

3 kommentarer:

hanna sa...

hej mia och ni andra
(vad många vi börjar bli, va bra!)
du skriver om varför du är feminist, och lite om varför du blev det. varför man blev det, det är en av mina favoritfrågor (och ett av mina bästa partytricks, för det får folk att snacka länge om de är sympatiska, och bli helt tysta om de är osympatiska). fast lite är det för att jag är själv är osäker på när det verkligen hände. vad som gjorde att jag blev feminist, alltså. jag är säkrare på när jag kom ut som sosse (det hände efter), men med feminismen vet jag inte när det hände. vad fick er att "förstå"? var det nåt speciellt som hände, eller en långvarig process? kan ni inte skriva, så ska jag fundera vidare.

Mia Päärni sa...

När jag var runt nio år såg jag en hemlös man och efter ett par frågor till min mamma förstod jag ungefär vad det innebar. Efter den dagen satt jag i flera veckor och ritade hus som jag skulle bygga när jag blev stor, där alla hemlösa skulle bo. Jag bestämde att de skulle bo två och två, för att de skulle slippa vara ensamma och alla skulle hjälpas åt att städa och laga mat. Jag förstod inte varför någon behövde vara hemlös och var jätteledsen över det en lång tid. Den egenskapen (om det är en egenskap?), någon slags ilska över orättvisor, gjorde att jag tillslut blev politiskt aktiv i partiet och senare även feminist. För det är ju just orättvisor man vill göra något åt.

Att det tog så lång tid för mig att bli feminist har nog att göra med att jag inte kunde sätta ord på allt det jag upplevde. Det är klart att jag blev förbannad och kränkt när killar tafsade på mig på krogen, eller när någon behandlade mig på ett nedlåtande sätt, men jag tänkte inte på att det var så starkt kopplat till mitt kön.

När jag äntligen hittade min plats och blev politiskt aktiv började jag också reflektera över kvinnoförtrycket. Mycket tack vare alla SSU-tjejer som redan var ljusår före mig i de tankarna, trots att de var så mycket yngre. Minns väldigt tydligt när vi var på tjejläger och jag stolt deklarerade att jag inte tyckte att man borde kvotera föräldrarförsäkringen, eftersom "man måste få välja själv". Varför tyckte jag det? Jag hade aldrig haft chansen att ifrågasätta det, jag hade bara tagit till mig det argument jag hört oftast. Alla var ganska snälla och försiktiga, men jag kände att de sneglade lite undrande på mig...

Efter det har jag även läst en del böcker och några poäng genusvetenskap och bara blivit mer och mer övertygad och entusiastisk över feminismen. För mig har det väl inte varit några få enskilda händelser, utan olika situationer, människor osv som har fått mig att öppna ögonen. En lång process har det varit och det finns massor kvar!

Gabriella sa...

Jag tror att jag ganska tydligt kan datera mitt "uppvaknande" till en kurshelg om jämställdhet med studentförbundet och en föreläsning av Gertrud Åström. På ett enkelt sätt gick honom igenom den politiska historien och det gick upp för mig hur "allt hänger samman". Hur hela vår värld har formats av värderingar som gynnar män och deras intressen. Hur historia, vetenskap och forskning, samhällsbygge etc. genomsyras av det manliga och patriarkala.

Hennes föreläsning fick mig också att börja se på världen på ett annat sätt. Ett sätt som gör det jäkligt jobbigt att vara feminist ibland, man önskar att man aldrig tappat den där "veil of ignorance". Men har man en gång öppnat ögonen kan man inte stänga dem. Varje dag påminns jag om hur den här strukturen lever vidare, reproduceras och hyllas. Och ibland kan jag önska att jag bara kunde strunta i mina intryck, för det är ju inte så att det gör en på gott humör.

Men att fortsätta se och vilja förändra är för mig att vara feminist.