Har Aftonbladet fler sexköpskällor som de inte publicerat? En grammatisk analys av chefredaktörens blogg

Så här skriver Aftonbladets chefredaktör Jan Helin på sin blogg om Aftonbladets ställningstaganden kring publiceringen av sexköpsanklagelserna mot Littorin, ett inlägg som han snyggt döpt till Sex, lögner och Littorin:

"Under några veckors tid har Aftonbladet undersökt uppgifter som handlar om att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin brutit mot sexköpslagen och köpt sex. I början på denna vecka hade vi tillräcklig substans i uppgifterna kring ett fall för att konfrontera Littorin med dem för en kommentar eller dementi."

Uppgifterna kring ETT fall. Inte uppgifterna kring fallet. Ett fall. En strikt grammatisk analys säger mig att ordvalet innebär att det finns flera fall. Är det bara ett enda fall hade det varit mer naturligt att använda bestämd form för substantivet: "Uppgifterna kring fallet."

Vi lägger sällan mer mental energi på språket än vi behöver, och bestämd form är det enklaste, vanligaste, det förväntade sättet att uttrycka sig om det bara är ett enda fall Aftonbladet har uppgifter om.

Att Jan Helin inte väljer den grammatiska konstruktionen är såklart inte bevis för att det finns mer än ett fall, men det är ett tecken, något som borde följas upp. Någon borde alltså fråga Aftonbladet om de haft kontakt med andra personer som sagt liknande saker om Littorin. Varför uttryckte sig annars Jan Helin på det här sättet?

Jan Helin fortsätter:
"Den 30-åriga kvinnans berättelse är trovärdig. Hon har ingen vinning av att berätta det hon berättar. För ovanlighetens skull finns också ett antal tekniska omständigheter vad gäller datatrafik och telefonnummer som styrker hennes berättelse. Det finns i detta läge inget skäl att tro att hon inte talar sanning. Men hennes historia är en anklagelse om brott mot en minister och det är självklart helt grundläggande pressetik att Littorin får bemöta dem.

Aftonbladet konfronterade Littorin på flygplatsen i Visby i tisdagskväll. Han har alla möjligheter att redan där kommentera eller dementera våra uppgifter. Istället springer han ifrån Aftonbladets reporter och upprepar: Inga kommentarer."

För ovanlighetens skull finns det också ett antal tekniska omständigheter. Här låter det återigen som att det finns andra källor, andra fall. Här är dock ordvalet och de grammatiska konstruktionen inte riktigt lika konstiga som ovan. Helin kanske inte syftar på Littorinfallet här, utan att det generellt sett är ovanligt med tekniska omständigheter när någon kontaktar redaktionen om påstådda sexköp.

Om det finns andra källor skulle det kunna förklara regeringens valhänta och panikartade reaktioner när de konfronterades med Aftonbladets påståenden. De visste inte vad som skulle komma fram.

Nu verkar regeringens krishanterare vara mer säkra på att Aftonbladet inte har fler uppgifter de är tillräckligt säkra på för att publicera, och därför vågar PR-maskineriet låta Littorin komma till tals i DN.

Till sist vill jag bara säga att det här bara är mina egna spekulationer. Grundade i min magkänsla, kompetens i pragmatisk textanalys*, erfarenhet av hur andra politiker hanterat liknande anklagelser och formuleringarna i chefredaktörens krönika. Både Littorins och regeringens reaktioner, och formuleringarna i Jan Helins blogginlägg tyder på att vi ännu inte vet allt om den här historien.

*Jag är examinerad språkkonsult i svenska och använder funktionell textanalys som arbetsverktyg när jag språkgranskar texter för att göra dem mer begripliga och effektiva.

Andra som skriver om Littorinskandalen: Jinge, Kulturbloggen1,Kulturbloggen2, Johan Westerholm, Röda berget

AB1, AB2, SvD, Exp

Rapport om välfärdens framtida finansiering - eller hur Timbro försöker skapa intryck av att representera politisk konsensus

I eftermiddag släpper tankesmedjorna Timbro och Arena idé en gemensam rapport om välfärdens framtida finansiering på ett seminarium i Almedalen. Det här samarbetet är minst sagt ovanligt – Timbro är ju finansierade av Svenskt Näringsliv, och Arena Idé är en mer vänsterorienterad tankesmedja.

Båda tankesmedjorna uttycker en frustration över att inga politiska partier ”tar i” frågan om hur vi ska hantera de utmaningar vi står inför med en alltmer åldrande befolkning som, enligt tankesmedjorna, också kommer att ställa krav på bättre tillgänglighet och högre kvalitet i vård och omsorg. De har därför tillsatt en tvärpolitisk kommissionen som nu släpper en rapport, och med den vill de starta en debatt i frågan.

Jag ser fram mot att läsa rapporten i eftermiddag. Men redan nu har jag läst direktivet (instruktionen eller utgångspunkterna) till kommissionen, och börjar med en text- och innehållsanalys av den. För som vi ska se finns det många intressanta saker redan där.

När jag läste direktivet förvånades jag över att man upprepade gånger skriver att rapporter och utredningar pekar på olika problem med att finansiera vård och omsorg i framtiden, utan att tala om vilka rapporter och utredningar man bygger sina påståenden på, och vem som står bakom dem. Kanske är de bara slarviga med källhänvisningarna, men det kan också vara något mer uttänkt bakom det hela. Svepande hänvisningar till ”rapporter och utredningar” får det att låta som att alla forskare och sakkunniga kommit fram till samma sak. Men det kan ju vara så att de rapporter man hänvisar till är partsinlagor, skrivna med en dold agenda. Då använder man retoriska knep för att ge intrycket ”Alla vet det här, alla vet egentligen vad som behöver göras, men ingen tar i frågan”.

Om man vill etablera sin egen åsikt som konsensus, det sansade och vettiga alternativet som alla är överens om, och har närmast obegränsat med resurser kan man göra så här:

1. Låt några närstående kollegor och vänner på diverse högerorienterade och näringslivssponsrade institut, tankesmedjor och arbetsgivarorganisationer skriva rapporter och utredningar som för fram din lösning som den enda rätta.

2. Hänvisa till dessa rapporter som allmänt vedertagna fakta och konsensus i frågan.

3. Hitta en organisation på motståndarsidan som vill samarbeta med dig, och tillsätt en tvärpolitsk arbetsgrupp/kommission som får i uppgift att gå igenom redan existerande underlag (se ovan) och utifrån dessa göra en bedömning om vad som behöver göras.

4. Presentera resultatet som politisk konsensus.

Det Timbro vill att vi ska missa är såklart att konsensus mellan tankesmedjor inte är konsensus mellan blocken.

I direktivet finns tecken på att kommissionens rapport bör förespråka behovsprövad välfärd – att bara de med störst behov får hjälp av staten, vi andra får ordna saken själva. (Se vad jag gjorde där, ett påstående utan belägg, citat eller hänvisning. Känns inte lika trovärdigt, eller hur?)

Timbro och Arena Idé har gett kommissionen i uppgiften att undersöka ”vilka andra åtgärder än skatter” som behövs för att säkra framtidens välfärd. Kommissionen ska alltså uttryckligen INTE ha skattefinansierad välfärd som ett alternativ. Det är ganska anmärkningsvärt, skulle jag säga. En mer öppen formulering hade varit ”bedöma om skatter kan finansiera vård och omsorg även i framtiden och, om det inte verkar möjligt, hur alternativen skulle kunna se ut”.

Direktivet listar några alternativ till hur vi kan lösa frågan om det ökade behovet av vård och omsorg i framtiden:

1. Flera arbetade timmar i ekonomin. (Genererar mer skatteintäkter.)

2. Tjänsterna utförs effektivare.

3. Omprioritering inom offentlig sektor (så att vi lägger en större del av pengarna på omsorg, och spar in på annat).

4. Överför ett större ansvar för finansieringen till medborgarna själva.

5. Lägga större ansvar för socialförsäkringarna på arbetsmarknadens parter.

6. Lägga större ansvar på anhöriga.

Ingenstans nämns alltså skattefinansiering som ett alternativ. Punkt 4 och 5 liknar vad man gjort i pensionssystemet, där man också gett förmånlig beskattning för att underlätta ökat eget ansvar.

Jag är faktiskt förvånad över att direktivet är så snävt och så tydligt föregriper kommissionens arbete. Men förhoppningsvis har kommissionen ändå arbetat självständigt, och man hoppas ju att de vänsterorienterade medlemmarna förstår bättre än att ge politisk legitimitet till radikalt nyliberala förslag. Jag ser den här rapporten som ett försök att flytta fram positionerna för marknadiseringen av välfärden. Om det är syftet är det väldigt effektivt att starta med att lansera lösningar för hur det ska göras. Då slipper man debatten om ifall marknadiseringen över huvud taget behövs.