Litar du på mig?

Igår när jag satt och väntade på en pendeltågsstation så vände sig en 20årig tjej mot mig och undrade om jag hade en telefon. Min första reaktion var misstänksamhet och jag kalkylerade över risken att ge den till henne, om hon hade kunnat springa iväg någonstans. Men nästan lika fort frågade jag mig själv vad jag höll på med (varför tror jag att en ung ensam tjej ska sno min telefon?) och i samband med det förklarade hon att hon glömt sin mobil hos en kompis.

Hon fick självklart låna telefonen och jag kände mig som en stor och fin människa. Tipsade henne även om att ringa sitt eget nummer för att kompisen skulle reagera. Ingen svarade och efter ett tag gick jag fram till henne igen och erbjöd henne telefonen för att hon skulle försöka igen. Tyvärr inget svar då heller. Men sedan, efter några timmar så fick jag ett sms från ett okänt nummer, hon tackade och sa att hon hittat telefonen hos kompisen. Och jag kände mig som än ännu finare människa.

Så. Varför skriver jag då detta? Jo, för att jag är så förbannad över att det är så lätt att bli misstänksam mot folk. Att man läser om märkliga saker i media - folk som låtsas blöda, stoppar en bil och rånar föraren, människor som ringer på hos pensionärer för att låna toa eller telefon och binder fast och rånar dem eller bara "får med sig" värdesaker etc etc. Detta sätter igång saker i mitt huvud och jag blir rädd och misstänksam. Jag vill inte att ha ett samhälle där vi inte litar på varandra. Eller ett samhälle där man börjar med att tro det värsta.

Och jag undrar om jag skulle lånat ut min telefon till en kille i samma ålder eller om jag då skulle tagit för givet att han var med i ett kriminellt ungdomsgäng. Förhoppningsvis hade jag snabbt gjort en egen bedömning och lånat ut den.

Hur tänker ni? Litar ni på folk? Har jag rätt i min tanke att tilliten är lägre nuförtiden än säg, för 10-15 år sedan? Eller är det bara som jag tror? Kanske för att jag själv är mer misstänksam. Eller är jag bara mindre naiv?

Eller var det helt enkelt bättre förr?