Nu växer rubrikerna om jämställdhet – för en dag räcker inte, vi vill ha alla!

8 dagar efter 8 mars – men vad har egentligen hänt med jämställdheten? Unga S-kvinnor Rebella uppmärksammar den bristande jämställdheten i Stockholm, Sverige och världen i en aktion på Hötorgets konserthustrappa under lunchtid på tisdagen.

- En dag för jämställdheten räcker inte. Vi vill att alla dagar präglas av jämställdhetsarbete och har satt så stora rubriker som frågan förtjänar, säger Kristina Persdotter, ordförande för Unga S-kvinnor Rebella. Välkomna att läsa!

Vad: Unga S-kvinnor Rebella läser XXL-tidningar.

Plats: Konserthustrappan, Hötorget

Tid: tisdag den 16 mars, kl 11.30-12.00

Jan Ericson (M): "Kvinnor i bolagsstyrelser är ett lyxproblem"

Via Alliansfritt Sverige

Vikten av att byta perspektiv

Idag hade jag tänkt avnjuta en middag med Rebellorna, men den värsta nackspärren ever verkar sätta stopp för det. Men ett inlägg på bloggen går ju att göra ändå. När jag bläddrade i tidningen idag - innan jag insåg att det var internationella kvinnodagen - tänkte jag faktiskt i mitt stilla sinne "oj, vad många artiklar det är om kvinnor och jämställdhet och sånt idag". Sen kom jag på vilken dag det var, det förklarar ju saken. Det är trist att vi fortfarande lever i ett medialt klimat som är sådant att man reagerar när det finns flera inlägg om kvinnor och deras situation världen runt om.

Jag har tidigare skrivit om massvåldtäkter i krig, som är ett extremt uttryck för det kvinnoförtryck som finns världen över. Det finns inga exakta siffror men bara i Kongo kan det handla om 200 000 kvinnor (och barn) som blivit våldtagna under det 14 år långa kriget. Och då är det ofta ofattbart brutala våldtäkter. När man läser om kvinnorna i Kongo så är det svårt att vara positiv. Då känns det som att det är så fruktansvärt mycket kvar som behöver förändras.

I det perspektivet har vi i Sverige kommit en bit på väg. Jag och min sambo bråkar inte om hur vi ska vara hemma med vår lilla bebis som är 7 veckor gammal, det är självklart att vi delar rakt föräldraledigheten rakt av. Däremot har vi svårt att hålla sams när vi pratar om RUT eftersom vi tycker olika. Så jag försöker se diskussionerna om hushållsnära tjänster från den ljusa sidan. Det är antagligen en viktig fråga i vår vardag, en vardag som är så få förunnat. Ibland är det bra att komma ihåg det, hur fantastiskt bra vi har det på många sätt.

Vill ni att samvetet alltid ska stå över lagen, eller gäller det bara ibland?

Idag alla tidningar om det FRUKTANSVÄRDA att sossarna drar av för hushållsnära tjänster trots att vi är emot att de finns. Och bloggosfären har fullkomligt exploderat av indignerade personer, inte minst borgare, som liksom tidningarna skriker hycklare.

Jag blir så jäkla förbannad. Lagar stiftar vi för att de ska gälla alla – oavsett vad man tycker om dem personligen. Vem kräver av moderaten som var emot avgiftssänkningen på det lokala äldreboendet att han ska betala in extra när han själv hamnar där? Vem kräver att MUF:arna ska gå i skolan på första maj bara för att de driver att det inte ska vara helgdag i Sverige? Varför ska inte alla borgare få indragen semesterrätt bara för att de konstant röstat emot alla utvidgningar av semesterlagen?

Ingen!

Nej, just det, för lagar är till för alla, och sossar som tjänar mycket har också råd att betala skatten om det skulle vara så. Men skatt fungerar inte om den är frivillig, därför tycker vi socialdemokrater inte att vi ska ha frivillig skatt. Det är ingen som helst motstättning att dra av hundratusentals kronor för hushållsnära tjänster och samtidigt propagera för att detta avdrag inte borde få göras.

Tvärtom är det hedrande när människor argumenterar och driver politik emot vad som gynnar deras egen plånbok. Där har vi också en skillnad mellan blocken. Att ideologi handlar om vilket samhälle vi vill se och inte bara om mitt eget allra bästa.


Jag har också skrivit samma sak på min egen blogg.

Fungerande tunnelbana och tryggare förskola vill den här småbarnsmamman ha

Ja, idag har de rödgröna partierna gått ut med det tydliga beskedet att avdraget för hushållsnära tjänster inte hör hemma i en framtidsinriktad politik för jobb och jämlikhet. Det känns väldigt bra!

Som heltidsarbetande småbarnsmamma har jag inte råd med att samhället prioriterar missriktade, dyra och ojämlikhetsskapande åtgärder - även om de påstås gynna mig. Jag prioriterar en trygg förskola och fungerande kollektivtrafik så vansinnigt långt före skattefinansierad rabatt på städning. Det är viktigt i vår familjs vardag.

Jag känner mig väldigt trygg med mina barns förskola. Jag vet att de trivs och utvecklas där, men jag vet också att det skulle kunna vara ännu bättre om det inte alltid sparades in på vikarier. En "lätt" besparingspost när resurserna inte räcker till är att sällan ta in vikarier. Sådant blir resultatet när Moderaterna m.fl. prioriterar skattesänkningar för välfärd. Ett annat resultat av den borgerliga politiken är att man nu planerar för barngrupper med ett barn mer än det officiella målet.

För att få vardagen att fungera är vi i den här staden helt beroende av att kollektivtrafiken och tunnelbanan fungerar. Då duger det inte att ha för liten snöröjningsbudget och hoppas att snön ska smälta bort ibland så att man slipper snöröja. Då duger det inte att sänka landstingsskatten i stället för att satsa på kollektivtrafiken och sjukvården.

Avdraget för hushållsnära tjänster har en massa nackdelar. Det är dyrt, fördelningspolitiskt uselt, motverkar produktivitet och återskapar av ojämlikhet mellan män och kvinnor. En av de få fördelar som nämns, vissa barnfamiljers stress, kan lösas på betydligt bättre sätt med t.ex. tryggare förskola och fungerande tunnelbana. Det känns oerhört skönt att kunna börja diskutera väsentligheter i stället.

Raka vägen till helvetet

Tittade precis på Kalla Fakta på TV4 som gjorde ett inslag från Rinkeby. Där följde de Kadafi Hussein som arrangerar fester. Han har blivit hotad till livet. Det finns nämligen en grupp extrema muslimer som anser att man inte ska gå på fest. Åtminstone inte kvinnorna. De har gjort sitt bästa för att stoppa festerna.

Reportern säger att de inte har hittat någon som vill ställa upp på intervjuer och visa sitt ansikte, men två kvinnor som är anonyma berättar hur de hindras från att gå på festerna. En av dem berättar även om en taxichafför som vägrade köra dem eftersom de var på väg till fest. Han tyckte han hade rätten att stoppa dem från att gå på fest. För unga tjejer, bland annat i Rinkeby, är detta vardag. De är inte fria att leva sina liv som de vill. De hotas med att de kommer till helvetet om de t ex går på fest. Det finns många liknande historier, som berättas anonymt, eftersom nästan ingen vågar ställa upp av rädsla för hot och förföljelse.

Kadafi Hussein menar på att politikerna skiter i Rinkeby. Vi som är politiskt aktiva vet att det inte är sant, men jag förstår honom. Det finns många unga kvinnor och män som hindras att leva sina liv som de själva vill av människor som inte accepterar att vi lever i ett demokratiskt och fritt samhälle. Det finns inga enkla lösningar, men vi kan åtminstone börja diskutera detta som det problem det är och ta tydlig ställning för allas rätt att fritt leva sina egna liv.

(s) måste fortsätta ta avstånd från pigavdraget!

Jag blir lite orolig över socialdemokratins otydlighet kring subventionen av hushållsnära tjänster. Friska människor får gärna betala andra för att ta hand om hem och hushåll men vi ska inte använda gemensamma skattemedel till ändamålet. Den rödgröna alliansen har tidigare varit tydliga med att detta inte är en angelägen prioritering för en regering som vill använda skattemedel till att öka jämlikheten i samhället. Nu har Miljöpartiet börjat tvivla. Jag hoppas att (s) kommer att vara lika tydliga som Vänsterpartiet i den här frågan.

Grundtanken i en marknadsekonomi är att människor med sina pengar visar vad de tycker att olika produkter och tjänster är värda, och att de företagare som inte lyckas ta ut de priser man behöver för att täcka produktionen helt enkelt får lägga ner.

Vissa varor och tjänster kan sedan subventioneras för att man av olika skäl anser varan/tjänsten vara viktig och priset för högt trots ett stort behov eller stor efterfrågan. Vanligen märker vi detta när vi går till tandläkaren eller när vi åker buss. Genom att betala skatt kan avgifter för nödvändiga ting hållas nere. Vilka ting som anses nödvändiga är helt enkelt politiska beslut.

En vara som den sittande regeringen har ansett viktig att subventionera är hushållsnära tjänster. Alltså att någon kommer hem till dig och exempelvis städar. Du betalar ungefär halva priset, resten står staten för.

I intervjun frågar man städfirman ungefär ”men är det inte bara rika människor som anlitar er”? ”Nej” svarar hon, ”det är pensionärer, barnfamiljer, singlar och par". Som om pensionärer och barnfamiljer per definition är fattigt folk? Så är det självklart inte. Ålder eller familjestatus säger i princip ingenting om vilken klasstillhörighet man har. Även om du får tjänsten subventionerad handlar detta om hundratals, kanske tusentals, kronor i månaden och det är inte en prioritering man gör om pengarna knappt räcker till det nödvändigaste.

Även om jag i många sammanhang kan känna avsmak mot användningen av hushållsnära, då det ofta handlar om att män köper sig fria från att ta ansvar i hemmet, så är jag inte emot tjänsten som sådan. Men folk ska betala vad det kostar!

Hej Moderat, roligt att du hittat hit!

Du verkar tro att svenska folket ser en enorm skillnad mellan att Socialdemokraterna regerar med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och vi nu säger att vi jobbar för en samregering med precis samma partier.

Jag tror inte att folk tycker det är så annorlunda, och väljarna är smarta nog att inte gå på era försök att skrämma upp människor med "Hjälp, kommunisterna kommer ta över!".

En sak som talar för min tes är att opinionssiffrorna för S inte rasat sedan vi presenterade det rödgröna alternativet. Om det är som du säger, och svenska folket absolut inte vill ha Vänsterpartiet i en samregering, borde ju opinionssiffrorna visa massivt stöd för det borgerliga blocket. I praktiken är det ju inte så.

Det borgerliga blocket har ju inte haft stöd av en majoritet av svenska folket sedan september 2006. Bara ett par veckor efter senaste riksdagsvalet förlorade den borgerliga regeringen väljarnas stöd. Så fort Göran Persson hade packat sina pärmar och tömt skrivbordet i Rosenbad ville svenska folket åter ha en rödgrön regering ledd av Socialdemokraterna.

Därför tycker jag det låter utmärkt när du säger att ni tänker ägna valrörelsen åt att "bara visa på alternativet". Faktum är att det passar oss perfekt.

Den är nämligen bara ni som tjänar på att blanda ihop korten och få det att se ut som att det är små skillnader mellan hur våra partier ser på samhället.

Personligen hade jag gissat att ni gärna vill få oss Socialdemokrater att tro att vi måste gå till höger för att vinna valet, samtidigt som ni fortsätter att vara låtsassossar.

En valrörelse där alternativen är tydliga för väljarna är bra för de rödgröna. Så jag tycker vi kommit till ett bra läge här, du och jag. En sak bara. Kan vi vara överens om att vi håller oss till fakta?

Metakommentar: Det här är egentligen ett svar på en kommentar till mitt förra inlägg "Tankar om moderat valstrategi". Det blev lite långt för en kommentar, så jag gjorde ett inlägg istället. I citatet från den kommentaren har jag anpassat grammatiken till meningsbyggnaden i mitt inlägg.

Tankar om moderat valstrategi

Det kan inte vara lätt att vara Moderat i den här valrörelsen, partiet är i en knivig situation. Moderaterna är ju vana att sitta och muttra i den bekväma oppositionssoffan och klaga på vad andra gör. Inte behöva stå till svars för vad de själva gjort de senaste fyra åren. Så vad göra, vad göra?

Tack och lov har Moderaterna ett ledarskap som tycker PR är viktigare än väl underbyggda lagförslag, så det är bara att luta sig tillbaka på gamla tekniker. "Nu vet jag!", utropar Moderatstrategen, "vi låtsas helt enkelt att 2010 är 2006!"

Här är sex steg i det jag gissar är den Moderata valstrategin.

1. Sänk förväntningarna på det egna partiet, och höj förväntningarna på Socialdemokraterna och de rödgröna. Beställ gärna en opinionsundersökning som visar extra stort gap mellan blocken. Vänta ett tag och fira sedan en seger när nästa omgång opinionsundersökningar visar mer normala nivåer (fortfarande med stooor skillnad mellan blocken). Håva in Moderat-vänliga rubriker i DN i stil med "De rödgröna tappar försprånget" och "Alliansen knappar in på oppositionen".

Moderatstrategerna hoppas att detta räcker för att folk ska tänka "Nu ökar Moderaterna igen, mina grannar och jobbarkompisar tycker alltså de är bra igen. Då kanske jag också ska göra det."

2. Gör allt för att etablera de rödgröna som ett troligt men farligt regeringsalternativ. Då kan Moderaterna sätta sig i den bekväma oppositionssoffan igen och helt enkelt gå i opposition mot oppositionen. Genom att flytta allt fokus till att ifrågasätta de rödgröna, slipper Moderaterna själva bli ifrågasatta.

3. Ta för i helvete inte ansvar för något! Det skulle ju betyda att politiken faktiskt kan göra skillnad, och det skulle gå helt emot Moderaternas grundidé.

4. Skyll allt som Moderaterna gjort och inte gjort på en av två saker: Den förra socialdemokratiska regeringen, eller globaliseringen och den ekonomiska krisen.

5. Låt Propagandaminister Per Schlingmann få fria händer att sno hela socialdemokratiska partiprogrammet och låtsas att Moderaterna kommer driva politik för jämställdhet, rättvisa och solidaritet. Håll tummarna för att ingen frågar varför det är så stor skillnad mellan vad Moderaterna säger och vad de i praktiken gör när de har makten.

6. Insistera på att upp är ner och krig är fred. Sänkta skatter för höginkomsttagare ökar rättvisan i samhället, och jämställdhet kommer automatiskt när vi bara ser enskilda individer. Vägra befatta dig med objektiva fakta och andra tråkigheter.

Tillgängliga och otillgängliga ministrar

Sedan Haiti ödelades av jordbävningen har jag sett biståndsministern på TV var och varannan dag. Inte bara för att kommentera vad Sverige gör för att hjälpa Haitierna, utan också för att prata om katastrofen i största allmänhet, vad det internationella samfundet gör, etc. När det handlar om en situation som den svenska regeringen har mycket lite ansvar för kan ministern alltså vara hur tillgänglig som helst.

Annat är det när någon vill diskutera saker som regeringen faktiskt har ansvar för. Då är det ofta plötsligt rent omöjligt för en minister att hitta tid för en intervju.

Det här tycker jag är ett stort problem med den borgerliga regeringen - deras genomgående ovilja att ta ansvar, och stå till svars för sitt ledarskap. Maud Olofsson är ett talande exempel på hur ministrar använder media som PR-megafon. Är det obekväma frågor som folk vill ha svar på vägrar hon helt enkelt att ställa upp.

Till viss del har regeringen kommit undan med detta genom att skylla på att de är så upptagna med "riktigt arbete" att de inte har tid för intervjuer i media. Men den senaste veckan har tydligt visat att det handlar mer om ovilja och egenintresse än tidsbrist.

Att politiker är tillgängliga för att svara på allmänhetens frågor är viktigt för att medborgarna ska ha förtroende för deras ledarskap. När regeringen genomför förändringar utan att förklara varför det är nödvändigt eller vägrar kommentera det som händer växer bilden att de som styr landet inte bryr sig om hur det går för människor i vårt samhälle. Sverige förtjänar en regering som tar ansvar. Det är dags att vi börjar kräva det.