Jag såg en flicka. Kanske ungefär i min egen ålder. För liten tröja. För stora byxor. Haltande gång. Tom blick. Hon var ensam. Hon hade sina pengar och sitt pass i en plastpåse. Hon gick målmedvetet fast utan ett mål. Hon gick långsamt.
Jag undrar vem hon var.
Och jag undrar vad hon har varit med om.
Jag vill fråga. Men det kan man inte. Eller kan man det? Var går gränsen mellan att kränka någons integritet och att bry sig?
tisdag, augusti 11, 2009
När ska jag bry mig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
"Var går gränsen mellan att kränka någons integritet och att bry sig?"
Mycket bra fråga. Intressant frågeställning.
Samtidigt som det är viktigt att vi bryr oss om varandra så är det viktigt att vi låter andra människor vara ifred och leva sina liv.
Häromdagen gick jag iväg till affären och pantade burkar. Hade en hel säck. Hemma hos mig funkar det så att burkar samlas i en säck och när den är full så pantar jag dom. Det kanske händer vartannat år. Jag vet att det är ganska ovanligt att göra så men så gör jag.
Under min promenad med min säck med burkar på väg till affären så råkade jag ut för att en gammal dam frågade "Vart ska du med dom där?" och jag sa "Till affären". Jag gick vidare men jag lovar, jag hörde hur hon fnös.
Jag mötte en medelålders kvinna som tittade menande på min säck och sa "Du kan nog köpa mat idag också".
När jag stod och stoppade i burkarna i maskinen så kom det en kvinna som hade bara några få burkar så jag tryckte ut kvittot och lät henne stoppa i burkarna. Så blev det fel på maskinen. Hon vänder sig då till mig och säger "Du vet säkert vad som är fel. Du kan väl sånt här". What? Jag kollade på burkmaskinen. Det stod typ "Felkod 46. Tillkalla personal". Hur f-n skulle jag kunna veta vad som var fel eller kunna fixa det!? Och VARFÖR utgick hon från att jag kanske borde veta vad det var för fel? Min säck med burkar, kanske?
Jag skulle såklart kunnat säga "...jadu... felkod 46... Jag var här och pantade burkar senast... på våren tror jag det var... 2007, och då såg jag ingen felkod 46 så näej jag vet inte riktigt". Så sa jag inte. Jag sa bara något i stil med "jag vet inte".
Snacka om att folk tänker massor med tankar om mig som jag antar handlar om burksamlare som samlar burkar för att "överleva" men som ju inte stämmer. Prova det, vettja! Som experiment! Fyll en säck med burkar och gå runt på stan och se hur ni blir bemötta! Jag lovar att det kan bli en intressant upplevelse i hur människor bemöter en. Dom tror man är en utslagen burksamlare och deras reaktioner blir därefter - vissa föraktar en och jag skulle inte ha blivit förvånad om någon kommit fram till mig och gett mig en femkrona av något slags medlidande.
Gemensamt för dom snälla och dom föraktande är att dom inte vet ett skit om mig som person eller min situation. Dom ser, dom dömer och dom gör.
Att så många "la sig i" mig när jag bar på säcken fick mig faktiskt att må dåligt. Jag tänkte hela tiden "men skit i mig, bry dig inte". Jag kände hela tiden att varenda en jag mötte liksom granskade mig och värderade. Klart obehagligt.
Det här visar nog dilemmat. Jag ville absolut inte ha någon hjälp eller att någon skulle lägga sig i men vore jag en uteliggare som samlade burkar så vet jag inte. Men även uteliggare som samlar burkar kanska vill att folk varken fördömer eller medlider utan bara behandlar en som en helt vanlig människa. Det kan vara mycket värt.
Men som sagt: bra frågeställning.
Tycker också den här frågan är jättesvår. Har väldiga personliga kval när jag möter en hemlös (läs uteliggare, merparten hemlösa går inte på gatan)
Hemlösheten försvinner inte för att jag ger någon uteliggare lite mynt. Jag (och många med mig) tror ju på mer övergripande samhällsförändringar. Det är ju bostadspolitiken och socialpolitiken som behöver reformeras för att komma åt en del av problematiken. Det ska inte vara så lätt att vräka som det är idag. Socialen ska hinna sätta in stöd i TID.
Men ÄNDÅ tycker jag synd om dom. Såklart. Men samtidigt undrar jag om det skulle vara mer för min egen skull än för deras som jag skulle hjälpa dom - en i taget?
Vad är att bry sig? Och vad är att döva sitt eget dåliga samvete över det samhälle vi lever i där folk ramlar mellan stolarna genom skyddsnäten?
När man ska agera medmänniska? Och när ska man agera visionär idealist?
Johanna; Angående det här med medmänniska eller idealist så är det ju verkligen ingen motsättning. Man slutar ju inte tro på solidaritet och politiska reformer för att man ger pengar till en uteliggare.
Vad gäller frågan om huruvida man hjälper sig själv eller en medmänniska när man ger pengar till en uteliggare så tror jag nog faktiskt att svaret är att man hjälper uteliggaren mer. För sååå mycket bättre mår man inte, även om man akut dövar lite dåligt samvete och ångest.
Jag brukar ge pengar eller riksisar till uteliggare. Det hjälper ju inte uteliggaren att jag kämpar för politiska reformer som kanske kommer att infrias om 4 år, eller kanske aldrig. Eller att jag tror på solidaritet och inte välgörenhet. Däremot hjälper en rikskupong eller pengar till ett härbärge för stunden.
MIssförstå mig rätt här, men jag tycker att det är lite elitistiskt att tänka att man inte ska ge pengar till uteliggare för att man "ändå bara gör det för att döva sitt eget samvete" So what? Människan som tar emot pengarna är antagligen väl medveten om det, men kronorna minskar ju inte i värde.
Det svåraste dilemmat med att ge pengar till uteliggare tycker jag är huruvida pengarna går till den som ber om det, eller till någon organiserad tiggarligga där pengarna bara går uppåt i organisationen. Jag ger t.ex. aldrig pengar till tiggare på tunnelbanan.
Skicka en kommentar