tisdag, januari 30, 2007

Borgligheten skjuter skottsalvor i sina fötter!

Sitter och tittar på "Argument", det nya samhällsdebattsprogrammet i SVT. Ikväll skulle man kunna säga att genus är lite av ett tema i reportoaren.

Debatt 1: Handlar om könsneutrala äktenskap. Regeringen ska strax lämna sin slutrapport i frågan, och det lutar åt att äktenskapet blir könsneutralt, men att präster som inte vill viga homosexuella par inte ska behöva göra det. En kille från RFSL och en snubbe från Pingstkyrkan debatterar. Jag har som vanligt en aning svårt att lyssna till den konservativa debattörens åsikter, utan eldar istället upp mig över hur den svenska staten de facto ens FUNDERAR över att göra diskriminering tillåten genom lagstiftning!

Hur har man tänkt? Vem har tänkt? Har man över huvudtaget tänkt?

Om ni frågar mig, så anser jag att äktenskapet ska bli könsneutralt och alla religiösa samfund bli fråntagna sin vigselrätt. Det innebär att alla gifter sig borgligt, för att sedan välja vilken typ av välsignelse eller typ av religiös cermoni man vill ha. Enkelt och rättvist. Alla lika inför lagen.

Debatt 2: Mannens rätt till delad vårdnad om sitt barn. En man från Uppsala har uppmärksammat att Föräldrabalken är ojämställd, genom att vårdnaden av ett barn per automatik går till mamman, och att hon kan bestämma att pappan inte får vara med.

Mannen från Uppsala får förmånen att debattera med en kd-politiker från Justiteutskottet. Denna kd-kvinna börjar prata om att Föräldrabalken bygger på att det enda sättet egentligen veta att två människor tar ansvar för ett barn är att de är gifta. Sambos, särbos och andra typer av val av förhållanden är inte ok om man ska vara föräldrar helt enkelt. Alltså, allvarligt. Jag har mängder med vänner som tänker leva hela livet med varandra, har ett eller flera barn och aldrig tänker gifta sig. Ska de inte ha rätt att leva i ett jämställt förhållande då?

Jag menar såhär. Det handlar inte bara om rättigheter, det handlar också om skyldigheter. Om vi någonsin ska tvätta bort stämpeln på kvinnan som den som ska ta hand om barnen, måste vi faktiskt ge männen samma rättigheter och skyldigheter som pappa. Annars kommer kvinnan per automatik bli den "naturliga" föräldern, den som vet vad som är bäst för barnen och därför ska ha möjlighet att välja bort den pappa som är "oduglig". Och i slutändan drabbas så klart också barnen. Så, inga problem. Uppdatera Föräldrabalken, som skrevs typ 1800-kallt, efter det liv vi lever idag och se till att genomföra mer jämställdhet i praktiken!

Vad jag vill med detta inlägg? Kanske fräsa av mig över trångsynta människor. Kanske göra alla uppmärksamma på att det finns ett intresse hos människor för dessa frågor, inte bara hos oss som är "aktivister". Kanske för att göra hela världen uppmärksamma på hur ojämställda och omoderna stora delar av den nya, fräscha alliansen egentligen är. Pick one!

Att förstå en borgerlig politiker

Så här i opposition så blir ju högerpolitiken tydligare och man kan ägna sig åt att analysera politikerna och deras förslag i lite mer lugn och ro än när vi själva förväntades ta initiativen.

Därför hoppas jag att jag under de kommande åren kanske äntligen ska förstå hur och varför man blir en borgerlig politiker. För som det är nu så förstår jag verkligen inte det. De vill liksom avskaffa sig själva. Människor ska bestämma så mycket som möjligt själva, antalet politiker ska minska, och de gemensamma resurserna ska vara så små som möjligt.

Borgerliga politiker verkar tycka att politik är fult. Och de ger intrycket av att vara någon sorts Don Quijote som ska rädda medborgarna från socialdemokratiska kollektivkvarnar.

Medan ledorden för mig som socialdemokratisk politiker är rättvisa, jämlikhet och solidaritet så är ledordet för samtliga fyra allianspartier "valfrihet", iallafall här på lokal nivå i Stockholm. Jag vet inte vad deras långsiktiga mål är. Och det är väl egentligen där min huvudsakliga kritik mot alliansen låg under valrörelsen - vilket Sverige vill de skapa? Vad har de för visioner? Och min kritik kvarstår.

Borgerliga politiker brukar anklaga socialdemokratin för att vara "förvaltande", att bara sköta Sverige utan att egentligen bry sig om hur verksamheten fungerar. Om kritiken är att vi inte vinstmaximerar och effektivitetsmaximerar så okej, det överordnade målet är inte alltid att vara så effektiv som möljigt. Därav inte sagt att vi socialdemokrater inte brukar skatteintäkterna med respekt. Men det finns andra mål med offentlig verksamhet, som handlar just om att utjämna klyftor eller skapa förutsättningar för ett rättvist samhälle.

Därför tror vi på allmän förskola. Därför tror vi på gemensam finansierad vård utan vinstintressen och där ingen kan köpa sig förbi kön. Därför tror vi inte på straff i form av ordningsbetyg för barn utan på stödjande och förebyggande verksamhet.

Människor är olika och har olika behov. Men samhällsbygge är inte ett företag. Politik kan inte uteslutande handla om att lösa "vardagspusslet" för varje enskild familj. Som politiker anser jag att man måste tänka längre än att vardagen ska gå ihop för människor. Vi måste exempelvis tänka på sådant som hållbar utveckling.

Så jag har egentligen två frågor. Vilka ideologiska mål har alliansen? Och vad är det som driver en borglig politiker?

Med risk för att verkar arrogant,

eder Gabriella

tisdag, januari 23, 2007

I fredags var jag med på en minnesstund för Fadime i Rinkeby. På ett relativt öde torg i blåst och kyla, stod vi och höll tal och lyssnade på musik. Det är fem år sedan Fadime blev mördad. Mycket har hänt, med vi har lång väg kvar. I Rebella har vi många gånger diskuterat det hedersrelaterade våldet och vad man ska göra åt det. Något som kändes bra för mig var när vi bestämde oss för ett begrepp som vi skulle använda för att lyfta ett ”nytt” perspektiv. Hedersliv.

Det som gör ordet hedersliv viktigt för mig är att det belyser det faktum att människor lever som förtryckare eller förtryckta även om de inte slutar med ett mord. Jag tänker på kvinnorna som väljer att inte ta strid eftersom det håller ihop familjen. Det svåra med att diskutera hedersliv är att man också måste disktuera förebyggande åtgärder – och det är inte lätt.

En sak som vi måste göra är att prata om de män – för det är oftast män – som anser sig ha rätt att begränsa kvinnorna i sin familj. Om vi ska förändra något och se till att inte nya generationer växer upp och fortsätter med samma förtryck, är det männen som måste förändras. Vi måste få dem att ifrågasätta sina värderingar och ge stöd till de män som vill välja en annan väg. Ett exempel på ett sådant arbete är Sharafs hjältar, där unga killar får utbildning i mänskliga rättigheter och jämställdhet för att sedan kunna agera som förebilder och stötta andra unga killar.

Sverige är inte ett jämställt land. Det finns massor kvar att göra bland annat när det gäller mäns våld mot kvinnor, men hittills har vi blundat för den problematik som vi kallar för hedersliv. Hade vi accepterat det om det handlade om så kallade svenska kvinnor? Jag tror inte det.

Några av de saker som vi i Rebella tidigare har sagt att man måste göra är att ge ökade resurser till projekt som arbetar förebyggande, både inom skolan och utanför, med ungdomar som riskerar att leva eller lever ett hedersliv. Man måste också anställa samordnare i kommuner som kan samordna och sprida goda exempel. Naturligtvis måste man även jobba mot föräldrarna.

Sist men inte minst. Sluta gör undantag! Formulera gemensamma krav för alla skolor för att säkerställa att alla elever får ta del av all undervisning och förbjud religiösa friskolor. Grundskolan ska vara en plats där barn får möta både vuxna och barn från olika religioner, kulturer, länder och samhällsklasser. Hur ska vi annars kunna lära våra barn att vara toleranta och respektera även dem som inte tycker likadant som en själv?

Feminism med alla sinnen!

Trots ett blått och kallt land så lever och frodas trots allt feminism i alla tänkbara former. För att få ett axplock vill jag slå hårda slag för två saker:
1. Helgen den 3-4 februari arrangeras Feministiskt forum i Stockholm. Här kan feminism praktiseras och debatteras genom seminarier, tröjtryckning, debatter, självförsvar och annat. Unga S-kvinnor Rebella är stolta över inbjudan att medverka och med rubriken "25 år av stiltje- hur ska snopptillägget försvinna?" diskuteras på vårt seminarium fackliga strategier för kvinnors löner. Mer info och program finns på feministiskt forums hemsida.

Nummer två av viktiga saker: ÄNTLIGEN har den fantastiska gruppen Örngott släppt sin skiva! För er som ännu inte träffat på Örngott så är det ett gäng tjejer som med stor protion attityd och fantastiska röster gör tolkningar av främst gamla progg- och kamplåtar: Vi måste höja våra röster, La Lega, Hanna från Arlöv och Rebellflickan är ett smakprov på Örngotts repertoar.
Vill du köpa skivan?
Det är lätt ordnat! Antingen görs det via Örngotts egen hemsida, eller också dyker man upp på feministiskt forum och köper den av undertecknad för en ynka hundralapp :-)

söndag, januari 21, 2007

Vi är alla dubbelmoralister…

Tittade på dokumentären som SVT knåpat ihop om Fi. Första delen. Utifrån dokumentären och med mediahypen kring kvinnorörelsen och Fi i färskt minne tänker jag offentlig räta in mig i dubbelmoralisternas led. Ni kommer i slutet förstå vad jag menar.

Tanken med Fi känns gammal. Inte gammal som är lika med lumpen, utan gammal för att det säkert pågått funderingar kring ett feministiskt parti hos många kvinnor under många år. Vi behöver organisera oss för att förändra, på flera olika plan och på flera olika sätt. När Fi väl började formas, med den avhoppade v-ledaren Schyman i spetsen, var uppmärksamheten från media stor och det var ett gäng lyckligt och stolt leende kvinnor som pratade om vikten av det de höll på att starta. Vi var många som tyckte att de var ett friskt tillskott till debatten, även om vi valde att organisera oss annorlunda.

Sen kom dokumentären där männen blev kallade för djur. Alla kvinnoorganisationen blev snabbt dragna över samma luskam och alla kvinnor som slogs för jämställdhet hatade män. Precis som att alla kvinnor på 60- och 70-talet brände sina behåar och slutade raka benen. Att Fi drabbades negativt av dokumentären var uppenbart. Men de som startat Fi räds inte av kritiken och procentminskningarna, utan kämpar vidare i sin övertygelse.

Så var det dags för det ”verkliga” bildandet av partiet Fi, det nya feministiska partiet som skulle slå sig hela vägen in i Sveriges Riksdag, en ordentlig kraftmätning gentemot etablerade partier. En partikongress skulle ordnas, medlemmarna få säga sitt och en styrelse tillsättas, makten fördelas. Och när det börjar handla om makt börjar jämställdhetsfasaden krackelera.

Dokumentären visar de hårt arbetande kvinnorna, som kväll efter kväll sitter böjda över motioner och förslag. De nämner en siffra på 200-någonting motioner och säger att det är ett hårt jobb om man inte får betalt eller har politiska sekreterare att tillgå. Att jämföra med med de ideella ungdomarna i t ex SSU som inför varje kongress går igenom och tar ställning till handlingsprogram på flera hundra sidor, utan pengar och utan personal. De sliter utan ersättning och tröttheten blir för mycket. Några börjar säga ifrån och andra blir provocerade, en konflikt uppstår. Konflikter är inte alltid av ondo, men här börjar kanske de interna diskussionerna som senare alla andra får ta del av i media.

Witt-Brattström avgår och hela helvetet brakar lös. Ursäkta franskan. Den ena av systrarna i Fi är värre än den andra, och de beskyller varandra för än den ena, än den andra otrevliga saken. Plötsligt är inte Fi ett radikalt parti som kämpar för kvinnors rättigheter. Fi blir ett parti med offentliga debatter i interna stridigheter, där kvinnorna oavsett sida framställer både sig själva och andra som gnabbiga, tjatiga, gnälliga och karriäristiska.

Witt-Brattström lägger sig i något som hon inte har med att göra längre, nämligen vem som bör och inte bör styra det nya partiet. Och pricken över den berömda vokalen är när Rosenberg uttrycker sin besvikelse över Witt-Brattströms påhopp: ”hon är inte min syster längre”. I samma andetag föll hon också in i dubbelmoralens led och gjorde precis som så många andra gjort, till glädje för patriarkatet. Rosenberg kritiserar den egna rörelsen och därmed den kvinnliga organiseringen.

Och jag, jag känner bara att dokumentären fastställt min uppfattning om Fi; de är gnabbiga, tjatiga, gnälliga och karriäristiska. Jag hoppas att del två får mig att tänka annorlunda.

Dagens sanning/dubbelmoral är uppenbar. Om vi alla skulle säga upp systerskapet med andra kvinnor som vi inte gillar, då blir det banne mig inte mycket kvinnokamp kvar!

Amanda
- som bloggar med Linneas användare eftersom Blogger patriarkatets ärenden och vägrar låta mig bli medlem.

fredag, januari 19, 2007

Tre myter om Sahlin

Egentligen ska man väl inte skriva två inlägg om samma sak med kort mellanrum men kommentarerna kring valberedningens beslut att föreslå Mona Sahlin som socialdemokraternas nästa partiledare har gjort mig så upprörd så måste jag bara göra några korta kommentarer.

"Mona Sahlin är inte förstahandsvalet" (och skulle därmed ha ett lågt stöd i partiet och inte heller få ett stöd och därför misslyckas)

Nej, Mona var inte den som stod överst på distriktens nomineringslistor. Men hon är inte en nödlösning. Partimedlemmarna hade ett antal möjliga kandidater att ta ställning till och prioritera. Tyvärr hade vi inte så jättemånga och förhoppningsvis har vi lärt oss något av detta och lagt grunden för en organisationsförändring. Men Mona fanns hela tiden med bland dem alternativen. Det gjorde till exempel inte jag. Jag hade varit en riktig nödlösning. Men Mona Sahlin har länge varit en av socialdemokratins främsta företrädare och tanken att hon skulle bli vår nästa partiledare har aldrig varit någon medlem främmande.

"Mona är föreslagen bara för att hon är kvinna"
Kravet från stora delar av socialdemokratin att vår nästa ledare ska vara en kvinna är inte något sorts märkligt krav som har gjort att vi varit tvugna att leta bland bottenskrapet för att hitta en ny partiledare.

Det har egentligen varit en självklarhet att vår ledare ska vara en kvinna. Under de år som Persson lett det här partiet har det hänt mycket, vi har bland annat blivit ett feministiskt parti och jämställdhetsfrågor har fått en mycket mer framträdande plats än tidigare. Också i det svenska samhället har synen på könen förändrats och moderniserats. Men, vi har möjligen en mer patriarkal kultur i vårt parti än i exempelvis våra danska eller franska systerpartier och de progressiva krafterna valde därför att vara tydliga med att det nu var dags för en kvinna. Jag gjorde detta för att inte centrala företrädare skulle kunna välja att ignorera denna elefant i vardagsrummet. Genom att vara tydliga och mediala i detta krav så har det varit väldigt svårt, och för en gångs skull kontroversiellt, att föreslå en man.

"Med Mona kommer socialdemokraterna förlora valet 2010".
Det är väl härligt med alla dessa proffstyckare som 3,5 år i förväg kan förutspå en valutgång? Kan inte de också berätta för mig hur mitt engagemang i partiet kommer att påverka valet 2018? Kanske är det mest MUF som passar på att vara dryga men jag blir bara så matt.

torsdag, januari 18, 2007

Välkommen Mona, eller, En bekännelse

Jag ska säga som det är. Det är inte roligt att förlora val. Det där med att valrörelse är det roligaste som finns kan det visserligen ligga något i, men i slutet, när man känner att man håller på att förlora, då är det faktiskt inte så kul.

Så om jag kände mig trött på politik och parti innan valet så har det inte blivit bättre under hösten. Det är klart att det sporrar att vara i oppostition. Men någonting har saknats. Det har liksom känts så tråkigt allting.

Så idag kände jag den där känslan som jag brukade känna för några år sedan, när jag var ganska ny i politiken och Göran Persson eller Lasse Stjernkvist var på TV. Jag kände energi och glädje. Jag kände att "ja, jag är också socialdemokrat och jag vill bekämpa orättvisor och jämna ut klyftor precis som han, och vi gör det tillsammans". Jag var stolt över att vara socialdemokrat.

En ny partiledare var tydligen vad jag behövde. Att det skulle bli en kvinna var jag å ena sidan nästan säker på men å andra sidan också förberedd på att det kanske inte skulle bli. Därför känns det så där extra bra idag.

Hon är inte vald än. Men det ska mycket till för att hon inte blir vår partiledare om två månader.

Nu ska vi härja. Nu ska det bli jämställdhet, integration, hbt och miljö. Nu ska det bli mer av de där frågorna som jag som sosseakademiker tycker så mycket om. Jag kommer säkert att bli besviken. Men jag hoppas på en lång smekmånad och att jag inte är ensam om att känna den politiska energin som kom tillbaka idag.

Nästa val ska inte en röd feminist behöva rösta på Schyman för att känna hopp om framtiden.

//G

måndag, januari 15, 2007

Är 30% till kvinnor och 70% till män en bra uppdelning?

Vår nya jämställdhetsminister tycker inte om att sätta etiketter på sig själv och vill därför inte kalla sig feminist. (Att klumpa ihop andra och dra generaliserande påståenden verkar hon inte direkt ha problem med) Hon är dock för jämställdhet (alltid nått) och hennes mål är följande: "Ett samhälle där kvinnor och män har samma rättigheter och möjligheter. Ett samhälle där män och kvinnor delar på ansvar och makt."
Undrar vilken delning hon har tänkt sig? Hon i det "lilla" och han i det "stora"?

Svenska dagbladet har frågat ministrarna i den borgerliga regeringen om de är feminister. Det inte helt upplyftande resultatet är sex stolta feminister och 13 totalvägrare. Tre av de sex feministerna är folkpartister. Cecilia Malmströms motivering är intressant att jämföra med Nyamko Sabunis. "Det ingår i att vara liberal, motiverar EU-minister Cecilia Malmström (fp)."

Många av icke-feministerna framför att det är viktigare vad man åstadkommer än vad man kallar sig. Sedan när blev det ett motsatsförhållande? Den enda kopplingen mellan åtgärder och epitetet feminist som jag kan se är att det blir lättare att hitta rätt åtgärder om det finns någon tanke om hur problemet ser ut och vad det beror på.

Men, men jag lovar att fortsätta att granska den nya regeringens åtgärder för jämställdhet. De hittills beslutade åtgärderna som gör många kvinnor fattigare och mer otrygga är inte direkt upplyftande.

måndag, januari 08, 2007

Är prostituerade en särskild sorts kvinnor?

Jag började skriva det här blogginlägget för flera veckor sedan och har nu kommit fram till att det inte blir bättre än så här. Ni, kära läsare, får komma med de tillägg jag aldrig orkade komma på.


Ni har säkert alla läst om de gräsliga morden i Ipswich. Fem unga kvinnor har stryps till döds och sedan dumpats nakna i närheten av en motorväg. I alla beskrivningar av dessa tragedier är tidningarna noga med att skriva ut att det är fem prostituerade kvinnor. Det finns väl en poäng att nämna det som bakgrund. Men varför är det så viktigt att skriva det i ingressen i varje artikel?

Till och med nu när polisen gripit en misstänkt gärningsman skriver, DN, SvD och Ekot att de kvinnor som mördats är prostituerade. Blir brottet mer eller mindre allvarligt för att mordoffren har sålt sina kroppar?

En del artiklar har handlat om att "vanliga" kvinnor nu också börjat bli rädda. Vi ska alltså förstå att de kanske inte borde vara det. Skräcken borde främst omfatta de där andra kvinnorna - de prostituerade. -

/ Nanna

(ompublicerat av Gabriella för att få inlägget högst upp...)

tisdag, januari 02, 2007

Domstolarna tappat legitimitet

SOM-institutet gör årligen mätningar av svenska folkets förtroende för samhälleliga institutioner. Ofta är resultatet ganska nedslående. Kungen ligger bra till medan riksdag och regering ligger ganska dåligt till, politiska partier och facket ännu sämre och längst ner ligger europeiska institutioner.

Nytt i de senaste mätningarna har varit att förtroendet för domstolarna börjat svikta, det har annars legat på en stabil nivå.

Det finns självklart olika anledningar till att förtroendet sjunker. Men en stor del av förklaringen tror jag ligger i rapporteringen kring åtal mot enskilda domare men förhoppningsvis också i att media uppmärksammat, och i många fall kritiserat, utgången i våldtäktsmål och hur rättegångar gått till och brottsoffer hanterats.

Jag hoppas att årets mätning inte visar ett ökat förtroende. Även om jag såklart önskar att statens institutioner har en hög legitimitet bland folket så tror jag det är en viktig påminnelse för ansvariga för juristutbildningen och landets domstolar. Diskussionen måste tas på allvar, också av - och kanske framförallt av - våra mest konservativa institutioner som domstolar och universitet.

Genusperspektiv på utbildningen. Kurser i jämställdhet, könsroller och den egna förförståelsen om kön. En hela tiden pågående debatt och diskussion som präglas av seriösitet och engagemang. Det önskar jag av 2007.

(Såg en trailer för en kommande miniserie i Tv3, "Tsunami. Efter vågen. " Om man nu måste göra drama (och pengar!!) på tragedin så är detta på tok för tidigt. Respektera de sörjande!)