Hålla ihop för barnens skull?

I debattartikeln i gårdagens DN kunde man läsa att medarbetare vid en tankesmedja som heter Claphaminstitutet (kristen ekumeniskt) kräver att folkhälsoministern ska verka för en reducering av skilsmässor. De menar på att det finns ny forskning som visar på att skilsmässa är bäst för barnen enbart då föräldrarna bråkar. Så är det tydligen bara i var tredje skilsmässa.

De skriver att barnen efter en skilsmässa får mindre kontakt med ena föräldern, oftast pappan, och att det är väldigt problematiskt för barnen. Det kanske är sant. Men att denna kristna lobbyorganisation tycker att den enda vägen till ett samhälle där barn mår bra är att föräldrar håller ihop, oavsett om de älskar varandra eller inte, är intressant.

Barn med en engagerad fadersfigur får enligt författarna mindre beteendeproblem. Så må det vara. Men man kan vara en engagerad fadersfigur även om man är skild. Egentligen säger de att man ska hålla ihop äktenskap för att papporna inte ska förlora kontakten med sina barn. Mycket märkligt resonemang.

Att försöka förhindra skilsmässor är ungefär som att vägra folk preventivmedel och förespråka avhållsamhet fast man vet att de har sex ändå. Det är inget konstigt att sluta älska. Även om vi valde "rätt" person från början så förändras vi, det kanske inte är rätt för alltid. Enligt dem spelar det ingen roll om vi är kära eller inte. Som att barn inte skulle känna av att föräldrarna inte har det bra, inte är lyckliga. Dessutom är inte jag beredd att offra min egen lycka för
att jag har barn.