Rapport om välfärdens framtida finansiering - eller hur Timbro försöker skapa intryck av att representera politisk konsensus

I eftermiddag släpper tankesmedjorna Timbro och Arena idé en gemensam rapport om välfärdens framtida finansiering på ett seminarium i Almedalen. Det här samarbetet är minst sagt ovanligt – Timbro är ju finansierade av Svenskt Näringsliv, och Arena Idé är en mer vänsterorienterad tankesmedja.

Båda tankesmedjorna uttycker en frustration över att inga politiska partier ”tar i” frågan om hur vi ska hantera de utmaningar vi står inför med en alltmer åldrande befolkning som, enligt tankesmedjorna, också kommer att ställa krav på bättre tillgänglighet och högre kvalitet i vård och omsorg. De har därför tillsatt en tvärpolitisk kommissionen som nu släpper en rapport, och med den vill de starta en debatt i frågan.

Jag ser fram mot att läsa rapporten i eftermiddag. Men redan nu har jag läst direktivet (instruktionen eller utgångspunkterna) till kommissionen, och börjar med en text- och innehållsanalys av den. För som vi ska se finns det många intressanta saker redan där.

När jag läste direktivet förvånades jag över att man upprepade gånger skriver att rapporter och utredningar pekar på olika problem med att finansiera vård och omsorg i framtiden, utan att tala om vilka rapporter och utredningar man bygger sina påståenden på, och vem som står bakom dem. Kanske är de bara slarviga med källhänvisningarna, men det kan också vara något mer uttänkt bakom det hela. Svepande hänvisningar till ”rapporter och utredningar” får det att låta som att alla forskare och sakkunniga kommit fram till samma sak. Men det kan ju vara så att de rapporter man hänvisar till är partsinlagor, skrivna med en dold agenda. Då använder man retoriska knep för att ge intrycket ”Alla vet det här, alla vet egentligen vad som behöver göras, men ingen tar i frågan”.

Om man vill etablera sin egen åsikt som konsensus, det sansade och vettiga alternativet som alla är överens om, och har närmast obegränsat med resurser kan man göra så här:

1. Låt några närstående kollegor och vänner på diverse högerorienterade och näringslivssponsrade institut, tankesmedjor och arbetsgivarorganisationer skriva rapporter och utredningar som för fram din lösning som den enda rätta.

2. Hänvisa till dessa rapporter som allmänt vedertagna fakta och konsensus i frågan.

3. Hitta en organisation på motståndarsidan som vill samarbeta med dig, och tillsätt en tvärpolitsk arbetsgrupp/kommission som får i uppgift att gå igenom redan existerande underlag (se ovan) och utifrån dessa göra en bedömning om vad som behöver göras.

4. Presentera resultatet som politisk konsensus.

Det Timbro vill att vi ska missa är såklart att konsensus mellan tankesmedjor inte är konsensus mellan blocken.

I direktivet finns tecken på att kommissionens rapport bör förespråka behovsprövad välfärd – att bara de med störst behov får hjälp av staten, vi andra får ordna saken själva. (Se vad jag gjorde där, ett påstående utan belägg, citat eller hänvisning. Känns inte lika trovärdigt, eller hur?)

Timbro och Arena Idé har gett kommissionen i uppgiften att undersöka ”vilka andra åtgärder än skatter” som behövs för att säkra framtidens välfärd. Kommissionen ska alltså uttryckligen INTE ha skattefinansierad välfärd som ett alternativ. Det är ganska anmärkningsvärt, skulle jag säga. En mer öppen formulering hade varit ”bedöma om skatter kan finansiera vård och omsorg även i framtiden och, om det inte verkar möjligt, hur alternativen skulle kunna se ut”.

Direktivet listar några alternativ till hur vi kan lösa frågan om det ökade behovet av vård och omsorg i framtiden:

1. Flera arbetade timmar i ekonomin. (Genererar mer skatteintäkter.)

2. Tjänsterna utförs effektivare.

3. Omprioritering inom offentlig sektor (så att vi lägger en större del av pengarna på omsorg, och spar in på annat).

4. Överför ett större ansvar för finansieringen till medborgarna själva.

5. Lägga större ansvar för socialförsäkringarna på arbetsmarknadens parter.

6. Lägga större ansvar på anhöriga.

Ingenstans nämns alltså skattefinansiering som ett alternativ. Punkt 4 och 5 liknar vad man gjort i pensionssystemet, där man också gett förmånlig beskattning för att underlätta ökat eget ansvar.

Jag är faktiskt förvånad över att direktivet är så snävt och så tydligt föregriper kommissionens arbete. Men förhoppningsvis har kommissionen ändå arbetat självständigt, och man hoppas ju att de vänsterorienterade medlemmarna förstår bättre än att ge politisk legitimitet till radikalt nyliberala förslag. Jag ser den här rapporten som ett försök att flytta fram positionerna för marknadiseringen av välfärden. Om det är syftet är det väldigt effektivt att starta med att lansera lösningar för hur det ska göras. Då slipper man debatten om ifall marknadiseringen över huvud taget behövs.

Moderata riksdagsledamöter tipsar lobbyister och påverkare om hur man påverkar politiker

På Politikerbloggen kan man läsa att de två moderata riksdagsledamöterna Sofia Arkelsten och Anna König Jernmyr haft ett träningsläger för politiker, lobbyister och organisationer i hur de bäst kan påverka politiker i Almedalen. Fast de kallar det inte för träningsläger, utan ett "informellt möte".

Är det inte viktig del av PR-företagens affärsidé att underlätta för sina kunder att komma i kontakt med, och påverka politiker? Man kan fråga sig varför moderata riksdagsledamöter konkurrerar med en bransch som skapar arbetstillfällen. Borde inte Sofia Arkelstens och Anna König Jernmyrs framfart rent av anmälas till Konkurrensverket som otillbörlig offentlig konkurrens med det privata näringslivet? Om man kan få råden gratis kommer ju ingen att betala dryga pengar för dem. Äh, jag skämtar, klart att det inte var gratis att vara med på den här träffen.

Moderaternas svängdörrar mellan politiken, PR-branschen och påverkarorganisationer som Svenskt Näringsliv är ett välkänt faktum. Men att sittande riksdagsledamöter ser det som sitt uppdrag att hjälpa påverkarna tar problemet till en ny nivå.

Helt otroligt att det här ska måste sägas egentligen, men tydligen behövs det: Det är skillnad mellan att vara folkvald riksdagspolitiker och betald lobbyist. Anna och Sofia och alla andra i riksdagen är där för att bevaka folkets intressen. Riksdagsledamöter borde rimligen vara vaksamma på lobbyisternas agenda, och göra allt för att inte låta sig påverkas. Inte handleda en utvald grupp påverkare i hur politiker lättast låter sig övertalas och hur ekonomiskt mäktiga särintressen ska göra för att få ännu mer makt och inflytande.

Den här coachningsträffen illustrerar tyvärr hur långt lobbismens framfart har nått i Sverige.

Fast jag kanske färgad av min egen politiska grundsyn. Kanske får den mig att tycka att det är folket som ska styra landet, via de representanter vi väljer i allmänna val där allas röster väger lika tungt.

Moderaterna är mer en toppstyrd PR-maskin än en demokratisk gräsrotsrörelse, och de kanske faktiskt tycker att den som har stora ekonomiska resurser också ska ha större makt att bestämma över oss andra. Så har ju Moderaterna tyckt tidigare, när de var emot allmän rösträtt och ville behålla det tidigare valsystemet. Där hade ju den med stort ägande fler röster än den som ägde lite, och den som var fattig fick inte rösta alls. Moderaterna kanske fortfarande tycker så innerst inne. I så fall borde de våga säga det rakt ut istället för att låtsas stå för demokrati, men samtidigt skapa gräddfil efter gräddfil för sina rika vänner.

Som det är nu har vi ett samhälle där det bara några få har möjlighet att påverka, och där den som har mest pengar, bjuder på den smaskigaste lunchen och skriker högst vinner.

Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det verkar vara dags att lyfta upp lobbyismen och påverkarna i ljuset. Låt oss se vad som pågår bakom stängda dörrar, och vem som ger PR-företagen i uppgift att försöka påverka beslut i en viss riktning. Annars har vi inte en demokrati värd namnet.

Läs gärna Sandro Wennberg som skriver om problemet med hemliga lobbygrupper.

Har du läst eller skrivit saker på det här temat? Tipsa oss gärna i kommentarsfältet!