lördag, juni 03, 2006

Varför blev Ben en han?

Igår när jag rotade runt på mammas vind så skedde en länge efterlängtad återförening. Mer än 15 år har gått sedan jag separerades från mina två absolut bästa vänner när jag var riktigt liten: Mjukishunden Julia och Nalle Ben. Lyckan är total, men jag är också fylld av dåligt samvete: det är jag som bär ansvaret för vännernas miserabla bostadsförhållande (eller vad ska man kalla en svart plastsäck på en kall vind?) de senaste 15 åren.
Men det är aldrig försent att försöka bli en bättre människa- jag ska göra allt för att Ben och Julia ska trivas i sin nya bostad (min säng..).
Det som förbryllar mig just nu är just Nalle Bens könskodning.
"Ben" är egentligen ett annat ord Lisbeth. Men eftersom Lisbeth är ganska svårt för ett litet barn att säga var mitt namn för min dagmamma Lisbeth kort och gott "Ben". Nalle Ben är också en present från Lisbeth. Med andra ord borde Nalle Ben med vuxenspråk egentligen heta Nalle Lisbeth, ett namn som klart klingar femininum. En annan feminin markör hos Nalle Ben är klädseln: en spetsprydd gul- och vitrutig klänning, ett klädesplagg som i vår tid och plats är en av de främsta markörerna för femininum. (Mycket tänkvärt om klänningar och kön skrev Magnus här för ett tag sedan)
Men likväl är, och har, Nalle Ben alltid varit en han. När jag pratar om Nalle Ben så benämner jag honom förbryllande nog med ord som just honom och han.
Barn kan inte skilja på han och hon, det är något som vi lär oss på vägen. Något måste ha lärt mig att Ben är en han. Men vilken av Bens markörer är det som gjorde honom till en honom? Är nallar i sig så sammankopplade med maskulinum att en nalle blir en han oavsett kvinnliga markörer som klänning? Eller är namnet Ben (som inte enligt någon annan än just ett barn har minsta liknelse med Lisbeth) så omöjligt att koppla till femininum att Ben måste vara en han?
Men framförallt så är det väl just detta som är poängen: Jag kan inte sluta klura på varför Ben blev en han.
För ett barn kan Nalle Ben helt oproblematiskt vara både en han och bära klänning, namnet Ben kan symolisera både en han (som nallen) och en hon (som Lisbeth) utan att det förvirrade mig ett dugg i tvåårsåldern. Och utan att det spelade någon roll, det var Bens och Lisbeths funktion som var det viktiga, könet hade inte en gnutta av betydelse.
Men för mig i 25-årsåldern är den queera nallen Ben enormt förbryllande. Under de år som gått sedan Nalle Ben gjorde sin entré i mitt liv har jag blivit så till den milda grad indoktrinerad av vad kön ska vara och hur kön ska markeras att Nalle Ben blir helt obegriplig. Det är så sorgligt att han inte längre får vara bara Nalle Ben: vännen i den fina klänningen som tröstar, värmer och som alltid, alltid finns där.
Varför måste vår besatthet av kön förstöra så mycket? Kan vi inte för en gångs skull lära av barn, istället för att tvinga på dom vårt tvångsmässiga görande av kön i alla möjliga och omöjliga sammanhang?

3 kommentarer:

Pennskaftet sa...

Fantastisk liten berättelse med mycket tänkvärt. Själv gjorde jag allt för att hitta perfekta namn på mina gosedjur. Min favvis var en hund som bytte namn utifrån vem jag tyckte om för tillfället, vilket namn jag alltså tyckte mest om. Det hela slutade med att den fick namnet Vovven. Könsneutralt och bra efter att det lilla livet haft kraftiga problem med att hitta könsidentitet. :)

Och nej, jag ser ingen politisk korrekthet i tidiga år i detta. Men som du också fiskar lite efter, barn är komplicerade varelser som ändå gör som de själva finner mest logiskt.

Linnea sa...

Nä, politisk korrekthet i småbarnsåren är ju allt annat än medveten :-) Men det som gör barn komplicerade är ju just att de inte har blivit "kulturella varelser"- de kan inte våra normsystem och kodsystem. Då är kön oviktigt. Men det blir viktigt för att de hela tiden lärs att kön är en viktig kategori att sortera människor i. Men framförallt skulle de inte behöva det. O hur hade världen sett ut då?

Anonym sa...

Jag gav en femåring en nalle och sa: "du måste ge henne ett namn". Fem år är för det första en perfekt ålder att ge barn nallar, det blir lätt derasfavoritnalle, och de begriper ett och annat om kön.

Femåringen kallade nallen för Nallis (eller N-Alice som jag valde att tolka det som) och jag är ännu så himla nöjd.