torsdag, mars 29, 2007

Polyamori och dubbelmoral

Vissa brukar hävda att de tror att de flesta är bisexuella. Det kan man ju hoppas, men det är inte den diskussion jag tänker föra nu. Utan jag tänker istället hävda att de flesta ju faktiskt är polyamorösa.

Jag vill med en gång kasta in en brasklapp, jag är på intet sätt ute efter att bagatellisera situationen att leva som öppet poly eller att överhuvudtaget försöka förenkla. "Det är ju det du gör", kommer nu någon att hävda. Och det kanske jag kommer att göra. Och då ni får gärna rätta mig och säga till om jag är naiv eller okunnig.

Men. Dagens tanke är alltså att medan de flesta ser på polyamori som något märkligt, någonting som verkligen inte har med dem att göra och något som en liten skara människor ägnar sig åt, så vänslas folk till höger och vänster utan att på något sätt ifrågasätta sin egen sexualitet eller livsstil. För vad är en man som är gift med en kvinna och kär i en man på sitt jobb? Inte f-n är han monogam i alla fall.

Otroligt många människor är otrogna och jag har otaliga vänner (däribland mig själv) som inleder regelrätta förhållanden med människor som förväntas vara monogama och älska någon annan, en (1) annan person. De säger de är kära i både sina av omvärlden kända partners och mig, eller min vän. Jag inser också att en del ljuger. De kanske inte är så kära. Varken i mig eller kanske i sin partner. Men vissa är faktiskt ganska kära i oss båda två. Och det är ju inget märkvärdigt med det. Men som sagt, om de då inte är polyamorösa, vad är de då? Förutom otrogna alltså...

Så jag hävdar härmed att när det talas om polyamorösa människor så talas det helt enkelt om människor som är modiga nog att bryta mot tvåsamhetsnormen och öppet erkänna att de kan vara förälskade eller tända på två personer samtidigt. På den politiska arenan hävdar de därför också logiskt att de då också vill kunna leva med de här två, eller fler, personerna.

Och alla vi som då säger att vi bara vill leva med en person men sedan ändå inte gör det. Vad är vi då?

Sådär. Ös nu gärna på mig skit från båda hållen och berätta varför jag har fel. Varför är inte DU polyamorös?

(en given invändning är kanske just att skilja mellan att älska fler och att verkligen vilja leva med fler, och därmed bryta normer. Och den mer politiska aspekten av polyamori, och konstaterandet att man därför själv inte ser sig som poly kan jag ta. Men den moraliska, personliga och möjligen sexuella aspekten. Att "jag är någonting annat än en sån där polyamorös", det är den jag vill åt!)

Kvinnors löner lagom?

Eller hur ska jag tolka resultatet i DNs webbenkät "Behövs det en satsning på kvinnolöner?". Ungefär en tredjedel har svarat nej. Då undrar man ju om den tredjedelen hade svarat nej på frågan "Anser du att man bör ta till en aktiv åtgärd för att minska lönegapet mellan kvinnor och män i vårt samhälle?". För då är det mer den aktiva åtgärden de reagerar mot. Eller så tycker de att det inte är mer än rätt att kvinnor tjänar lite mindre... Vad tror ni? Och vad tycker ni? Gå in och rösta!

onsdag, mars 28, 2007

GO Gudrun!

Jag vill bara helt kortfattat uttala mitt fulla stöd för Gudrun Schymans deltagande på Investors stämma igår. Hon är som vanligt smart och kreativ vad det gäller hennes politiska metoder och det är klart att det är jobbigt för gubbarna att tvinga försvara sig där och direkt, tillskillnad från i tillrättalagda intervjuer etc.

Något jag också funderade på i samband med det här är att det finns så många som brukar säga att de inte "klarar av" Gudrun Schyman. På samma sätt som många slår bakut när Maud Olofsson är i rutan. Vad är det med dessa starka, högljudda och maktfulkomliga kvinnor som upprör mer än starka, högljudda och maktfullkomliga män? Det tycker jag ni ska fundera på. Om någon av er som brukar säga så nu läser det här....

onsdag, mars 21, 2007

Ja Jösses!

Jag var och såg Jösses flickor igår, ungefär ett år efter alla andra. Den förvånade mig. Jag var helt tårögd större delen av tiden, utan att riktigt förstå varför. Alla hade sagt att jag skulle tycka bäst om första akten, för att den var så hoppfull och sämre om den andra för att den typ sa att kvinnorörelsen idag bara är splittrad och inte gör nåt, samt att musiken var sämre. Det sista blir ju nästan oundvikligt, när det är kända och älskade slagdängor i hela första akten, men jag håller inte helt med om att den i övrigt var sämre. det hade ju varit konstigt om en pjäs om kvinnorörelsen idag försökte skriva historia och berätta vad som var rätt och fel idag. jag tyckte den visade vilka problem vi står inför, och jag tror till exempel att socialdemokratin är en del av lösningen på dem, men det tror ju inte alla och det vet jag.
varför jag blev så snyftig då? för att jag blivit gammal och blödig antagligen. och blir så rörd av allt som alla kvinnor innan mig slagits för och som gör att jag överhuvudtaget sitter här med universitetsutbildning, rösträtt utan att behöva vara rädd att dö om jag skulle vilja göra abort, med ett dagis att istället lämna ett önskat barn till och så vidare, men hur mycket som fortfarande finns kvar. över pjäsens och verklighetens alla kraschade förhållanden som blir så annorlunda när barnen kommer. här var det väldigt träffsäkert, om än förstås stereotypiserat. och för hur kampen mellan systrar alltid splittras dels av borgarkärringar, dels av vänstermän som vill ha revolution först och gärna kaffet kokat till mötena. och jag grät för mari-linns pappa, som är så lik min egen.
jag skrattade vansinnigt mycket också åt min namne, den stigmatiserade flickan från den vita överklassförorten som är drabbad av hedersvåd i enlighet med härlig gammal svensk tradition som frodas i grupper som är segregerade fråns resten av samhället.
och mitt i alla känslor så kände jag mig stärkt eftersom jag också är en del av den här kampen vi för. längtar till nästa rebellamöte, tjejer, och till studiecirkeln hemma hos mig på onsdag, när vi ska diskutera just sex och förhållanden!

måndag, mars 19, 2007

Arbetare är män - och helst vita och heterosexuella

Det verkar i alla fall så på många ställen i den allmänna debatten. När Agenda i går skulle se hur arbetare och tjänstemän såg på framtiden i samband med Mona Sahlins första tal som partiledare så represeterades grupperna av IF Metalls Stefan Löfvén respektive SACO:s Anna Ekström. Arbetare är alltså en man som jobbar i industrin. Varför var inte Ella Niia från Hotell- och restaurang där i stället? Sahlin pratar mycket om tjänstesektorn, kan då inte en kvinna som representerar ett förbund av arbetare i tjänstesektorn vara kommentatorn.

Det sägs ofta att socialdemokratin pratat för mycket om klass och inte sett andra typer av förtryck. Ett minst lika stort problem nu är att vi tittar på kön och etnicitet utan en klassanalys. De största förlorarna på det är kvinnorna i Handels, Kommunal och Hotell- och restaurang. Det är i de kvinnodominerade LO-yrkena som lönerna är som lägst, anställningsvillkoren som sämst och anställningarna som otryggast. Jag behöver väl knappast säga att människor födda utanför Sverige och utanför Europa också är överrepresenterade i dessa yrken.

En paradox som ofta förföljer mig är att när arbetarklassen mer och mer består av kvinnor och av personer med utländsk bakgrund då blir det ointressant eller i alla fall omodernt att titta på samhället utifrån en klassanalys. Så blir det när identitets- och normsnacket tar över från analyser av makt och ekonomi.

Den bristande diskussionen om klass, makt och kön har irriterat mig många gånger och jag har ofta tänkt att jag ska försöka skriva långa kloka texter. Tack och lov finns det andra som gör det. Skribenten och rebellamedlemmen Katrine Kielos skriver en mycket läsvärd gästblogg hos Promemorian.

En hälsning till Mona

Man får börja med att gratulera till ordförandeskapet! Den första kvinnan att leda vårt parti, det är något historiskt. Och det kommer med många förväntningar. Kanske för att du är kvinna, men framförallt för att med nytt ledarskap kommer nya förhoppningar och krav. Du har börjat din epok som patiordförande med att resa runt i Sverige för att lyssna på partiet. På gräsrötterna, för att veta vad man hoppas på och vill ute i landet. Jag hoppas att det är ett ärligt initiativ du har tagit och att du vill höra även åsikter som kanske inte alltid stämmer med dina egna.

Här kommer i alla fall några tips/önskemål från en aktivist i organisationens bas, jag hoppas att du lyssnar:

Var politisk. Alla människor tjänar inte på all sorts politik. Arbetarklass gynnas inte av samma åtgärder och reformer som överklass. Kvinnor gynnas inte av samma politik som män. Det kanske låter klyshigt, men det är ett faktum att den kvinnliga barnskötaren i skärholmen inte har samma livsvillkor som den manliga IT-teknikern i vasastan. Eller att Arash som arbetar på konsum inte kan styra lika mycket över sitt liv som Adam som gått på handels. Det finns intressekonflikter i samhället, det ska man inte blunda för, utan snarare tala mer tydligt om. Vi vet vilka grupper vi säger oss företräda och vi måste ta strid för den politiken som gynnar just dom.

Dela föräldraförsäkringen. Vi har ett gemensamt finansierat system som cementerar kvinnors underordning på arbetsmarknaden och i hemmet. Nej, det är inte okej. Det är schysst med självbestämmande, men det ger inte alltid frihet. För att citera en annan socialdemokratisk kvinna: om alla familjepolitiska beslut skulle fatts vid köksbordet så skulle vi fortfarande ha kvar sambeskattningen.

Slåss för allas rätt till heltid. Det som talas om som en omöjlig, opraktisk och oekonomisk idé från borgerligt håll är en av de största reformer vi kan göra för att förbättra kvinnors möjlighet till ekonomiskt självbestämmande.

Våga vägra den mytomspunna "förnyelsen". Självklart måste ett politiskt parti alltid befinna sig i utveckling, såväl politisk som organisatorisk, men när det från landets borgerliga ledarsidor glatt talar om en förnyare i socialdemokratin så är det en liberal förändring de talar om. En socialliberal sväng ger oss inte den nya dräkt som vissa verkar tycka behövs, den tar oss rakt in i den svenska partipolitikens redan alltför upptrampade mittfåra. Vi behöver kanske nya idéer och nya arbetssätt, men vi behöver inte nya grundvärderingar.

Självklart finns det hundra andra frågor som är viktiga de med. Sakfrågorna är just de som ligger mig varmt om hjärtat, men de principiella punkterna är sådana som jag inte tror att vi klarar oss utan. Du har ett stort uppdrag framför dig Mona, och jag hoppas att du förvaltar det väl. Nu handlar det inte om vem som var förstahandsval eller ej, det handlar om vad man faktiskt gör med det förtroende man har fått. Det handlar om ett ansvar mot vårt parti för att vi ska kunna vara det självklara vänsteralternativet i svensk politik. På ett alldeles egoistiskt sätt, för att jag vill att det ska gå framåt på så många fler sätt i vår radikala rörelse, så hoppas och önskar jag så hårt jag kan att du kan bli den ledare vi behöver.

Kram och kamp och lycka till.

måndag, mars 12, 2007

Vi hoppas på Veronica Palm

Veronica Palm, socialdemokratisk riksdagsledamot och medlem i Unga S-kvinnor Rebella har nominerats till förbundsordförande för S-kvinnor. Vi i Unga S-kvinnor Rebella har nominerat henne och en rad kvinnodistrikt ute i landet likaså. Våra telefoner går varma och de glada tillropen är många. En sak är säker – vi är många som tror på Veronica.

Veronica är 34 år, uppväxt i Östergötland, riksdagsledamot sedan 2002, bor numera i Stockholms förorten Högdalen med maken Roger och döttrarna Alva, Klara och Moa. Hon
har ett stort intresse och goda kunskaper i internationella frågor. Hon satt tidigare i Europaparlamentet och i dagens riksdag är hon ledamot i utrikesutskottet. Men Veronica är även engagerad i frågor som rör barns rättigheter, jämställdhet och integration.

Plattform
I och med att Veronica sitter i riksdagen, har hon en bra plattform för att kunna ställa fram ett tydligt alternativ till den borgerliga regeringens politik. Veronica har bred förankring i partiet och sidoorganisationerna, stor vana av folkrörelsearbete, ett mycket omfattande nationellt och internationellt nätverk och inte minst ett djupt engagemang i de politiska frågor där S-kvinnor traditionellt haft högt förtroende. Vi tror att det är mycket viktigt att vår förbundsordförande sitter i riksdagen. Det är viktigt att finnas på den arenan och i det kontaktnätverket. Kanske är det än viktigare nu än någonsin när vi är i opposition och det blir svårare att påverka och nå ut.

Politiken
Veronica har ett djupt engagemang i de politiska frågor där S-kvinnor traditionellt haft högt förtroende; jämställdhet, barn/familj och internationellt. Med kd i socialdepartementet och moderaterna som biståndsansvariga kommer vi S-kvinnor ha en nyckelroll för att stoppa deras konservativa syn på kvinnor, barn och solidaritet. Veronica kan med trovärdighet och kunskap ta den debatten. Vi känner att hon dessutom på ett trovärdigt sätt kan lyfta fram de yngre kvinnornas perspektiv och det är en grupp som socialdemokraterna tappade i valrörelsen och som det är viktigt att fånga upp igen.

Personen
Veronica är en lyssnande debattör och ledare, duktig på att både få en grupp att arbeta åt samma håll och att få alla i en grupp att känna sig sedda och behövda. S-kvinnor är organisation som är fylld av färgstarka och kunniga kvinnor - med en folkrörelseorganisatör som Veronica kan kanske hela organisationen växa och vinna ny politisk terräng. Efter valförlusten står socialdemokratin inför ett stort förändringsarbete och måste samla vår styrka, politiskt och organisatoriskt.
Mona Sahlin brukar säga att vi i arbetarrörelsen måste ompröva vårt ledarskap. Kloka ord. Vi Unga S-kvinnor Rebella tycker att valet av Veronica skulle vara ett steg på vägen.

FRIABORT.NU

Upprop för fri abort!
Det är kvinnans rättighet att själv kunna bestämma över om, och när, hon vill ha barn. Denna rättighet, fri och säker abort, finns idag endast i en tredjedel av världens länder. De som förvägrar kvinnor rätten till sin kropp och rätten att styra över sin reproduktion, fråntar dem makten över deras liv. Säkra och fria aborter räddar liv. Varje år dör cirka 70 000 kvinnor i världen till följd av osäkra och olagliga aborter, och många fler skadas.
I Sverige har vi fri abort sedan 1975. Vi är stolta över den svenska abortlagen. Vi är tacksamma för att svenska kvinnor under 1960-talet fick möjlighet att göra abort i Polen, och att polska kvinnor stödde oss i vår kamp för en egen abortlag. Idag har kartan ritats om. Polska kvinnor är hänvisade till illegal abortverksamhet, och många av dem skadas när de inte har råd att betala för en säker abort. Inte heller i Malta eller Irland är abort tillåtet. Detta faktum, att kvinnor i EU skadas av osäkra aborter, och några till och med dör, för att de förvägras rätten till sin egen kropp och hälsa, talar vi alltför sällan om. Med fri abort i Sverige har vi ett ansvar att föra kampen vidare. Vi som undertecknar detta upprop vill leva i en värld som inte förvägrar kvinnans självklara rätt till sin egen kropp och varje barns rätt att födas önskad.
Vi som undertecknar detta upprop kräver att alla kvinnor i alla länder ska ha tillgång till preventivmedel, sexualupplysning och till fria och säkra aborter.

Veronica Palm, f.d. EU-parlamentariker (s)Inger Segelström, EU-parlamentariker (s)Anna Hedh, EU-parlamentariker (s)Åsa Westlund, EU-parlamentariker (s)Maj-Britt Theorin, f.d. EU-parlamentariker (s)Maj-Lis Lööw, f.d. EU-parlamentariker (s)Yvonne Sandberg Fries, f.d. EU-parlamentariker (s)Ewa Hedkvist Petersen, f.d. EU-parlamentariker (s)Birgitta Ahlqvist, f.d. EU-parlamentariker (s)

Vill du också skriva på uppropet? Gå in på http://www.friabort.nu/

torsdag, mars 01, 2007

Dagis, dagis och skatt

Eller förskola heter det ju egentligen. Mina tankar har i alla fall kretsat runt denna fantastiska möjlighet för mig och min son en hel del den senaste tiden.

I Tyskland sprids skrämselpropaganda om de svenska förskolorna och jag kan inte annat än hålla med skolverkets sakliga konstaterande. Det är lite underhållande att läsa olika kommentarer från folk som inte har en aning om hur det ser ut på dagis. Det finns en massa vandringssägner om hur hemskt det ska vara. De har väldigt lite med verkligheten att göra. När både jag och Deniz var sjuka förra veckan fick jag än en gång klart för mig hur mycket förskolan betyder för honom. Framåt söndagen när han frisknat till klättrade han bokstavligen över väggarna. Fem dagar hemma med mamma gjorde honom understimmulerad. Vi kan inte hemma ge honom allt det många bra leksaker, helt barnsäkra utrymmen och en massa kompissar innebär.

Men den springande punkten är ändå att vi får de förskolor som vi prioriterar att ha och är berädda att betala för. Vi fick ett medelande från vår sons dagis igår. Barngrupperna ökar med ett barn per grupp från och med i januari. I hans småbarnsgrupp blir de återigen 14 barn, i mellangruppen blir de 16 och i storbarnsgruppen 18 barn. Orsaken är ingenting annat än att den nya borgerliga majoriteten i Stockholm och Farsta prioriterar sänkt skatt före bra verksamhet. Det aktiva och mödosamma arbete för bättre kvalitet och mindre barngrupper i förskolan som vi socialdemokrater drev i majoritet under förra mandatperioden försvinner för 30 öre. Det är inte ens så att vi småbarnsfamiljer får del av skattesänkningen eftersom dagisavgiften samtidigt höjs. Det enda vår familj får är en nedskuren verksamhet. Förskolan är en fantastisk möjlighet för barn men då måste vi politiker våga ge de resurser som krävs istället för att sänka skatten för de som redan har.