Det går fort att riva ner

Två barn färre i varje barngrupp. Det var ett av de viktigaste vallöftena för S i Stockholm valrörelsen 2002. Efter hårt arbete och mycket gnetande lyckades men faktiskt. Det viktigaste arbetet gick ut på att leta och driva igenom nya platser för förskolor, göra om skollokaler mm. På min sons förskola innebar satsningen på förskolan under förra mandatperioden att man kom ner till 13 barn i småbarnsgruppen, 15 i mellan och 17 i storbarnsgruppen.

Det har gått mindre än ett år och en månad sedan moderaterna och deras stödpartier tog över Farsta stadsdelsnämnd. Nu har barngrupperna ökat för andra året i rad. Det första som hände efter majoritetsskiftet var att skriva in ett ytterligare barn i varje grupp. Nu i januari 2008 ökar man med ett andra så att barngrupperna är 15 i småbarn, 17 i mellan och 19 storbarnsgruppen. Två barn fler i varje barngrupp. Det går fort att försämra välfärden när skattesänkningar är det högst prioriterade.

Ursäkta språket, men det är förjävligt med en borgerlig majoritet som sätter skattesänkningar för de redan rika framför omsorgen om våra barn.

Samhällets fiende nummer 1

skulle kunna vara jag och kanske även vår förening enligt tidningen Neo som väljer att illustrera sitt så kallade reportage om ABF och diverse små vänstersekter med en bild på mig i Rebellatröja.

Bildvalet till artikeln är rätt fantastiskt som helhet. Tre personer syns med hela ansiktet. Först ut är Daniel Suhonen, en av folkbildningens hjältar i den här staden. Han har gjort ett fantastiskt jobb för att utveckla seminarieverksamhet och demokratiska samtalet under sina år på ABF Stockholm och har nu gått vidare till att vara redaktör för SSU:s debattidning Tvärdrag. Bilden bredvid honom föreställer Catharina Ullström vid ett bokbord för S-studenters Burmautskott. Bilden är alltså tagen i höstas straxt efter de stora fredliga demonstrationerna för demokrati i Burma. Det kan vara den sämsta illustrationen om man vill visa att ABF stöder antidemokratiska våldsorganisationer. Den tredje bilden föreställer alltså mig vid Unga S-kvinnor Rebellas bokbord. På bokbordet informerade och kampanjade vi mot den borgerliga regeringens reaktionära hemmafrubidrag, samt informerade om vår verksamhet bland annat höstens studiecirkel om våldtäkt. Hur stort hot mot rikets säkerhet detta är kan man säkert ha olika åsikter om. Min egen farlighet kanske Neo vet mer om än jag eftersom de har valt att publicera bilden.

Catharina skriver om detta även på sin blogg och är rätt upprörd över att kopplas samman med organisationer hon inte sympatiserar med. Det kan jag hålla med om men jag tycker mer att bilderna är ett bevis för artikels undermålighet.

Folkbildning, föreningsfrihet och demokratiska samtal är nödvändigheter i en fungerande demokrati. Tidigare har man under borgerliga majoriteter stängt en efter en av Stockholms samlingslokaler. Neos och även SvDs utfall mot ABF är en del av samma kampanj. Det är ju inte de utpekade mer eller mindre obetydliga organisationerna man vill åt utan Arbetarnas bildningsförbund och folkbildning i allmänhet. För det kan nämligen vara samhällsförändrande om människor lär sig saker om samhället och världen tillsammans med andra och kommer fram till annat än det som serveras på Svenska dagbladets ledarsida.

/ Nanna

Ni som delar vår åsikt om vårdnadsbidraget, kan för övrigt skriva ert namn i den namninsamling som är en del av vår kampanj.

Vilken överraskning

Ojämlik arbetsfördelning i hemmet gör kvinnor sjuka. Ja men se till att dela föräldraförsäkringen åtminstone då!

ps. ännu mer förvånande kanske att av enkätsvaren i artikeln säger sig endast 11 procent leva i ett ojämställt förhållande. Jag kan rapportera att i min bekantskapskrets är det betydligt fler - särskilt av kvinnorna ;) vore intressant att se könsfördelningen på svaren. Okej, 30 procent säger "Ganska jämställt", men det känns lite som det fega alternativet "okej han diskar och tvättar bilen typ". Vad svarade jag själv? Ganska jämställt. Jag är också en fegis...

Årets bästa!

Det här inlägget är mer ett tips om någon annans inlägg än ett eget inlägg, men låt så vara.

Ann Charlott Altstadt (som jag tidigare bara läst i "Flamman") imponerar stort idag i ett inlägg på Aftonbladet Kultur. Hon lyckas formulera det jag själv tänkt om kvinnlig sexuell frigörelse i flera år, men aldrig lyckats sätta på pränt eller formulera på ett lika klockrent och rakt sätt som Ann Charlott gör. Dessutom gör hon det ideologiskt och analytiskt. Min tes har länge varit att det sedan några år tillbaka är såå okej för tjejer att vara sexuella varelser och kåta (dock såklart på patriarkatets villkor) att man helt plötsligt är en misslyckad kvinna om man inte är så ”sexuellt frigjord” att man inte vill ha analsex, gruppsex eller vad det nu kan vara. Den ”sexuella frigörelse-debatten” har alltså fått motsatt effekt, eller i alla fall bara låst fast kvinnan i ytterligare ett sexuellt sätt att vara på. På patriarkatets villkor. Äsch, skit samma. Ann Charlotte formulerar det så mycket bättre än jag:

”Problemet i dag är inte att kvinnor inte törs stå för sin sexualitet, utan att de sexradikala normerna påbjuder henne att agera som om ett jämställt maktbefriat sexutopia redan är här. Problemet är då inte att kvinnan inte får knulla runt, utan att hon måste det för att få ett värde som kvinna. Problemet är inte att kvinnor inte får njuta av sex, utan att hon måste fejka orgasm eftersom det är hennes kulturella uppdrag att älska sex och att vara århundradets knull. Vi lever i ett patriarkat där kvinnorna inom alla områden och relationer är underställda män, så hur skulle sexualiteten kunna vara en frizon för kvinnlig frigörelse? Kvinnor har fortfarande sex för att på olika sätt behaga, få bekräftelse och värde som kvinna. Sexualiteten är inte det första utan antagligen det sista som kommer att förändras på väg mot jämlikhet och jämställdhet. Till dess riskerar sexradikalismen att bli en kvinnofälla som kräver offer.”

Så rätt, så klokt. Det här gjorde min kväll! Läs hela inlägget!

Fler av mina tankar kring sex och politik hittas i inläggen "För lite för mycket sex(ualundervisning)" samt "Politik i sängen".

Hora eller madonna?

Jag vet att jag förenklar det, men som kvinna har du två förhållningssätt att välja på. Antingen är du en tjej som killar vill knulla med eller så är du en tjej som killar vill vara tillsammans med. När jag tänker tillbaka på när jag var ung (eller yngre...) och kommer jag ihåg mina killkompisars kommentarer om hur de gjorde allt för att få en tjej i säng. Fick de ligga så var hon inte värd att träffa igen. Fick de inte ligga så kunde hon eventuellt vara "flickvänsmaterial". För 15 år sedan var inte detta något som jag teoritiserade på något sätt. Jag blev i och för sig förbannad, mest för att jag tyckte att det var dubbelmoral. Men samtidigt förhöll jag mig till dessa regler som att det var viktigare än allt annat. Jag ville för allt i världen inte vara "dålig" tjej. Jag ville vara en "fin" tjej. Och fina tjejer hade inte sex.

Läser för tillfället Katarina Wennstams "Smuts" som visserligen är en roman, men jag misstänker att en del av det skulle kunna vara hämtat ur verkligheten. Där finns Jonas, huvudpersonen. Lyckad advokat som har en vacker fru, fina barn och designat hus. Han är den perfekta mannen och engegerad i mäns våld mot kvinnor, sexhandel osv samtidigt som han själv köper sex. Det finns en scen i boken som jag ska beskriva kortfattat. Han och hans fru får besök, äter middag, har trevlig, dricker vin och blir berusade. När de blir ensamma har de sex, vilt och passionerat, som de aldrig har längre. Det slutar med att de har analsex. Det är hon som vill. Dagen efter när Jonas fru Rebecca kommer ned till frukostbordet säger barnen att Jonas är sjuk. Rebecca går upp till badrummet, hon hör att han är där inne och kräks. Hon knackar men han vill att hon ska gå, han säger att han vill vara ensam. Han tänker bland annat: "Han har allt. Men han kan inte hantera det. Rebecca. Min Rebecca. Inatt möttes världarna. Inatt blev hon en av dem. Han har smutsat ned henne. Så tänker han på hur fruktansvärt skönt det var. Han ser hennes kåta blick och hennes förvridna ansikte. Hennes porrmin. Som en hora."

Jag menar inte att alla män tänker så. Men jag tror att hora/madonna komplexet i högsta grad lever. Var går gränsen? När blir man som en hora? Är det villig men inte kåt som gäller?

Jag har kommit så långt att jag försöker göra det jag vill göra, utan att bry mig om vad andra tycker. Inklusive ha sex. Och jag har kommit fram till en sak. Om de personer som finns i mitt liv måste placera mig i ett fack, har ett behov av att ettikera mig, då är det de som har problem - inte jag. Min strategi är att inte låta någon annans åsikter prägla min syn på mig själv. Frågan är bara om det förändrar något?

Kvinnor och glastak

Läste i SvD (18/12-07) om en undersökning som Demoskop hade gjort på uppdrag av ledarskapsbolaget Human Capital, till 50 procent ägt av Investor. 87 % av kvinnorna svarar att deras kompetens inte tillvaratas tillräckligt. Jag tror inte att det är en ovanligt hög siffra, men jag lite fundersam när jag insåg att enkäten var riktad till dem som ingår i Novares nätverk. Som jag förstår det är det ett nätverk som består av kvalificerade kvinnor och män som siktar på högre positioner och de arbetar aktivt med jämställdhet. Då låter siffran helt plötsligt högre.

Det Investors personalchef blev förvånad över var att åtta av tio män uppgav att svårigheten att få tid med sina barn minskar viljan att ta en högre chefsbefattning. Frågan är bara hur man tolkar svaren. Betyder det att dessa män inte kommer att ta chefsbefattningar eller betyder det bara att man tänker till en gång extra innan man gör det? Och vilka är dessa män? Ingår de i ett nätverk som arbetar aktivt med jämställdhet så kanske man inte ska tolka deras svar som en attitydförändring.

Samma dag kan man i Svd läsa om hur Riddarhuset röstar ned en motion om att släppa in kvinnor i styrelsen. Den tidigare ordföranden Johan Nordenfalk levererade den knivskarpa analysen: ”jag har en känsla av att börjar man öppna en dammlucka är det svårt att hålla emot när vattenströmmarna väller fram”. En tolkning av det uttalandet skulle kunna vara: om vi öppnar upp en möjlighet för kvinnor att ta sig in i styrelsen med kompetens och meriter som kriterier blir vi män snart utkonkurrerade…

Jag vet inte hur det ser ut idag, men 1980 var adeln representerad i ledningen för en tredjedel av Sveriges största bolag enligt en studie, så jag kan tänka mig att några av dem finns kvar där ute. Då är det inte så märkligt längre. Att glastaket består menar jag.

Bedjande blickar

Sitter och läser Metro på tunnelbanan. Tittar på alla bilder av leende kvinnor med huvudet på sne. Varje gång jag möter deras blick hör jag dem säga: snälla slå mig inte. Fy f-n för det sexualiserade våldet. Och för mig och alla mina vänner som snällt accepterar att leva under ett konstant hot om våld!
Tycker du att jag överdriver? Jaså? Varför är du rädd när du går hem från krogen? Eller varför undviker du vissa platser när det blivit mörkt? Jag låter rädslan beskära mitt liv och mitt utrymme, det gör de flesta kvinnor (och för all del en del män med). Det värsta är kanske att jag är så van vid det att jag inte märker det längre.

Feministisk folkbildning

Under hösten har jag gått första terminen på folkhögskolelärarprogrammet. Jätteskoj. Jag trivs som fisken i vattnet.

Men folkbildningens utbud, då framförallt de kurser som erbjuds på folkhögskolor, har mycket att lära av andra utbildningsformer när det kommer till genusperspektiv på det de lär ut.

Samma sak gäller verkligheten på folkhögskolan. Fortfarande är karikatyren på en folkhögskolelärare en medelålders man med rund mage, träskor och helskägg. Han undervisar helst i något samhällsorienterat. Denne flankeras av en äldre kvinna i gudrun sjödén kläder som företrädesvis undervisar i språk eller konst. Det är inget fel på dessa personer (ja de finns på rikigt också jag har träffat dem) men det är allt för smala ramar för en så mångsidig verksamhet som folkhögskolans. Dessutom är det så att eftersom många verksamma inom folkhögskolan är präglade av vänsterideal (iaf i sin ungdom) så tycker de att de per automatik är jämställda och inte behöver förändras. Behöver jag ens nämna att queerperspektivet lyser med sin frånvaro? Det är grymt könsstereotypa ideal att brottas med för oss som ska komma att bli de nya lärarna.

Tillbaka till kurserna. Det som finns att vara stolt över i jämställdhetsammanhang är de rester av 70-talets särorganisation som fortfarande lever kvar inom folkhögskolan. Här har man mångårig erfarenhet att att jobba med feminism och kvinnofrågor. Jag kan i sammanhanget tipsa om Långholmens kvinnofolkhögskola (ägs av LO i Sthlm) som bland annat anordnar en facklig samhällspolitisk kurs för kvinnor och Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Själv är jag mest nyfiken på Jakobsbergs folkhögskola som ordnar en ettårig kurs i feminism: teori och praktik.

Jag tycker mig se att folkhögskolans kurser lider av ett skolboksexempel av "lägga till syndromet". Flera skolor har "lagt till" kurser i feminism, jämställdhet och kurser särskilt för tjejer/kvinnor - men de andra kurserna är oförändrade. Det räcker inte långt.

Terrorister och andra vita ungdomar

Jag måste bara få tipsa om ett mycket tänkvärt inlägg från Roya och Matildas blogg som handlar om hur vi hade reagerat på händelsen i Finland om gärningsmannen varit muslim....

Slösa inte bort min tid

Att vara feminist och dessutom vara öppen med det innebär att man får ta en hel del diskussioner. Om jag ska vara helt ärlig så är jag sjukt trött på det för tillfället. Det är framförallt två saker som stör mig. Det första är att jag inser att det blir inte bättre med tiden och att unga killar inte är speciellt jämställda. Visst ser man skillnader generationer emellan, men ibland blir jag fundersam över hur långt vi egentligen har kommit.

Det andra är att det är så få som kan ta en seriös diskussion om frågor kring feminism och/eller jämställdhet. Alltför ofta förlöjligar folk mig för det jag tror på, även personer som jag respekterar och tycker om i vanliga fall. Oftast kan jag nonchalera idiotiska kommentarer, jag förstår att det handlar om osäkerhet, okunskap och massa annat. Och jag kan ta att folk skämtar om frågor som de vet att jag är engagerad i eftersom det är ett sätt att få igång en diskussion utan att behöva vara för allvarlig.

Men ibland undrar jag vad det är för taskig attityd män har. Vad är det som gör att de inte tycker att de behöver ha något respekt för mig och för vad jag tycker? Jag har insett att det är många som blir provocerade av att jag bekänner sig till feminismen, men varför tycker män att de kan bete sig hur de vill, raljera och vara nedlåtande i vilken utsträckning som helst? Varför tycker män att de har rätt att med en nedsättande ton fråga mig "huuur kan du tycka...?" Eller vad ger dem rätt att bli aggressiva och skälla ut mig? Jag har verkligen försökt att hitta exempel på när kvinnor har gjort så, men det är väldigt få. Det är nästa uteslutande män som pratar med mig på det sättet, trots att jag ständigt möter kvinnor som inte alls håller med mig. Jag säger inte att det är så här för alla, det här är min erfarenhet.

Så ärligt, om du inte är intresserad av att prata på riktigt, slösa inte bort min tid. Om du inte kan hålla dig till en normal samtalston, prata inte med mig. Och om du är en sån som vill förlöjliga mig eller prata nedsättande med mig och du tror att du vinner något på det, lägg ned. Du kommer bara göra mig ännu mer övertygad om att jag har rätt.