Vill dela med mig något jag tänkt mycket på. Den manlige feministen. Finns han eller är han bara en undanmanöver? Lite tillspetsat kanske men faktum är ändå att många är de unga radikala killar runt omkring mig (både inom och utanför den socialdemokratiska rörelsen) som säger sig vara feminister men sannerligen inte agerar feministiskt. Det förefaller som om de tycker att de inte behöver förklara eller motivera sitt agerande eller tyckande ur ett feministiskt perspektiv så fort de sagt de sagt de förlösande orden: jag är feminist jag med. Att kalla sig feminist har liksom blivit ett frikort ur de misstänktas skara.
Jag vet att jag inte är ensam om dessa observationer utan många av mina medsystrar berättar samma sak. Det är inte utan att jag undrar om det inte är dags att vi inser att även kvinnans frigörelse är hennes egen. Visst är det bra och kanske nödvändigt om kloka män vill hjälpa till men när det kommer till kritan måste vi lita till oss själva. Helt enkelt inse att det råder en intressekonflikt: om kvinnor uppnår jämlikhet och frigörelse så förlorar män på det.
torsdag, augusti 11, 2005
den manliga feministens vara eller ickevara
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
det är intressant det du tar upp. jag skulle vilja säga att finns "riktiga" manliga feminister. men det krävs ju något mer än att bara säga de sk förlösande orden. En sorts praktisk feminism. Där man varje dag medvetet handlar utefter de teoretiska analyser man har gjort. Det gäller iofs även kvinnliga feminister, som har alla idéer rätt, men som bryter mot dem i handling.
och jag tror inte det nödvändigtvis är av ondo. jag tror det är för att det är svårt. för att det är jobbigt att tänka hela tiden. Men jag vet inte - för några år sedan var jag mycket mer tillåtande mot manliga feminister och löst definierad feminism i största allmänhet. jag har säkert fler insikter kvar att göra.
Manliga feminster är fortfarande män inom en patriarkal struktur. Den manliga feminsten agerar lika litet som någon annan människa lösryckt från sitt sociala sammanhang.
På samma sätt är kvinnliga feminister kvinnor inom en patriarkal struktur och gör misstag som det kan tyckas att en feminist inte borde göra.
Skillnaden blir väl då att den manlige feminstens misstag är att överordna sig. Den kvinnligas är att underordna sig.
Eller var det att göra det hela för enkelt?
Visst är det så att det som manlig feminist i slutändan verkligen handlar om att släppa ifrån sig makt, inget snack om saken. Här är det verkligen upp till bevis.
Om man däremot funderar över de sociala konstruktioner som de patriarkala strukturerna medför inser man ganska snabbt att jämställdheten medför fördelar för oss män också. Även om de manliga normerna idag leder till makt och inflytande får de också konsekvenser som kortare livslängd, sämre kontakt med barn och en klar begränsning av vilka aktiviteter som är acceptabla.
Män förlorar i makt på jämställdhet och det är absolut centralt men bilden måste göras större än så.
Bra att den här debatten tog fart tycker jag. Jag har också funderat i dessa spår, om feminism handlar om intresset så blir det svårt för män att vara feminister. Ungefär som att en "rättrogen" marxist inte kan lita överklasspolaren som röstar sossigt men när det väl gäller så kommer han svika för att han är predestinerad till det eller nå´t (om jag nu minns mina marxstudier rätt). Det kanske är så med feminismen, jag vet inte riktigt. Konsekvenserna blir ju lite märkliga i så fall, jag bör inte liera mig med fienden (alltså inte bo ihop med min sambo) om jag inte ska ge upp en viktig feministisk grundbult att det privata är politiskt, och så kanske det är.
Ett annat perspektiv som jag snarare föredrar är att könsmaktordningen förutom att den skapat en intressemotsättning mellan könen vad gäller makt och pengar (och mer) är den också skapat diskurser/narrativer om hur kvinna ohc man ska vara, vilket gör människorna ofria. Här kan man ju iofs behärska en diskurs mer eller mindre bra och det handlar därmed också om makt, men med detta perspektiv kan vi också se män som fångar i de patriarkala strukturerna. Så praktiskt! (ironi)
Jag tycker väl också att det alldeles för lite cykelverkstad hos många manliga feminister, och då jag tycker feminism går ut på att både se orättvisorna OCH göra något åt det så återstår väl ibland en del att önska. Det är kanske å andra sidan sällan jag själv gör något så där riktigt aktivt, mer än att tänka skriva och prata dårå.. Men faktum är att det jag tror jag saknar mest hos de manliga feministerna är de inte tycks träffas aktivt för att diskutera dessa frågor. Så jag säger det igen, mer manliga nätverk.. Har vi en över/underordning som bygger på sociala konstruktioner så måste man befria sig från dessa, förslagsvis genom att prata och göra. Och då skulle jag kanske ta de manliga feministerna på större allvar, om faktiskt tid och energi avsattes för diskussion - och då prat på riktigt, inte "bara" bloggande.
Till sist kan jag ju ge Roger en poäng, faktiskt så är vi kvinnor rätt bra på att reproducera underordningen själva, men man måste nog se det lite vidare - annars blir det bara så att män gör rätt (makt är ju rätt) och kvinnor fel, och då kan männen förstås slå sig till ro och säga kvinnans frigörelse är hennes egen - men då blir det också männen vi slår oss fria från..
Det vi behöver är fler feminister som vill upphäva den könsmaktsordning som finns. Visserligen så ligger det en inneboende konflikt i begreppet manlig feminist men för att bryta ordningen så måste vi nog vara fler som har ett intresse av att bryta den än som har ett intresse av att ha den kvar. Och så länge vi har en könstmakstruktur där mannen är överordnad och kvinnan underordnad så kommer det nog alltid finnas människor i den underordnade i gruppen som söker makt genom att alliera sig med den överordnade gruppen. Vi kan alltså inte förvänta oss att alla kvinnor i den underordnade gruppen ska driva gruppens intresse framför vad de upplever sina egna. Därför behöver vi nog den manliga feminsisten i alla fall... Tror jag nog. Dessutom kanske det kan finnas andra vinster för män med en slopad könsmaktsordning.
... men samtidigt har ju Anna rätt i sin ursprungliga kommentar. Det är väldigt lätt att slänga ur sig de förlösande orden "Jag är också feminist" och så kan man på nåt sätt nöja sig med det.
Problemet med det här samhället är ju att hela förtrycksstrukturen sitter så djupt rotad att man måste ha en väldigt hög medvetandegrad för att inte falla i fällan ständigt och jämt. Det går inte att helt ställa sig utanför könsmaktsordningen, då upphör man också att vara en samhällsvarelse. Det är därför man ständigt, ständigt måste reflektera över vad man själv håller på med - oavsett om man är man eller kvinna.
Jag passar på frågan om en man kan vara feminist. Jag har funderat på den massor av gånger och har inte hittat något hållbart svar. Jag har en feministisk analys, jag stödjer kampen mot patriarkatet, jag försöker agera feministiskt, men kan jag vara en feminist? Jag är samtidigt i allra högsta grad en förtryckare och en förmånstagare i strukturen.
Anders, vad menar du när du säger:
"Men allt det här kanske är annorlunda inom de politiska partierna, ibland verkar det som att politiska bloggare bara stöder sig på det. "
Jag tror att du i högsta grad har en poäng i det du i övrigt säger 8det ovan fattade jag inte) och just därför tycker jag att det är dumt att "utesluta" männen ur feminismen. Min egen utväg skulle nog vara att göra den bredare, och som du säger, itressera sig mer för queerteorietiker och vad de har att säga om andra förtryck. Måhända är kvinnans frigörelse hennes egen, men tillsammans kanske vi kan upphäva de andra typerna av förtryck som finns?
Den radikalfeministiska definitionen av feminist kan göra mig så trött. Vad är poängen med att hela tiden slåss internt när det finns så många värre puckon att slå på? Givet att många killar som kallar sig feminister har mycket att bevisa, men vad exakt finns det att vinna på att ta ifrån människor rätten att identifiera sig med en kamp?
Skicka en kommentar