Pojkar och manlighet

Jag skrev för några timmar sedan ett inlägg med rubriken "Den förbannade manligheten". Inlägget var en direkt reaktion av ilska och frustration jag kände efter att ha hört om helgens våldsdåd och kopplingen som media gör till en ökad våldsamhet bland unga pojkar och om huliganfirmornas ungdomsklubbar.

Nu har jag promenerat förbi platsen där en ung kille i fredagskväll misshandlades till döds av jämnåriga och känner att det av respekt till alla inblandade är för tidigt att dra slutsatser och göra politik av den händelsen.

Men man kan helt enkelt konstatera att många unga pojkar idag är inblandade i fruktansvärda våldsamma händelser. De filmas, de pratas om och det skryts. Men människor drabbas av våldet, skadas allvarligt och, som i helgen, i värsta fall dödar unga pojkar varandra.

Det här är ett våld som slår så fruktansvärt hårt och det är dags att göra något åt detta. Jag vill inte förringa det arbete som polis och socialtjänst gör. Jag vet att många gör mycket. Men det behövs göras mer. Och jag tror det handlar både om att ungdomar måste ges mer resurser. Vi kan inte fortsätta stänga fritidsgårdar eller dra ner på resurser som går till ungdomar.

Men sen är det också så att det är pojkar som slåss, inte flickor. Därför är detta en fråga om kön och en fråga som jag därför vill diskutera ur ett feministiskt perspektiv. Vi måste diskutera manlighet och vi måste ställa de personer som vill bevara könsnormerna till svars och ansvar. Och jag kommer att återkomma till detta när sorgen lägger sig lite.