söndag, januari 21, 2007

Vi är alla dubbelmoralister…

Tittade på dokumentären som SVT knåpat ihop om Fi. Första delen. Utifrån dokumentären och med mediahypen kring kvinnorörelsen och Fi i färskt minne tänker jag offentlig räta in mig i dubbelmoralisternas led. Ni kommer i slutet förstå vad jag menar.

Tanken med Fi känns gammal. Inte gammal som är lika med lumpen, utan gammal för att det säkert pågått funderingar kring ett feministiskt parti hos många kvinnor under många år. Vi behöver organisera oss för att förändra, på flera olika plan och på flera olika sätt. När Fi väl började formas, med den avhoppade v-ledaren Schyman i spetsen, var uppmärksamheten från media stor och det var ett gäng lyckligt och stolt leende kvinnor som pratade om vikten av det de höll på att starta. Vi var många som tyckte att de var ett friskt tillskott till debatten, även om vi valde att organisera oss annorlunda.

Sen kom dokumentären där männen blev kallade för djur. Alla kvinnoorganisationen blev snabbt dragna över samma luskam och alla kvinnor som slogs för jämställdhet hatade män. Precis som att alla kvinnor på 60- och 70-talet brände sina behåar och slutade raka benen. Att Fi drabbades negativt av dokumentären var uppenbart. Men de som startat Fi räds inte av kritiken och procentminskningarna, utan kämpar vidare i sin övertygelse.

Så var det dags för det ”verkliga” bildandet av partiet Fi, det nya feministiska partiet som skulle slå sig hela vägen in i Sveriges Riksdag, en ordentlig kraftmätning gentemot etablerade partier. En partikongress skulle ordnas, medlemmarna få säga sitt och en styrelse tillsättas, makten fördelas. Och när det börjar handla om makt börjar jämställdhetsfasaden krackelera.

Dokumentären visar de hårt arbetande kvinnorna, som kväll efter kväll sitter böjda över motioner och förslag. De nämner en siffra på 200-någonting motioner och säger att det är ett hårt jobb om man inte får betalt eller har politiska sekreterare att tillgå. Att jämföra med med de ideella ungdomarna i t ex SSU som inför varje kongress går igenom och tar ställning till handlingsprogram på flera hundra sidor, utan pengar och utan personal. De sliter utan ersättning och tröttheten blir för mycket. Några börjar säga ifrån och andra blir provocerade, en konflikt uppstår. Konflikter är inte alltid av ondo, men här börjar kanske de interna diskussionerna som senare alla andra får ta del av i media.

Witt-Brattström avgår och hela helvetet brakar lös. Ursäkta franskan. Den ena av systrarna i Fi är värre än den andra, och de beskyller varandra för än den ena, än den andra otrevliga saken. Plötsligt är inte Fi ett radikalt parti som kämpar för kvinnors rättigheter. Fi blir ett parti med offentliga debatter i interna stridigheter, där kvinnorna oavsett sida framställer både sig själva och andra som gnabbiga, tjatiga, gnälliga och karriäristiska.

Witt-Brattström lägger sig i något som hon inte har med att göra längre, nämligen vem som bör och inte bör styra det nya partiet. Och pricken över den berömda vokalen är när Rosenberg uttrycker sin besvikelse över Witt-Brattströms påhopp: ”hon är inte min syster längre”. I samma andetag föll hon också in i dubbelmoralens led och gjorde precis som så många andra gjort, till glädje för patriarkatet. Rosenberg kritiserar den egna rörelsen och därmed den kvinnliga organiseringen.

Och jag, jag känner bara att dokumentären fastställt min uppfattning om Fi; de är gnabbiga, tjatiga, gnälliga och karriäristiska. Jag hoppas att del två får mig att tänka annorlunda.

Dagens sanning/dubbelmoral är uppenbar. Om vi alla skulle säga upp systerskapet med andra kvinnor som vi inte gillar, då blir det banne mig inte mycket kvinnokamp kvar!

Amanda
- som bloggar med Linneas användare eftersom Blogger patriarkatets ärenden och vägrar låta mig bli medlem.

3 kommentarer:

Gabriella sa...

(jag fick till min stora glädje en video i julklapp så trots att jag satt på möte igår kväll så har jag nu) just sett dokumentären.

Jag fick inte riktigt samma uppfattning. Jag blev nog imponerad av att de lyckades så långt utan fler konflikter. Och har man inte varit ideellt engagerad innan så är det klart att man reagerar på all den tid det tar. Man lär sig.

Istället vill jag diskutera just detta med systerskap. Kamikaze försökte få in oss på det spåret för över ett år sedan tror jag. Vad betyder det egentligen för feminismen och vad betyder det för mig?

Kan man välja bort systerskap. Och kan man som Tiina välja bort vissa systrar att inte tillhöra?

Nej, att göra som Tiina kan man nog tyvärr inte göra. Eller kan man utesluta en syster som bryter mot systerskapet?

Nu kanske jag egentligen ställer samma frågor som Amanda. Och borde istället skriva vad jag tycker.

Men jag vet inte. Och vill gärna höra vad ni andra tycker...

Pennskaftet sa...

Kanske blir det lättare om man ställer frågan utifrån klasskamp istället.

Kan man välja att inte slåss för de otrevliga personerna i klasskampen? Är någon människa mindre värd än någon annan, och därför inte förtjänar att ta del av de förändringar som vi lyckas åstadkomma? Ställer man frågan så, tror jag att det blir självklart att säga: "Nej! Vi slåss för alla människors lika värde och rättigheter, helt oavsett om vi gillar dem eller inte."

Katrine Kielos sa...

mycket bra analys av dokumentären Amanda!