Välkommen Mona, eller, En bekännelse

Jag ska säga som det är. Det är inte roligt att förlora val. Det där med att valrörelse är det roligaste som finns kan det visserligen ligga något i, men i slutet, när man känner att man håller på att förlora, då är det faktiskt inte så kul.

Så om jag kände mig trött på politik och parti innan valet så har det inte blivit bättre under hösten. Det är klart att det sporrar att vara i oppostition. Men någonting har saknats. Det har liksom känts så tråkigt allting.

Så idag kände jag den där känslan som jag brukade känna för några år sedan, när jag var ganska ny i politiken och Göran Persson eller Lasse Stjernkvist var på TV. Jag kände energi och glädje. Jag kände att "ja, jag är också socialdemokrat och jag vill bekämpa orättvisor och jämna ut klyftor precis som han, och vi gör det tillsammans". Jag var stolt över att vara socialdemokrat.

En ny partiledare var tydligen vad jag behövde. Att det skulle bli en kvinna var jag å ena sidan nästan säker på men å andra sidan också förberedd på att det kanske inte skulle bli. Därför känns det så där extra bra idag.

Hon är inte vald än. Men det ska mycket till för att hon inte blir vår partiledare om två månader.

Nu ska vi härja. Nu ska det bli jämställdhet, integration, hbt och miljö. Nu ska det bli mer av de där frågorna som jag som sosseakademiker tycker så mycket om. Jag kommer säkert att bli besviken. Men jag hoppas på en lång smekmånad och att jag inte är ensam om att känna den politiska energin som kom tillbaka idag.

Nästa val ska inte en röd feminist behöva rösta på Schyman för att känna hopp om framtiden.

//G