Sommar, sol & stress

Underbart med sol och värme. Nu kan man göra utflykter, åka och bada och massa annat mysigt. Så insåg jag precis när jag var iväg på en utflykt häromdagen att det är inte så mysigt. För barnen kanske det är det. Och för papporna. Men mammorna då? Jag blir så less när jag ser alla mammor flänga runt och plocka med mat, dricka, filtar och annat. Så dukar de upp, passar upp på familjen samtidigt som de äter och sen är det dags att plocka ihop skärpet. Puh... Hur gör man för att inte hamna där?

Valfrihet för välbeställda

Vårdnadsbidraget går ut på att föräldrar som har barn mellan 1-3 år ska få 3000 kr i månaden obeskattat om de inte använder annan offentligt subventionerad barnomsorg (dvs förskola). Detta är en del av högerns valfrihetsreform. Eller de säger det, men man behöver inte ha mycket till analytisk förmåga för att förstå att det inte handlar om det. Det är kristdemokraterna som i sin iver att stå för någon slags gammeldags familjeideal har lyckats få igenom en av de mest bakomsträvande reformer på väldigt länge. Jag skulle inte tro att folkpartiet är lika entusiastiska.

Jag skulle kunna gissa mig till vad som kommer att hända när vårdnadsbidraget införs och vilka som utnyttjar det. Eftersom kommunerna inte bli kompenserade blir det mindre resurser till förskolan, ingen hemlighet. Det är enkelt matematik. Att det är i första hand kvinnorna som stannar hemma är inte heller speciellt omtvistat. Det som är intressant är ju argumentationen för vårdnadsbidraget som hela tiden heter valfrihet, möjlighet att vara hemma med sina barn. Vem har möjlighet att välja bort förskolan för 3000 kr i månaden? Ja, det är ju familjerna i kristdemokraternas värld. I den finns naturligtvis en kvinna i familjen som inte är speciellt sugen på att jobba, utan hellre är hemma med barnen, och det finns en man som har en bra lön. Så måste det ju vara, vilken ensamstående förälder klarar sig på 3000 kr i månaden? Låt oss också ta exemplet där kvinnan (vilket jag förutsätter att det blir) bestämmer sig för att vara hemma. Jag gissar att det är en familj som hade tagit det beslutet i vilket fall som helst. För inte kan det väl vara så att massor av familjer helt plötsligt anser sig ha råd att gå från två inkomster till en? Jag är inte så förtjust i att använda såna här begrepp, men vårdnadsbidraget är verkligen ett hemmafrubidrag.

Barnens bästa är ju en annan intressant vinkling. Är det att vara hemma med en förälder eller att gå på förskola? Det är en lång diskussion. För mig skulle det vara ett mycket enkelt val, inte bara för att jag vill jobba, utan för att jag tror att det är mycket bättre för mina barn att få interagera med andra barn och vuxna. Sen undrar jag vad kristdemokraterna egentligen tror om föräldrar eftersom de tjatar om att de vet bäst? Kommer de allihopa från Bullerbyn? Det finns massa barn i Sverige som växer upp med föräldrar som misshandlar, kränker eller bara inte orkar älska och stötta. Att föräldrar alltid vet vad som är bäst för barnen är tyvärr inte sant.

Feminism utan gränser

Denna helgen ägnade jag mig åt att försöka ta igen en del pluggtid som på något mystiskt sätt försvunnit iväg till annat under terminens gång. Självförvållad nödvändighet till helgarbete kan ju få den mest sansade att sura till på sig själv, och det var inte med hurrarop som böckerna öppnades. Men förväntningarna till trots så blev just den här läsningen väldigt inspirerande. Inte bara för att den kunde flytta ut till gräsmattan och solen, utan framförallt för att en förväntat uberteoretiskt abstrakt kurslitteratur - istället för huvudbry - försåg mig med ett så bra stycke om en politisk vision för den som precis som jag är socialist, feminist, antirasist och så vidare - men som ibland har svårt att hitta ord för en vision som rymmer det.
Så jag snodde en från min bokhyllas nyutnämnda gudinna, Chandra Talpade Mohanty (Feminism utan gränser heter boken), och delar den med er på bloggen. Håll till godo.

"jag föreställer mig en värld som är positivt inställd till både sex och
kvinnor; en värld där kvinnor och män är fria att leva kreativa liv i trygghet,
fysisk hälsa och integritet; där de är fria att välja vem de vill älska och vem
de vill leva med och där de själva bestämmer om de vill ha barn eller inte. En
värld där vår val styrs av glädje och inte bara plikttroget slit; där fria och
fantasifulla intellektuella utforskningar är en fundamental rättighet. En vision
i vilken ekonomisk stabilitet, ekologisk hållbarhet, jämlikhet mellan raser och
omfördelning av välstånd skapar den materiella basen för människors
välbefinnande. Min vision är slutligen en där demokratiska och socialistiska
metoder och institutioner tillhandahåller villkoren för människors deltagande
och beslutsfattande oavsett ekonomisk rang. I strategiska termer innebär detta
att antirasistiska, feministiska och demokratiska principer läggs till grund för
människors delaktighet och relationalitet, vilket fodrar arbete på många fronter
och i många olika kollektiv för att organisera ett motstånd mot förtryckande
strukturer. Min vision kräver också att uppmärksamhet riktas mot såväl små som
stora strider och processer som kan leda till radikal förändring - det räcker
inte att arbeta för (eller vänta på ) en revolution. Den feministiska,
antirasistiska och antikapitalistiska praktiken i vardagen är alltså lika viktig
som deltagandet i större politiska organisationer"

Håll koll på oss!

Har du ingen RSS-läsare som ger dig indikationer på när vi uppdaterat vår briljanta blogg, så kan du nu få en påminnelse per mail.

Skriv din mailadress här i kommentarsfältet eller skicka ett mail till joanna.mossberg@gmail.com så hamnar du på bloggmaillistan.

På brösten? Han menar inget illa...

Attitydsundersökningar visar att en av fem tillfrågade tycker att kvinnorna bär en del av ansvaret om de blivit våldtagna. Om den här undersökningen skulle vara representativ för vad folk tycker skulle det innebära att 20 procent av Sveriges befolkning anser att en tjej som blir våldtagen får skylla sig själv. Ett skäl, enligt undersökningen, är om en kvinna har klätt eller betett sig utmanande. Jag är lite kluven till vad jag ska tro om hur nära sanningen siffran 20 procent ligger. Å ena sidan känns det helt absurt högt och jag har svårt att tro att det finns så många idioter, å andra sidan, om jag ser tillbaka på mina egna erfarenheter och alla de människor med extremt sunkig kvinnosyn jag har träffat – så låter det inte så konstigt ändå.

När jag läser om hur unga tjejer har det i skolan, blir jag bedrövad. Jag tänker inte bara på att tjejer blir kallade för hora, fitta och andra ord som används i syfte att förnedra och kränka. Jag tänker också på att de blir tafsade på. Att killarna inte respekterar deras rätt till sin egen kropp. Men framförallt tänker jag på det bristande stöd de tjejerna får av sina lärare och andra i skolan. Det finns säkert goda exempel, men jag själv och många med mig delar den erfarenheten att vuxenvärlden viftar bort det som ett icke-problem. Med förklaringar om att ”killar är så i den åldern” eller att de ”bara skojar” eller andra märkliga ursäkter. Bara att killarna faktiskt tar sig rätten att ta på en tjej utan hennes tillåtelse säger ju en hel del om vårt samhälle, men de vuxnas reaktioner säger desto mer.

Förklaringen att killar är på ett visst sätt, eller att de inte förstår bättre, används redan på förskolan när killarna får hjälp före tjejerna, i skolan när de får mer utrymme än tjejerna på lektionerna, när de får barn men struntar i att ta ut föräldraledighet, i rättssalarna när de står åtalade för sexuella övergrepp och så vidare...

Det är dags för vuxenvärlden att ta ansvar. Det är vi som har skapat det här. Och det är vi som återskapar. Vi måste lägga ansvaret på den som kränker, inte på den som blir kränkt. Men för att komma dit måste vi sluta tro att killar och tjejer på grund av sitt kön är på olika sätt och har olika behov, för det är det som gör att det alltid går att ursäkta en killes beteende. Och det viktigaste av allt – vi måste sluta kräva av tjejerna att de ska acceptera att bli respektlöst behandlade.

Frihet kräver rättvisa - demonstrera första maj!

För feminister är slagordet ovan en självklarhet. Vi vet att den grad av frihet som kvinnor i Sverige är priviligerade nog att ha har skapats genom rättvisereformer där makt och resurser har fördelats från den som har mest till den som har mindre.
Även om materiella resurser och ekonomisk självständighet inte kan ta oss hela vägen till jämställdhet så är det grundbulten i, och förutsättningen för, att fortsätta ännu lite längre.
Men detta är inte självklart för alla. Av en kvinnofientlig regering presenteras reform efter reform som begränsar kvinnors frihet, och som angriper just denna kärna - den ekonomiska självständigheten. De begränsningar som införs i A-kassan och den förändring som görs av sjukförsäkringen slår allra mest mot kvinnor. Vårdnadsbidraget kommer på sikt att skapa en grupp kvinnor som står väldigt, väldigt långt från arbetsmarknaden och på ännu längre sikt en ytterligare generation av fattigpensionärer.

På bekostnad av kvinnors frihet sänks skatterna för vita män med stora kapitaltillgångar.

Frihet kräver rättivsa!
Protestera mot orättvisan och kvinnofientligheten - demonstrera på första maj!
Samling i Humlegården klockan 13.00, avmarsch klockan 14.00, tal av Carin Jämtin och Tomas Östros på Norra Bantorget klockan 15.00.

Barn och jämlikhet

Ja, vad ska man tycka om barnbidraget? Ända sedan jag engagerade mig så har jag ju matats med det budskap som också Thomas Östros för fram nu, om barnbidraget som en hörnsten i familjepolitiken och som något som gör att alla känner att de iaf får någonting för sina skattepengar.

Men jag känner mig tveksam till argumentet. Är det verkligen viktigt för alla att få bidrag? Alla de familjer som bara sätter in pengarna på ungarnas konto och ger dem några tusen på 18årsdagen, skulle de känna mindre angelägenhet att betala skatt om bidraget försvann? Känner de överhuvudtaget en stor angelägenhet att betala skatt eller gör de vad de kan för att skatteplanera? (ja, min misstänksamhet mot överklassen och deras skattesmitande är hyfsat stor)

Samtidigt är det inte helt enkelt att bara utgå från någon sorts samlad familjekonomi - det finns många familjer där barnbidraget är de enda "egna" pengar som kvinnan har. Där mannen står för försörjning och sedan bidrar med hushållskassa. Barnbidraget går dock oftast (och visst - väldigt normativt och kanske inte ett riktigt system) in till kvinnans eget konto. Och på så sätt kan hon göra prioriteringar som kommer barnen till godo som hon kanske inte skulle kunnat göra annars.

Men jag tror att det bästa vore att se över om man kunde komma fram till någon mer behovsprövad modell.

I övrigt så kan vi ta del av Rädda barnens barnfattigdomsrapport och åter konstatera att det verkligen inte är att ta i att kräva att skolan och alla skolaktiviter ska vara avgiftsfria. Vi måste göra vårt yttersta för att skolan ska vara en plats där barn känner sig jämlika. Det är en dröm som är svår att nå. Men en början är i alla fall att inte separera barn med betalningsförmåga från dem utan. Kanske kan de pengar som blir över om vi förändrar systemet med barnbidrag gå till en pott som skolorna kan söka ur för att göra sociala aktivter som inte ryms inom skolans budget? Det vore mycket bättre än 1050 i månaden x alla överklassbarn in på Handelsbankens fondkonto.

Världens mest jämställda

Det verkar som om jämställdhetsfrågorna är överallt just nu. Öppna vilken tidning som helst så skriver de om föräldraförsäkring och om kvinnor i näringslivet. En vild gissning är att det är 8:e mars och internationella kvinnodagen som skapar detta intresse. Men vad är det för vinkling på artiklarna? ”Svenska män är mest jämställda i världen”. Vad betyder det egentligen? Att svenska män är mest jämställda i världen betyder ju inte att de är jämställda.

Kvinnofrid är uppnått

i alla fall i Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsnämnd. Stockholms stads kommunfullmäktige har ett mål som heter "Kvinnofrid ska råda både i hemmen och på gatorna" och i min stadsdelsnämnd står det ett tydligt JA i spalten om målet har uppfyllts. Så den som vill ha kvinnofrid bör då flytta till Enskede-Årsta-Vantör.
Om jag tror att det stämmer?
Nej, säkert inte på något sätt. Det finns inget som säger att färre kvinnor blir utsatta för sexualiserat våld i min stadsdel än någon annanstans. Det finns heller inget som talar för att samma våld har minskat, snarare finns siffror på det motsatta. Siffror som alltid är osäkra med hänvisning till de höga mörkertalen. Och just mörkning måste uppenbarligen vara något som ligger för en borgerlig stadsdelsnämndsmajoritet som den i min stadsdel. För det kan inte finnas någon annan rimlighet bakom det stora JA:et. Om vi inte ser våldet så finns det inte. Då behöver vi heller inte göra något.
Själv väntar jag med spänning och en god portion ilska på att ställa en hel del frågor på torsdagens möte.

Carolina Gynning bara snygg?

Igår gick QX galan i repris i TV 4. Nominerad till årets hetero var Mona Sahlin (som fick epitetet snygg), Måns Zelmelöv (som fick epitetet artist) och Carolina Gynning (som fick epitetet snygg).

Jag tror ni fattar min poäng. Man hade också tidigare under kvällen skämtat och sagt "du här till och med mer korkad än Carolina Gynning" eller något liknande.

Nu var det väl iofs prisutdelarna Torkel Pettersson och Gustav Skarsgård som kom med de festliga eptiten, man får hoppas det. Så kanske ska jag inte kasta skit på QX eller gaygalan för att man reducerar en människa till ett objekt.

Men dåligt är det. Och jag bara tycker det är så jäkla lågt.

Jag har alltid gillat Carolina. Hon är skarp och kvick och rolig. Underbar tycker jag. Och hon är bland annat programledare och konstnär. Men nej, snygg är hon. Hur fasen man kan nomineras till årets hetero genom att vara snygg. Ja ja. Så vann Mona Sahlin dessutom.

Men sedan finns det en annan sida, som handlar om särbehandlingen mellan henne och Linda Rosing som är intressant. Och den här artikeln ger många tänkvärda insikter kring ens egen (eventuella) medelklassfeminism...