Frihet kräver rättvisa - demonstrera första maj!

För feminister är slagordet ovan en självklarhet. Vi vet att den grad av frihet som kvinnor i Sverige är priviligerade nog att ha har skapats genom rättvisereformer där makt och resurser har fördelats från den som har mest till den som har mindre.
Även om materiella resurser och ekonomisk självständighet inte kan ta oss hela vägen till jämställdhet så är det grundbulten i, och förutsättningen för, att fortsätta ännu lite längre.
Men detta är inte självklart för alla. Av en kvinnofientlig regering presenteras reform efter reform som begränsar kvinnors frihet, och som angriper just denna kärna - den ekonomiska självständigheten. De begränsningar som införs i A-kassan och den förändring som görs av sjukförsäkringen slår allra mest mot kvinnor. Vårdnadsbidraget kommer på sikt att skapa en grupp kvinnor som står väldigt, väldigt långt från arbetsmarknaden och på ännu längre sikt en ytterligare generation av fattigpensionärer.

På bekostnad av kvinnors frihet sänks skatterna för vita män med stora kapitaltillgångar.

Frihet kräver rättivsa!
Protestera mot orättvisan och kvinnofientligheten - demonstrera på första maj!
Samling i Humlegården klockan 13.00, avmarsch klockan 14.00, tal av Carin Jämtin och Tomas Östros på Norra Bantorget klockan 15.00.

Barn och jämlikhet

Ja, vad ska man tycka om barnbidraget? Ända sedan jag engagerade mig så har jag ju matats med det budskap som också Thomas Östros för fram nu, om barnbidraget som en hörnsten i familjepolitiken och som något som gör att alla känner att de iaf får någonting för sina skattepengar.

Men jag känner mig tveksam till argumentet. Är det verkligen viktigt för alla att få bidrag? Alla de familjer som bara sätter in pengarna på ungarnas konto och ger dem några tusen på 18årsdagen, skulle de känna mindre angelägenhet att betala skatt om bidraget försvann? Känner de överhuvudtaget en stor angelägenhet att betala skatt eller gör de vad de kan för att skatteplanera? (ja, min misstänksamhet mot överklassen och deras skattesmitande är hyfsat stor)

Samtidigt är det inte helt enkelt att bara utgå från någon sorts samlad familjekonomi - det finns många familjer där barnbidraget är de enda "egna" pengar som kvinnan har. Där mannen står för försörjning och sedan bidrar med hushållskassa. Barnbidraget går dock oftast (och visst - väldigt normativt och kanske inte ett riktigt system) in till kvinnans eget konto. Och på så sätt kan hon göra prioriteringar som kommer barnen till godo som hon kanske inte skulle kunnat göra annars.

Men jag tror att det bästa vore att se över om man kunde komma fram till någon mer behovsprövad modell.

I övrigt så kan vi ta del av Rädda barnens barnfattigdomsrapport och åter konstatera att det verkligen inte är att ta i att kräva att skolan och alla skolaktiviter ska vara avgiftsfria. Vi måste göra vårt yttersta för att skolan ska vara en plats där barn känner sig jämlika. Det är en dröm som är svår att nå. Men en början är i alla fall att inte separera barn med betalningsförmåga från dem utan. Kanske kan de pengar som blir över om vi förändrar systemet med barnbidrag gå till en pott som skolorna kan söka ur för att göra sociala aktivter som inte ryms inom skolans budget? Det vore mycket bättre än 1050 i månaden x alla överklassbarn in på Handelsbankens fondkonto.

Världens mest jämställda

Det verkar som om jämställdhetsfrågorna är överallt just nu. Öppna vilken tidning som helst så skriver de om föräldraförsäkring och om kvinnor i näringslivet. En vild gissning är att det är 8:e mars och internationella kvinnodagen som skapar detta intresse. Men vad är det för vinkling på artiklarna? ”Svenska män är mest jämställda i världen”. Vad betyder det egentligen? Att svenska män är mest jämställda i världen betyder ju inte att de är jämställda.

Kvinnofrid är uppnått

i alla fall i Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsnämnd. Stockholms stads kommunfullmäktige har ett mål som heter "Kvinnofrid ska råda både i hemmen och på gatorna" och i min stadsdelsnämnd står det ett tydligt JA i spalten om målet har uppfyllts. Så den som vill ha kvinnofrid bör då flytta till Enskede-Årsta-Vantör.
Om jag tror att det stämmer?
Nej, säkert inte på något sätt. Det finns inget som säger att färre kvinnor blir utsatta för sexualiserat våld i min stadsdel än någon annanstans. Det finns heller inget som talar för att samma våld har minskat, snarare finns siffror på det motsatta. Siffror som alltid är osäkra med hänvisning till de höga mörkertalen. Och just mörkning måste uppenbarligen vara något som ligger för en borgerlig stadsdelsnämndsmajoritet som den i min stadsdel. För det kan inte finnas någon annan rimlighet bakom det stora JA:et. Om vi inte ser våldet så finns det inte. Då behöver vi heller inte göra något.
Själv väntar jag med spänning och en god portion ilska på att ställa en hel del frågor på torsdagens möte.

Carolina Gynning bara snygg?

Igår gick QX galan i repris i TV 4. Nominerad till årets hetero var Mona Sahlin (som fick epitetet snygg), Måns Zelmelöv (som fick epitetet artist) och Carolina Gynning (som fick epitetet snygg).

Jag tror ni fattar min poäng. Man hade också tidigare under kvällen skämtat och sagt "du här till och med mer korkad än Carolina Gynning" eller något liknande.

Nu var det väl iofs prisutdelarna Torkel Pettersson och Gustav Skarsgård som kom med de festliga eptiten, man får hoppas det. Så kanske ska jag inte kasta skit på QX eller gaygalan för att man reducerar en människa till ett objekt.

Men dåligt är det. Och jag bara tycker det är så jäkla lågt.

Jag har alltid gillat Carolina. Hon är skarp och kvick och rolig. Underbar tycker jag. Och hon är bland annat programledare och konstnär. Men nej, snygg är hon. Hur fasen man kan nomineras till årets hetero genom att vara snygg. Ja ja. Så vann Mona Sahlin dessutom.

Men sedan finns det en annan sida, som handlar om särbehandlingen mellan henne och Linda Rosing som är intressant. Och den här artikeln ger många tänkvärda insikter kring ens egen (eventuella) medelklassfeminism...

Det går fort att riva ner

Två barn färre i varje barngrupp. Det var ett av de viktigaste vallöftena för S i Stockholm valrörelsen 2002. Efter hårt arbete och mycket gnetande lyckades men faktiskt. Det viktigaste arbetet gick ut på att leta och driva igenom nya platser för förskolor, göra om skollokaler mm. På min sons förskola innebar satsningen på förskolan under förra mandatperioden att man kom ner till 13 barn i småbarnsgruppen, 15 i mellan och 17 i storbarnsgruppen.

Det har gått mindre än ett år och en månad sedan moderaterna och deras stödpartier tog över Farsta stadsdelsnämnd. Nu har barngrupperna ökat för andra året i rad. Det första som hände efter majoritetsskiftet var att skriva in ett ytterligare barn i varje grupp. Nu i januari 2008 ökar man med ett andra så att barngrupperna är 15 i småbarn, 17 i mellan och 19 storbarnsgruppen. Två barn fler i varje barngrupp. Det går fort att försämra välfärden när skattesänkningar är det högst prioriterade.

Ursäkta språket, men det är förjävligt med en borgerlig majoritet som sätter skattesänkningar för de redan rika framför omsorgen om våra barn.

Samhällets fiende nummer 1

skulle kunna vara jag och kanske även vår förening enligt tidningen Neo som väljer att illustrera sitt så kallade reportage om ABF och diverse små vänstersekter med en bild på mig i Rebellatröja.

Bildvalet till artikeln är rätt fantastiskt som helhet. Tre personer syns med hela ansiktet. Först ut är Daniel Suhonen, en av folkbildningens hjältar i den här staden. Han har gjort ett fantastiskt jobb för att utveckla seminarieverksamhet och demokratiska samtalet under sina år på ABF Stockholm och har nu gått vidare till att vara redaktör för SSU:s debattidning Tvärdrag. Bilden bredvid honom föreställer Catharina Ullström vid ett bokbord för S-studenters Burmautskott. Bilden är alltså tagen i höstas straxt efter de stora fredliga demonstrationerna för demokrati i Burma. Det kan vara den sämsta illustrationen om man vill visa att ABF stöder antidemokratiska våldsorganisationer. Den tredje bilden föreställer alltså mig vid Unga S-kvinnor Rebellas bokbord. På bokbordet informerade och kampanjade vi mot den borgerliga regeringens reaktionära hemmafrubidrag, samt informerade om vår verksamhet bland annat höstens studiecirkel om våldtäkt. Hur stort hot mot rikets säkerhet detta är kan man säkert ha olika åsikter om. Min egen farlighet kanske Neo vet mer om än jag eftersom de har valt att publicera bilden.

Catharina skriver om detta även på sin blogg och är rätt upprörd över att kopplas samman med organisationer hon inte sympatiserar med. Det kan jag hålla med om men jag tycker mer att bilderna är ett bevis för artikels undermålighet.

Folkbildning, föreningsfrihet och demokratiska samtal är nödvändigheter i en fungerande demokrati. Tidigare har man under borgerliga majoriteter stängt en efter en av Stockholms samlingslokaler. Neos och även SvDs utfall mot ABF är en del av samma kampanj. Det är ju inte de utpekade mer eller mindre obetydliga organisationerna man vill åt utan Arbetarnas bildningsförbund och folkbildning i allmänhet. För det kan nämligen vara samhällsförändrande om människor lär sig saker om samhället och världen tillsammans med andra och kommer fram till annat än det som serveras på Svenska dagbladets ledarsida.

/ Nanna

Ni som delar vår åsikt om vårdnadsbidraget, kan för övrigt skriva ert namn i den namninsamling som är en del av vår kampanj.

Vilken överraskning

Ojämlik arbetsfördelning i hemmet gör kvinnor sjuka. Ja men se till att dela föräldraförsäkringen åtminstone då!

ps. ännu mer förvånande kanske att av enkätsvaren i artikeln säger sig endast 11 procent leva i ett ojämställt förhållande. Jag kan rapportera att i min bekantskapskrets är det betydligt fler - särskilt av kvinnorna ;) vore intressant att se könsfördelningen på svaren. Okej, 30 procent säger "Ganska jämställt", men det känns lite som det fega alternativet "okej han diskar och tvättar bilen typ". Vad svarade jag själv? Ganska jämställt. Jag är också en fegis...

Årets bästa!

Det här inlägget är mer ett tips om någon annans inlägg än ett eget inlägg, men låt så vara.

Ann Charlott Altstadt (som jag tidigare bara läst i "Flamman") imponerar stort idag i ett inlägg på Aftonbladet Kultur. Hon lyckas formulera det jag själv tänkt om kvinnlig sexuell frigörelse i flera år, men aldrig lyckats sätta på pränt eller formulera på ett lika klockrent och rakt sätt som Ann Charlott gör. Dessutom gör hon det ideologiskt och analytiskt. Min tes har länge varit att det sedan några år tillbaka är såå okej för tjejer att vara sexuella varelser och kåta (dock såklart på patriarkatets villkor) att man helt plötsligt är en misslyckad kvinna om man inte är så ”sexuellt frigjord” att man inte vill ha analsex, gruppsex eller vad det nu kan vara. Den ”sexuella frigörelse-debatten” har alltså fått motsatt effekt, eller i alla fall bara låst fast kvinnan i ytterligare ett sexuellt sätt att vara på. På patriarkatets villkor. Äsch, skit samma. Ann Charlotte formulerar det så mycket bättre än jag:

”Problemet i dag är inte att kvinnor inte törs stå för sin sexualitet, utan att de sexradikala normerna påbjuder henne att agera som om ett jämställt maktbefriat sexutopia redan är här. Problemet är då inte att kvinnan inte får knulla runt, utan att hon måste det för att få ett värde som kvinna. Problemet är inte att kvinnor inte får njuta av sex, utan att hon måste fejka orgasm eftersom det är hennes kulturella uppdrag att älska sex och att vara århundradets knull. Vi lever i ett patriarkat där kvinnorna inom alla områden och relationer är underställda män, så hur skulle sexualiteten kunna vara en frizon för kvinnlig frigörelse? Kvinnor har fortfarande sex för att på olika sätt behaga, få bekräftelse och värde som kvinna. Sexualiteten är inte det första utan antagligen det sista som kommer att förändras på väg mot jämlikhet och jämställdhet. Till dess riskerar sexradikalismen att bli en kvinnofälla som kräver offer.”

Så rätt, så klokt. Det här gjorde min kväll! Läs hela inlägget!

Fler av mina tankar kring sex och politik hittas i inläggen "För lite för mycket sex(ualundervisning)" samt "Politik i sängen".

Hora eller madonna?

Jag vet att jag förenklar det, men som kvinna har du två förhållningssätt att välja på. Antingen är du en tjej som killar vill knulla med eller så är du en tjej som killar vill vara tillsammans med. När jag tänker tillbaka på när jag var ung (eller yngre...) och kommer jag ihåg mina killkompisars kommentarer om hur de gjorde allt för att få en tjej i säng. Fick de ligga så var hon inte värd att träffa igen. Fick de inte ligga så kunde hon eventuellt vara "flickvänsmaterial". För 15 år sedan var inte detta något som jag teoritiserade på något sätt. Jag blev i och för sig förbannad, mest för att jag tyckte att det var dubbelmoral. Men samtidigt förhöll jag mig till dessa regler som att det var viktigare än allt annat. Jag ville för allt i världen inte vara "dålig" tjej. Jag ville vara en "fin" tjej. Och fina tjejer hade inte sex.

Läser för tillfället Katarina Wennstams "Smuts" som visserligen är en roman, men jag misstänker att en del av det skulle kunna vara hämtat ur verkligheten. Där finns Jonas, huvudpersonen. Lyckad advokat som har en vacker fru, fina barn och designat hus. Han är den perfekta mannen och engegerad i mäns våld mot kvinnor, sexhandel osv samtidigt som han själv köper sex. Det finns en scen i boken som jag ska beskriva kortfattat. Han och hans fru får besök, äter middag, har trevlig, dricker vin och blir berusade. När de blir ensamma har de sex, vilt och passionerat, som de aldrig har längre. Det slutar med att de har analsex. Det är hon som vill. Dagen efter när Jonas fru Rebecca kommer ned till frukostbordet säger barnen att Jonas är sjuk. Rebecca går upp till badrummet, hon hör att han är där inne och kräks. Hon knackar men han vill att hon ska gå, han säger att han vill vara ensam. Han tänker bland annat: "Han har allt. Men han kan inte hantera det. Rebecca. Min Rebecca. Inatt möttes världarna. Inatt blev hon en av dem. Han har smutsat ned henne. Så tänker han på hur fruktansvärt skönt det var. Han ser hennes kåta blick och hennes förvridna ansikte. Hennes porrmin. Som en hora."

Jag menar inte att alla män tänker så. Men jag tror att hora/madonna komplexet i högsta grad lever. Var går gränsen? När blir man som en hora? Är det villig men inte kåt som gäller?

Jag har kommit så långt att jag försöker göra det jag vill göra, utan att bry mig om vad andra tycker. Inklusive ha sex. Och jag har kommit fram till en sak. Om de personer som finns i mitt liv måste placera mig i ett fack, har ett behov av att ettikera mig, då är det de som har problem - inte jag. Min strategi är att inte låta någon annans åsikter prägla min syn på mig själv. Frågan är bara om det förändrar något?