Jag intervjuade en grymt sympatisk person idag. Vice ordförande för hbt-sossarna, Mini Tahvanainen. Så jag ville bara oja mig över vad svårt det är att ställa kritiska frågor till folk som man tycker säger sympatiska saker. man vill hellre bara hålla med och framställa dem i så god dager som möjligt. Jaja, i vilket fall så skulle jag vilja säga att det nog finns en överhängande risk att jag träffade vår blivande första lesbiska riksdagsledamot. Vilket i så fall inte blir en sekund för sent när det än inträffar. Det finns idag 2005 inte en enda öppen flata i riksdagen, visste ni det, för det gjorde inte jag! Vi pratade om samarbetet med s-kvinnor som de just inlett. Lite otroligt att det inte funnits redan, men det har liksom knappt varit några kvinnor i styrelsen för hbt-(s). Ibland blir man bara förbluffad när man märker att världen inte kommit så långt som man trodde. Och dessutom kan man kanske förstå att det är så, eftersom Mini just blivit misshandlad för en vecka sen av en man som slog henne i ansiktet med en gatsten och så "Nu ska du dö, jävla flata." Ibland blir man bara så arg. Och impad över att det finns folk som klarar av att fortsätta sitt engagemang när sånt händer.
De har dessutom startat ett forum där man ska kunna diskutera hbt-frågor och feminism inom sosseriet. Jag vet inte om man måste vara gay för att vara med, men man behöver inte vara sosse i alla fall, så så kräsna kan de ju inte vara ;)
torsdag, augusti 04, 2005
Fler flator i riksdagen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kritiska frågor? Jag förstår inte? Du jobbar ju på Pravda. Du har väl inte betalt för att ställa kritiska frågor?
Det är fascinernade det här med homofobi, precis som du skriver gabriella. Hur man tänker sig det som ett aggresivt hat, och därmed något som ligger långt från en själv. Tror att det - liksom rasism och sexism - är något man måste jobba med hela tiden, och inte något man kan bestämma sig för att inte vara och sen är det borta.
En sak som också gäller kön och etnicitet men kanske blir ännu tydligare när det handlar om sexualitet, är hur svår balansen mellan att markera det speciella/annorlunda/förtryckta och det universella eller allmängiltiga. Bögar och flator är ju "precis som alla andra" - samtidigt har de inte samma rättigheter och möjligheter. Risken med att säga att man inte ska peka ut folk beroende på sexualitet, blir ju att man bara osynliggör istället.
Normer är förrädiska, och lyckas liksom upprätthålla sig själva på ett starkt och obetvingligt sätt. Och när man pekar på dem är det lät att antingen befästa dem eller att de liksom slinker undan. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur det går till...
Skicka en kommentar