Jag arbetar som folkhögskolelärare med samhällskunskap och svenska. Mestadels så arbetar jag med deltagare som är födda i andra länder och som av ena eller andra anledningen hamnat i vår verksamhet. Det är otroligt många olika ursprungsländer som dyker upp och ännu fler livsöden. De jag möter har en sak gemensamt och det är att de vill ha ett jobb och ett tryggt och drägligt liv för sig och sina nära och kära. Jag älskar mitt jobb: det är många skratt och många utmaningar…
Men det finns ett problem med mitt jobb; jag SKÄMS över hur Sverige behandlar de som bor i Sverige trots att de föddes någon annanstans. Jag är inte alls förvånad över bråken/upploppen i Malmö, Göteborg och Uppsala. För att vara ”invandrare” i Sverige idag är att vara misstänkt. Misstänkt bidragsfuskare, misstänkt kriminell, misstänkt dagdrivare. Vem skulle inte vara förbannad?
Hos arbetsförmedlingen tvingas man söka jobb enligt beting vilket leder till att man måste förnedra sig och söka jobb som man vet att man inte kan få, hos socialen måste man skrapa med foten och minsann kunna förklara varför man behöver ett par nya glasögon. Försäkringskassan, CSN, kronofogden, migrationsverket och andra representanter för svenska samhället överöser en med blanketter som man inte förstår och som man än mindre vet varför man har fått. Och alla dessa byråkrater ger känslan av att de måste kontrollera en så att man inte ljuger, fuskar eller bedrar.
Ibland blir det så absurt så att man inte vet om man ska skratta eller gråta.
* En ung kvinna har precis gift sig med en man i hemlandet. Hon bor själv med sitt barn i Sverige i en hyreslägenhet sedan länge. Maken har inte fått uppehållstillstånd än utan söker det från hemlandet. Då skickar försäkringskassan ett brev och meddelar att nu får hon inget bostadsbidrag längre för nu har hon gift sig. Vilket leder till att hon får ringa till Frälsis för att kunna få mat (alla pengar hade ju gått till hyran och socialen hade inte tid förrns nästa månad).
* En kvinna blir erbjuden en lägenhet i det kommunala bostadsbolaget och hon kommer på utsatt tid för att skriva kontrakt. När bostadsbolagskillen får syn på henne så vet han plötsligt inte om de har några lägenheter lediga. Kvinnan är klädd i knälång slöja.
* En man får en dotter. Då blir han tvungen att söka uppehållstillstånd för det nyfödda barnet hos migrationsverket. Detta trots att både han och hans sambo har permanent uppehållstillstånd och bor i Sverige sedan många år.
* En kvinna tappar sitt ID-kort och går till banken för att skaffa ett nytt. Då får hon veta att någon måste intyga hennes identitet. Hon kommer tillbaka med sin fd man. Nej, det duger inte då de inte längre är gifta (att de varit gifta i 10 år spelar ingen roll). Hon ringer då sin lärare som även hon följer med för att intyga hennes identitet. Men inte heller det accepteras då det var ett år sedan hon slutade skolan. Några andra känner hon inte som själva har ID-kort. Vad ska hon göra? Utan ID kan hon inte legitimera sig för att skriva kontrakt eller göra ett kortköp.
Usch, det här blev jättelångt men ibland blir man bara så förbannad. Vart tog det generösa och öppna Sverige vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar