Herregud

Såg ett program om människor som slår sina barn. Som ”smiskar” sina barn. Som menar att man måste smiska sina barn. De var kristna och enligt dem var det ett direkt påbud från Gud.

En av personerna som är med i reportaget tillverkar spadar och ger bort dem på nätet. Och skriver utförliga beskrivningar om hur man ska slå sina barn med dessa spadar. För att det ska bli rätt. Det är nämligen olika många slag för olika saker. Man ska också vänta en minut mellan varje slag. För då känns det ordentligt. Att vänta en minut på nästa slag är en lång tid för ett barn, säger han. Herregud.

I en av familjerna de följer ”disciplinerar” mamman sina barn med smisk. Hon använder en läderbit. Enligt henne är den bra eftersom den är följsam men ändå gör ordentligt ont. En av hennes söner har vid ett tillfälle inte slutfört sitt jobb (som hon kallar det). Det var att städa undan efter lunchen. Hon frågar sin son om han har städat och han säger att han har gjort det. När det sedan visar sig att han inte hade gjort klart ”jobbet” börjar förnedringen. Han får förklara varför han ljuger. Ljuger. En kille på 9-10 år. Han skrattar lite. Hon undrar om han tycker det är roligt. Han säger att det inte är roligt.
Han vet att han ska få smisk. Han vet precis vad han ska göra när hon säger ”du vet vad du ska göra”. Han får bra ned byxorna, ställa sig med händer mot soffan. Så får han tre slag med läderremmen. Han gråter och säger att det gör ont. Sen säger mamman att han ska komma och be om ursäkt när han har gråtit klart. Och det gör han. Herregud. Kristna människor som säger att Gud har sagt att man ska slå sina barn. Är det bara jag som tycker att de är helt galna?

Min första tanke när jag såg den här scenen utspela sig var att det här är barnen som hämnas. Som på något sätt kommer hämnas all förnedring och smärta som de har fått stå ut med. Kanske inte mot sina föräldrar. Kanske mot någon annan.

Familjerna berättar om hur de uppfostrar sina pojkar att bli ledare. Och sina flickor att bli hemmafruar. Det är inte något som de själva kan välja bort. Det är de alternativet som erbjuds.

Jag vet att det är väldigt många människor i världen som är troende, själv är jag inte det. Jag tror på massa saker, men bekänna sig till en religion har jag svårt att se mig själv göra. Ibland känns religioner som en täckmantel för att få moralisera över massa människor och deras val. Visst finns det religiösa som tycker det är ok att homosexuella gifter sig, som inte har något emot sex utanför äktenskapet, som inte är emot aborter och som inte kämpar för att behålla traditionella könsroller, men ibland känns det som att religion per definition är bakåtsträvande. Jag förstår att detta kan uppfattas som kränkande, om du som läser det här är troende. Det är absolut inte meningen. Jag kanske har fel? Ni får gärna hjälpa mig i sånt fall.