Feministisk folkbildning

Under hösten har jag gått första terminen på folkhögskolelärarprogrammet. Jätteskoj. Jag trivs som fisken i vattnet.

Men folkbildningens utbud, då framförallt de kurser som erbjuds på folkhögskolor, har mycket att lära av andra utbildningsformer när det kommer till genusperspektiv på det de lär ut.

Samma sak gäller verkligheten på folkhögskolan. Fortfarande är karikatyren på en folkhögskolelärare en medelålders man med rund mage, träskor och helskägg. Han undervisar helst i något samhällsorienterat. Denne flankeras av en äldre kvinna i gudrun sjödén kläder som företrädesvis undervisar i språk eller konst. Det är inget fel på dessa personer (ja de finns på rikigt också jag har träffat dem) men det är allt för smala ramar för en så mångsidig verksamhet som folkhögskolans. Dessutom är det så att eftersom många verksamma inom folkhögskolan är präglade av vänsterideal (iaf i sin ungdom) så tycker de att de per automatik är jämställda och inte behöver förändras. Behöver jag ens nämna att queerperspektivet lyser med sin frånvaro? Det är grymt könsstereotypa ideal att brottas med för oss som ska komma att bli de nya lärarna.

Tillbaka till kurserna. Det som finns att vara stolt över i jämställdhetsammanhang är de rester av 70-talets särorganisation som fortfarande lever kvar inom folkhögskolan. Här har man mångårig erfarenhet att att jobba med feminism och kvinnofrågor. Jag kan i sammanhanget tipsa om Långholmens kvinnofolkhögskola (ägs av LO i Sthlm) som bland annat anordnar en facklig samhällspolitisk kurs för kvinnor och Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Själv är jag mest nyfiken på Jakobsbergs folkhögskola som ordnar en ettårig kurs i feminism: teori och praktik.

Jag tycker mig se att folkhögskolans kurser lider av ett skolboksexempel av "lägga till syndromet". Flera skolor har "lagt till" kurser i feminism, jämställdhet och kurser särskilt för tjejer/kvinnor - men de andra kurserna är oförändrade. Det räcker inte långt.