Vardagsaktivism

Ikväll tog jag mig tid att slänga iväg ett av de där mailen man (jag) allt för sällan skriver. Ett sånt där mail som gör att man (jag) inte bara surar och upprörs i tysthet utan faktiskt agerar och ifrågasätter. Det borde man (jag, vi) göra oftare. Jag återkommer med eventuellt svar. Och kvällens uppmaning till er är att göra samma sak. Ta er tid, ifrågasätt, kritisera, agera!


Mail skickat till redaktör Johannes Klenell:

Hej Johannes och redaktionen,

Igår fick jag hem er "Antologi för vuxenserier och illustrerade noveller, volym 93". Då jag gillar era seriealbum började jag mycket nyfiken bläddra. Jag kommer dock inte längre än till försättsbladet innan jag hinner bli lite sur. Jag ser att det i redaktionen (inklusive dig som redaktör) sitter sex män och en (!) kvinna. Mycket märkligt och lite upprörande tänker jag och bläddrar vidare till nästa sida. Där börjar jag räkna på könsfördelningen hos de medverkande tecknarna. 19 män och 10 kvinnor. Hur kommer det sig? Finns det verkligen så ont om kvinnliga och kompetenta redaktionsmedlemmar? Finns det verkligen inte fler kvinnliga serietecknare? Vad gör/har ni gjort för att få en jämnare känsfördelning?

Jag har tidigare läst era feministiska seriealbum (t.ex. av Liv Strömqvist) och sett er som ett progressivt och feministiskt bokförlag. Jag har i många, många år varit medlem i Ordfront. Jag blir dock lite tveksam nu och ställer mycket mig mycket frågande till ett fortsatt medlemskap. Jag förväntade mig mer av både Ordfront och Galago, och jag ställer högre krav på en förening som jag är med i av kulturellt politiska skäl än vad jag gör av böckerna jag köper på Pocket Shop i väntan på nästa tåg.

Jag ser fram emot ditt svar!

Med vänlig hälsning

Joanna

Mänsklig reklam?

Befinner mig på Gotland, närmare bestämt i Visby. Igår kväll hamnade vi av en slump på ett ställe som heter Burmeister. Det är tydligen en av klubbarna sommargästerna besöker. Någonstans hade jag ett minne av att jag sett affischer med halvnakna tjejer, som var deras sätt att göra reklam för sin nattklubb. Och precis när jag frågade en av personerna i mitt sällskap om det kan ha varit så stiger två levande reklampelare ned för trappan.
Unga, söta, smala, storbystade blondiner. I extremt små t-shirts och korta hotpants. Min första tanke när jag såg dem var, fan vad tröttsamt att behöva anspela på sex hela tiden.
Men jag kan förstå dem. Det är väldigt lätt att som tjej spela den rollen, kanske det enklaste sättet att få bekräftelse. Men tänk att vi har nattklubbar i Sverige som anställer unga tjejer för att vara – eh vadå? Vad är det de ska göra egentligen? Jag fattar inte. Det måste ju vara för att de tror att de tjänar pengar på det. Men hur? Köper folk mer sprit om det står två tjejer med klubbens logga på t-shirten och ser kåta ut?

Mammor i vägen...

Jag kunde inte låta bli att skratta när jag läste SVD artikel om barnfria zoner igår. Lunchrestauranger inför barnvagnsförbud, charterbolagen lockar med resor för vuxna (utan barn) och SJ inför tysta vagnar. Men enligt en sifo-undersökning så är det en överväldigande majoritet som inte vill ha barnfria zoner. Tur för oss som har barn och vill vara ute med dem ibland... Många mammor vittnar i alla fall i den här undersökningen om att de känner sig i vägen och att folk blir irriterade på dem.

Men jag måste erkänna en sak. Jag är en av de där som faktiskt blir irriterad ibland. Men det är inte så mycket på barnen, utan föräldrarna. Det finns faktiskt lägen då man som förälder borde säga åt sina barn att lugna ned sig och tänka på att det finns andra i närheten. Eller så går man ut från cafét, restaurangen (eller vart man nu är) och låter barnen springa av sig.

Men en sak slog mig när jag läste kvinnornas beskrivning av sin vardag. Tänk om det inte var mammorna, utan papporna som fyllde upp stan med barnvagnarna? Skulle affärsinnehavare säga åt dem att lämna barnet och vagnen utanför när de ska handla? Skulle folk sucka över att de tar plats? Om de var papporna som ammade – skulle folk skriva insändare om att de minsann inte ville se tuttar på stan? Antagligen inte.

Strejk för rätten att sova.

Sommarens planerade jobbplaner förändrades drastiskt. Samma dag jag skulle börja jobba heltid så trädde strejken bland bussförarna i kraft - så nu består dagarna av strejkvakteri och väntan istället.
Än så länge verkar det inte hända så mycket på förhandlingsfronten, risken för att strejken pågår ett tag är överhängande. Bland kollegorna är kampviljan på topp och konfliktkassan räcker lång väg - så förvisso kan ju arbetsgivarna sura ett bra tag till.
Men arbetsgivarna är inte bara sura. De är också ansvarlösa.
Strejken handlar för Kommunal om 4 saker. För det första att lönerna ska höjas och att avtalsperioden ska vara densamma som för avtalen hos de kommunalt anställda förarna. För det andra att det inte ska finnas anställningsformer i avtalen som inte är lagliga. För det tredje att ingen förare ska ha mer än 13 timmar från att den börjar jobba tills den slutar för dagen. För det fjärde, och det som gör mig mest upprörd att ens behöva strejka för, att dygsnvilan ska vara 11 timmar som den är enligt lag.
Arbetsgivarna vill istället att lönerna ska vara lägre i privata företag som kör kollektivtrafik än för kommunalt anställda. På sikt vill de alltså slå ut de kommunala utförarna med lägre löner och sämre villkor (ytterligare en härligt liberal strategi..). De vill även att det ska finnas anställningsformer som inte existerar i lag och att förare ska kunna jobba några timmar på morgonen, ytterligare några timmar på eftermiddagen/kvällen och sluta sådär 14-15 timmar efter att de gick till jobbet med betalt för 8.
Samtidigt vill de kunna förkorta dygnsvilan till enbart 9 timmar tre gånger i veckan. Detta strider mot de 11 timmar som står i lag. Men det är inte bara att försämra lagen, det är också mycket oansvarigt.
På 9 timmar ska en förare hinna ta sig hem från jobbet, varva ner efter jobbet, få ordentligt med vila, vakna, göra sig iordning och ta sig tillbaka till jobbet. Vad hinner man sova på det? Med lite tur 6 timmar. Troligare 5.
Alla som har körkort vet att det krävs att man är alert när man kör. Som yrkeschufför är ansvaret ännu större. Passagerarna är fler och de olyckor som en 24 ton tung buss kan orsaka betydligt större än en liten personbil.
Jag tror inte att allmänheten vill ha bussförare i trafik som har sovit så lite som arbetsgivarna nu försöker med. Det är inte heller rätt att det är enbart fackförbunden som ska ta ansvar för trafiksäkerheten. Förarna tar det ansvaret ändå, varje dag. Ett ansvar som de allra flesta inte bara tar under arbetstid utan även i privatlivet. Ska jag jobba är jag mycket mer noggrann med att jag sover ordentligt och på andra sätt gör allt för att känna mig säker på att jag kan hålla mig alert under den kommande arbetsdagen. Därför att om något händer, så vill jag veta att jag gjorde så gott jag kunde för att det inte skulle göra det.
Kan jag verkligen ta det ansvar som det krävs att köra buss utanför skolor med mängder av barn, ett fullpackat Djurgården med ännu fler barn eller överhuvudtaget om jag av min arbetsgivare inte ges tillåteles att sova ordentligt? Jag är tveksam, och strejkar gärna länge till för rätten att sova.

Sista dagen i ett vårdnadsbidragsfritt Sverige

Imorgon, den 30 juni, infaller sista dagen innan Sverige gör en jämställdhetspolitisk U-sväng och inför en familjepolitisk reform som luktar hemmafruromantik och kvinnofälla lång väg - vårdnadsbidraget. S-kvinnor i Stockholm, där vi Rebellor är en av klubbarna, uppmärksammar detta imorgon vid 5:e hötorgsskrapan (närmast Sergels torg) från kl. 15 och framåt. För talandet står bland andra Camilla Buzaglo från S-kvinnoförbundets styrelse och Jytte Guteland som är förbundsordförande för SSU. Välkomna!

”We serve cold beer and hot girls”

– Kvinnorna här är ju hopskruvade på ett annat sätt, säger Anders, en tandläkare i 60-årsåldern som talar med bred skånska.
– Kåthet är ju helt annorlunda för kvinnorna här. Det är som att vara hungrig, man gör något åt det, menar Anders.

Han får medhåll av Göran, läkare från Stockholms innerstad. De småpratar om varför de åkt hit. Göran berättar att han gillar att relationer är så okomplicerade i Thailand.
– De kan ju vara bara för en kväll.
Samtidigt förklarar han att han vet att många av tjejerna har en tuff bakgrund med tragedier eller fattigdom som gjort att de försörjer sig genom prostitution.
– Ja, just därför är det svårt att se hur många tjejer det är i en bar, alltid fler än männen. Man tycker ju lite synd om dem som inte får en man för kvällen, tillägger han.

(Om ni vill läsa hela artikeln kan ni hitta den på http://www.stockholmsfria.nu/artikel/73818)

Det här är några av de sakerna männen på Scandalic (Pattaya) säger när en reporter träffar dem och spelar in deras samtal med en dold mikrofon. Scandalic är ett hotell som lockar svenska gäster med svensk husmanskost, snus och prostituerade kvinnor. När den svenska chefen konfronteras av reportern på telefon som berättar om deras besök på Scandalic, säger han att han bara tar seden dit han kommer.

Hur är det möjligt att resonera så här? Jag är nästan helt säker på att ingen av dessa män skulle stå för sina åsikter inför sina svenska vänner, arbetskamrater och framförallt inte inför sina fruar och sina barn. Kvinnor måste vara människor av andra sorteringen. En människa mindre värd än män. Eller egentligen en kvinna rätt och slätt.
De resonemangen hörs även i Sverige när det gäller prostitution. Hon kanske vill, hon kanske gillar det, det är ett jobb som alla andra osv. Men här kan du dessutom lägga på KULTUR. De thailändska kvinnorna är varmare, kåtare och mer okomplicerade. Konstigt nog verkar förstå att de gör det för att försörja sig, men det leder i bästa fall till att de tycker synd om de tjejer som inte hittar någon att gå hem med en kväll.

Det här är män som kanske ”bara” köper sex på semestern. Av fattigare kvinnor är de svenska. Och försöker försvara det inför sig själva, för vad skulle annars deras korkade resonemang vara, om inte ett försvar? Eller kan de vara så dumma? När jag läser sånt här, förstår jag ändå varför det finns ett så kompakt motstånd att göra Sverige till ett jämställt land. Hur utbrett föraktet för kvinnor egentligen är. Det här är helt vanliga män, som finns överallt, i alla samhällsklasser, i hela Sverige. Din kollega, din granne eller din pojkvän. Det blir så uppenbart att det jämställda Sverige är en chimär.

Fortsätt ligga!

Egentligen är det nog att slå in öppna dörrar att ens kommentera den urbota konservativa och moralistiska artikeln på DN Debatt som man kunde skratta åt under midsommarhelgen. Men jag kan inte låta bli. Om det skulle varit någon som missat den.

Ett gäng läkare (ja, googla dem gärna, en är ordförande i föreningen Kristna läkare och medicinare i Sverige, KLM) vill förvisso inte ta vårt sexliv ifrån oss men ser gärna att vi håller oss till en partner - åt gången eller hela livet framgår inte. Den mest hälsosamma sexualiteten är alltså den fina inomäktenskapliga. Ungefär.

Ja, vi ska lära oss, våra vänner, våra ungdomar och alla andra att använda kondom. Och javisst, vi förstår att detta inte ger 100% skydd och det ska vi också prata om. Men NEJ- vi kommer inte knulla mindre. Tvärtom. Jag är fullkomligt övertygad om att ju mer sex man har (av egen vilja självklart) desto bättre mår man. Mer sex med fler tror jag är det mest hälsosamma. Om vi nu ska se sex som en fråga om hälsa. Vilket jag inte tycker vi ska.

Om världens mesta välfärdsland inte kan minska spridandet av sexuellt överförbara sjukdomar på annat sätt än likt påven predika avhållsamhet -då ska vi nog fundera på vilka prioriteringar vi gör.

Ut med RFSU på gator och torg. Förbättra, förstärk, förstora sexualundervisningen i skolorna. Gör sexualkunskap till obligatoriskt ämne på lärarutbildningen. Öka kompetens för att beivra sexualbrott. Sluta stigmatisera sexualitet som inte ryms inom normen. Vi måste göra allt vi kan för att hindra spridningen av farliga könssjukdomar. Men att tro på avhållssamhet? Herregud...

Hanna Löfqvist skriver också bra här

Att lyfta blicken

En fråga som har engagerat mig mycket är det hedersrelaterade våldet, eller hedersliv som vi i Rebella kallar det. Begreppet bestämde vi oss för att använda för att inte ”bara” diskutera de mest extrema fallen, utan också arbeta med de värderingar som gör att många kvinnor lever i familjer där deras frihet att göra egna val är starkt begränsade.

Tyvärr är jag så förutsägbar att jag ofta engagerar mig i frågor som rör min egen vardag. Eller sådant jag har egna erfarenheter av. Därför är t ex delad föräldraförsäkring, genuspedagoger i förskolan, synen på kvinnor i näringslivet osv frågor som får igång mig.
Men ibland skäms jag nästan över att jag alltid hamnar i ”vita-medelklass-kvinno-träsket”. I förrgår läste jag Lisa Bjurwalds krönika i DN och tänkte att det är nyttigt att minnas hur kvinnor i andra länder lever. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=794462

Till exempel så kunde man läsa att hälften av alla gifta kvinnor i Jemen är under 15 år. I maj fick en åttaårig flicka en historisk skilsmässa från sin 30-åriga make.
I andra länder stenas kvinnor till döds för att de har blivit kära i fel kille. Eller mördas för att de har blivit våldtagna. Listan kan göras lång.

Jag har på nära håll sett tjejer begränsas väldigt starkt, hotas, misshandlas och till och med giftas bort. Idag känns det väldigt märkligt att det har varit en del av min vardag. Än märkligare är att jag inte tyckte det var så konstigt. Det är väldigt långt ifrån hur jag resonerar idag.

Jag tillhör dem som tror att det finns mekanismer som är gemensamma för förtrycket vart du än befinner dig i världen, men det finns vissa grundläggande skillnader. I vissa samhällen är det inte bara accepterat, det är en självklarhet, att man kontrollerar kvinnorna i familjen. De äger inte sina egna liv. Detta är en verklighet för många kvinnor även i Sverige.

Sen vill jag faktiskt påpeka att hedersliv är en mycket tung börda även för männen att bära. Visst blir även män utsatta för hedersrelaterat våld, men oftast är de männen som ska bära upp strukturerna. Utan arbete med dem som utövar detta förtryck kommer ingen förändring till stånd, därför är t ex Ahre Hamednacas arbete på Sharafs hjältar så otroligt viktigt. De jobbar med utbildning, förebilder och stöd att få unga män att lämna hederskulturen. http://www.elektra.nu/db/artiklar/sharaf.htm

Jag kommer fortsätta tycka att frågorna i min vardag är viktiga, framförallt eftersom inget är en slump, utan för att det är en del av en struktur. Men ibland känns det som att jag borde skifta fokus lite grann och lyfta blicken.

Misshandel eller pojkstreck?

Bläddrade i Aftonbladet i går och råkade läsa en artikel som gjorde mig upprörd. Någonstans i norra Sverige hade en 18-årig kvinna böjt sig in genom ett bilfönster för att prata med föraren.
Då vevar de upp rutan - hon kläms fast med huvudet och ena armen – och de kör iväg. Kvinnan släpades efter bilen tills hon förlorade medvetandet.

Det är naturligtvis helt sjukt, men det som gjorde mig riktigt upprörd var den intervjuade polisen och hans kommentar:
"Hon hävdar att de kört fast hon sagt nej. Huruvida det var något slags skämt vill jag inte spekulera i. De är unga och det kan vara ett pojkstreck."

Den första meningen låter som att han pratar om en våldtäkt. Ord mot ord. Alltid samma sak.
Men kom igen! Sex har vi ju även frivilligt, och det är inte helt lätt att tolka i sexualbrottsmål, det kan jag köpa. Men hur ofta klämmer man fast sig själv i en bilruta och låter sig släpas med när någon kör?

Nästa grej: polismannen vill inte spekulera i om det är ett skämt.
Ursäkta!? Får jag gå släpa runt en man efter en bil? Skulle polisen säga "vi vill inte spekulera i om det är ett skämt"?
Det löjliga är att det är precis vad de gör. De spekulerar i att det kan vara ett skämt.
Och sist men inte minst: "De är unga och det kan vara ett pojkstreck."

Hur har det här samhället kommit fram till att alla som har snopp och är unga är helt IQ-befriade?
Lägg av nu, det är ju alla de här ursäkterna som skapar nonchalansen.

Tre reflektioner från en tvåbarnsmamma

Som nybliven tvåbarnsmamma finns det en hel del saker att fundera kring. Jag har inte tid med de längre diskussionerna nu. Så här kommer ett par korta att börja med.

Det är farligt att föda barn för alla kvinnor som inte lever i en tid och på en plats med välutbyggd sjukvård. När jag tittar på bekantskapskretsen har de flesta haft någon form av komplikation som hade kunnat ge stora problem för kvinnan och barnen i en annan tid eller någon annanstans idag. Min moderkaka ville inte lossna helt så att jag fick skickas upp på operation för att ta bort den och jag förlorade 2,5 liter blod. Det var helt odramatiskt på SÖS men jag hade kunnat vara en av alla de kvinnor som dött i barnsäng i en annan tid på en annan plats.

Jag har lite svårt att tro att min tre veckor gamla dotter redan ser ut som en tjej. Ändå har flera personer redan bedyrat att att det så tydligt syns att det är en liten flicka. Jag antar att det är ett bevis för behovet att att dela in och könsbestämma människor.

Till slut kan vi konstatera att min dotter i samhällets ögon ännu inte har någon far. Eftersom vi inte är gifta har Sibel ingen pappa förrän Adnan erkänt sitt faderskap inför vittnen på stadsdelsförvaltningen. Att vi redan har ett gemensamt barn och har bott ihop i fem år spelar ingen roll. Det var en av de saker som kom under gårdagens rebellamöte när vi pratade om familjepolitik. Vi diskuterade en hel del annat och lär få återkomma med ett antal förslag som på allvar utgår från barns bästa.

/ Nanna