Vissa brukar hävda att de tror att de flesta är bisexuella. Det kan man ju hoppas, men det är inte den diskussion jag tänker föra nu. Utan jag tänker istället hävda att de flesta ju faktiskt är polyamorösa.
Jag vill med en gång kasta in en brasklapp, jag är på intet sätt ute efter att bagatellisera situationen att leva som öppet poly eller att överhuvudtaget försöka förenkla. "Det är ju det du gör", kommer nu någon att hävda. Och det kanske jag kommer att göra. Och då ni får gärna rätta mig och säga till om jag är naiv eller okunnig.
Men. Dagens tanke är alltså att medan de flesta ser på polyamori som något märkligt, någonting som verkligen inte har med dem att göra och något som en liten skara människor ägnar sig åt, så vänslas folk till höger och vänster utan att på något sätt ifrågasätta sin egen sexualitet eller livsstil. För vad är en man som är gift med en kvinna och kär i en man på sitt jobb? Inte f-n är han monogam i alla fall.
Otroligt många människor är otrogna och jag har otaliga vänner (däribland mig själv) som inleder regelrätta förhållanden med människor som förväntas vara monogama och älska någon annan, en (1) annan person. De säger de är kära i både sina av omvärlden kända partners och mig, eller min vän. Jag inser också att en del ljuger. De kanske inte är så kära. Varken i mig eller kanske i sin partner. Men vissa är faktiskt ganska kära i oss båda två. Och det är ju inget märkvärdigt med det. Men som sagt, om de då inte är polyamorösa, vad är de då? Förutom otrogna alltså...
Så jag hävdar härmed att när det talas om polyamorösa människor så talas det helt enkelt om människor som är modiga nog att bryta mot tvåsamhetsnormen och öppet erkänna att de kan vara förälskade eller tända på två personer samtidigt. På den politiska arenan hävdar de därför också logiskt att de då också vill kunna leva med de här två, eller fler, personerna.
Och alla vi som då säger att vi bara vill leva med en person men sedan ändå inte gör det. Vad är vi då?
Sådär. Ös nu gärna på mig skit från båda hållen och berätta varför jag har fel. Varför är inte DU polyamorös?
(en given invändning är kanske just att skilja mellan att älska fler och att verkligen vilja leva med fler, och därmed bryta normer. Och den mer politiska aspekten av polyamori, och konstaterandet att man därför själv inte ser sig som poly kan jag ta. Men den moraliska, personliga och möjligen sexuella aspekten. Att "jag är någonting annat än en sån där polyamorös", det är den jag vill åt!)
torsdag, mars 29, 2007
Polyamori och dubbelmoral
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Nu tänker jag göra dig besviken Gabbi, och inte berätta varför jag inte är polyamorös. Jag tror nämligen att du har helt rätt, och du skrev väldigt bra om en jättesvår fråga.
Jag är ganska övertygad om att det som är vår sexualitet inte är något av naturen givet, den skapas av de normer och föreställningar som finns runtomkring. Men precis som med alla normer är det lättare att intellektualisera om dem än att känslomässigt helt och fullt leva ut dem. Även om jag på ett intellektuellt plan är helt på det klara med att både jag själv och den jag älskar kan bli förälskad och älska en tredje eller fjärde person är normen om tvåsamheten stark, och känslan tar överhanden: man känner sig övergiven, sviken och svartsjuk.
Fastän det egentligen inte finns någon anledning. Man älskar ju människor för att de är just den de är för mig. Sen finns det mängder av viktiga människor som är viktiga för mig, även de för att de är just den de är för mig. Den ena försvinner inte för att en annan dyker upp och egentligen är det lite obehagligt att våra kärleksnormer baseras på att man ska äga varandra.
ja det är ju lätt att kalla de som öppet bryter mot normen för konstiga, men sen är det väl också att många så himla görna VILL tro på att tvåsamheten fungerar - och att "jag känner sådär nu, det är bara tillfälligt och inget konstigt" etc
Vad är det politiska problemet med att leva samman flera? Något förbud finns ju inte och är man inte gift kan man till exempel testamentera som man vill.
Problemet med uppblossande kärlek och långsiktig tvåsamhet är, tror jag, att det ena är en flyktig känsla som inte följer någon logik medan det andra är en praktisk långsiktig institution. Ingen långiktig tvåsamhetsrelation är på topp alltid, men den kan ändå ha ett värde. Ett arrangemang för att ha någon man tycker om nära, att skaffa barn med och allt det där.
Kärlek (och kåthet) till andra kan man ju känna trots att man befinner sig i en långsiktig tvåsamhetsrelation som man ser ett värde i. Jag tror inte att det egentligen är ett tecken på utbredd polyamori, utan en djupt mänsklig splittring mellan passion och förnuft, kortsiktig känsla och insikt om värdet av stabila relationer.
Ett centralt värde med långsiktiga relationer är att det innebär ett avsteg från den marknadslogik som ofta är förknippad med singel-skap. Att lova varandra att finnas kvar i morgon, nästa vecka och nästa år innebär ju att man ger varandra tillåtelse att inte alltid vara på topp. Att relationen inte måste vinnas varje dag, att det inte alltid handlar om att vara snyggast, mest förförisk. Det långsiktiga innebär ju att båda parter inser att det kan komma perioder när man behöver någon nära trots att man själv inte hela tiden kommer att kunna ge själv.
Men man kan mycket väl ha långsiktiga polyamorösa relationer också - det handlar inte bara om korta perioder av uppblossande kärlek eller lust utan om en önskan att ha en djup, nära, och långvarig relation med mer än en människa.
Lalouve och Gabriella,
Min kommentar var ett svar på frågan "För vad är en man som är gift med en kvinna och kär i en man på sitt jobb?"
Det jag menar är att man kanske inte är kär i den person man har en långsiktig parrelation med. Men man kan vilja hålla ihop ändå om man tror att man kan komma att känna kärlek igen eller ändå känner att relationen har ett värde även utan kärlek. Därför kan man avstå att agera på en uppblossande passion när man är i en annan relation.
Jag instämmer med de flesta i tråden. Linnea sätter fingret på det.
Det är obehagligt att praktisera något man ideologiskt och objektivt inte kan tro på.
Varför får man egentligen bara vara gift med en person? Varför känns det så obehagligt att föreställa sig att man skulle vara tillsammans med någon annan, eller att ens partner skulle vara det? Det finns ju inga svar en socialist och feminist kan köpa här.
Det intellektuella och det känslomässiga är med andra ord helt isärkopplade här. I andra fall när det är så brukar jag klara av att se igenom det och därmed kunna försöka leva bortom det. Det är svårt att känslomässigt bryta med normerna, jag går verkligen itu när jag föreställer mig honom tillsammans med någon annan.
Alltså är det en viktig ideologisk diskussion som du väcker Gabriella. Fortsätt med det. Om jag läser det om och om och om igen så kanske jag kan släppa mig ägande över honom, eller inte bli ledsen om han inte skulle vilja äga mig.
Hej,
jag fille bara fylla i en definition paa poly som jag inte sett i diskussion, foer att foertydliga att poly aer kaerlek (inkluderat sex) till flera personer, parallellt i serioesa, laangvariga relationer.http://sv.wikipedia.org/wiki/Polyamori
Kram paa er alla/Ulf
Hej,
vill göra dig uppmärksam på att det håller på att skapas ett forum för poly/ra personer. Välkommen!
http://polyheart.se/
Joel
Det är faktiskt så att lagstiftningen idag hindrar oss polyamorösa att skapa de långsiktiga relationer där vi kan lova varandra att älska varandra både dagar som är bra och dagar som är dåliga.
Inte heller kan vi avtala bort vare sig äktenskapsbalken eller sambolagen så en av våra partners kan alltid hamna som den svaga parten, den vi ofta talar om att lagen ska skydda.
Vidare, arv regleras genom föräldraskap och i våra relationer (såsom i samkönade förhållanden och för styvföräldrar) kan antalet aktiva föräldrar vara fler än de biologiska två. Men det är biologin som avgör vem som har rätt vid en tvist att umgås med barnet.
Tack för en bra blogg.
/Kay
Hej Gabriella!
Tack för det du skrev om polyamori! Bättre kan man inte uttrycka det. Jag står bakom varje ord!
Polyamori som begrepp har satt ord på det jag känt är naturligt ända sedan barnsben - att inte behöva begränsa sin kärlek och slippa leva i ett hyckleri.
Skicka en kommentar