Unga S-kvinnor Rebella- årets politiska blogg 2008?

Här kan ni rösta på årets politiska blogg 2008. Vår blogg är en av de nominerade, så lägg gärna en röst på oss och de andra socialdemokratiska bloggarna.

Mitt hjärta blöder

Mitt hjärta blöder. Hela min kropp skriker. Nej, jag har inte blivit poet. Det är ett försök att beskriva vad jag känner när jag läser om kvinnorna i Kongo. Lisa Bjurwald skriver i DN idag: ”Föreställ dig att varenda kvinna i Stockholm hade blivit våldtagen, och du har situationen i Kongo just nu.” Hon skriver om att hon var på en paneldebatt där bland annat Monika Hauser, grundare till kvinnorättsorganisationen Medica Mondiale och den kongolesiska kvinnorättsaktivisten Immaculée Birhaheka delade med sig av sina vittnesmål. Lisa Bjurwald fortsätter:
”De råa våldtäkterna är ofta att likna vid tortyr. Kvinnor som utsätts för gruppvåldtäkter någon dag efter att ha fött barn överlever inte alltid traumat. Ett foto på den tillhörande utställningen fångade vidden av våldskampanjen: både den allvarliga unga kvinnan på bilden, hennes mor, mormor och 9-åriga syster har våldtagits. Att sexuellt våld är ett säkerhetspolitiskt problem som trots sin spridning har låg prioritetsgrad hos världens regeringar var panelen enig om.”

Jag som är så bra på att bli arg när jag läser sånt. Det är enklare att vara arg än ledsen. Men det här… Det är så överväldigande så att det förlamar mig.

Kom igen killar - annars är ni snart stekta

Under de senaste åren har jag ofta fått höra att jag måste involvera männen i mitt arbete för ökad jämställdhet. Och jag måste anpassa min retorik till den medelålders vite mannen som annars inte kommer ge mig sitt stöd - det stöd jag behöver för att få gehör för mina idéer.

Ofta orkar jag inte det utan väljer "strategi rebell". Så jag domderar och har mig, får igenom min poäng men sällan min åtgärd. Så frågan är hur framgångsrik den strategin är. Kanske i längden.

Men. På mitt arbete försöker jag definitivt köra variant ett. Samtidigt undrar jag, nu ska vi tillsätta en grupp som ska arbeta lite som remissinstans för jämställdhet- och mångfaldsfrågor. Jag arbetar på ett företag med drygt 250 anställda, en liten majoritet män. Hierarkiskt sett är det dock många fler män på inflytelserika positioner, så vi är inget jämställt företag.

Deltagande i gruppen bygger på lust, olika avdelningar får nominera intresserade medarbetare. Inga killar vill vara med. Inga män heller för den delen. Och personalchefen frågar mig hur vi ska göra för att "få med killarna".

Ja, vad ska jag svara? Problemet ligger ju redan här. Om ingen man är intresserad av att vara med i en grupp för ökad jämställdhet OCH mångfald (det senare har ju inte med kön att göra och man kan fråga sig varför killarna springer) så är det ju svårt att få dem intresserade för ett förändringsarbete.

Eller så har jag helt fel. Det är bara så att folk har för mycket på jobbet och vill inte sitta i en arbetsgrupp till. I många fall är det säkert så. Konstigt bara att det alltid är män.

Hur länge ska man orka? Hur mycket ska man tjata? Ska man tjata? Hur mycket tålamod ska man ha? Hur förtryckt måste man bli för att förtryckaren ska se sin egen delaktighet? Hur länge ska jag orka? Eller när ska man ge upp?

"Kom igen killar - annars är ni stekta" syftade till ett önsketänkande om att "om män inte börjar jobba för jämställdhet inom 5 år så får alla sparken. Från allt. "

Kan någon fixa det? Eller hur ska vi göra?

Jämställdheten i förorten

Var på gruppmöte i förra veckan, inför vårt nämndsammanträde i Rinkeby-Kista. Där diskuterade vi bland annat en slutredovisning av ett projekt som heter "(D)järva gossar – insatser mot hedersrelateratvåld". I sammanfattningen skriver förvaltningen att syftet med projektet har varit att påverka pojkars attityder till relationer, sexualitet och våld. Målen med projektet har delvis uppnåtts. Det är en lång rapport så jag kan inte återge allt. Man kan säkert välja att se det positiva i projektet, t ex att det i en grupp faktiskt gick att genomföra de processinriktade samtalen man hade planerat. Och att alla deltagare tyckte att de hade lärt sig mer om relationer, sexualitet och våld.

Men för min del bekräftade rapporten vilken enorm problematik vi står inför. Att vi inte lever i ett jämställt samhälle vet vi, men hur mycket vet vi om klyftan mellan den kvinnobild vi tror oss ha i Sverige och den kvinnobild som återfinns bland unga män (och kvinnor) i våra förorter? Visst, killarna på Östermalm är inte alltid bättre. Men jag tror att det finns vissa skillnader.

Dessa samtal leddes av två personer, en kvinna och en man. Vi första tillfället slutade hela mötet i kaos, bland annat drog en kille nedbyxorna och juckade framför den kvinnliga gruppledaren. Ett par avdeltagarna kränkte hennes kroppsliga integritet genom att gå fysiskt nära och sade sexistiska kommentarer. Dessutom pratade de i första hand med den manliga gruppledaren, det gällde alla deltagare i den gruppen. Den kvinnliga samtalsledaren var tvungen att anta en roll som "sidekick" för att de överhuvudtaget skulle få till samtal under sina möten.

Vid ett tillfälle diskuterades en sexualkonstruktion som hade fokus på att både flickor och pojkar hade rätt till njutning, både i och utanför parrelationen, tyckte två av deltagarna att det var en "typisk svensk" konstruktion och att de var ointresserade av den "svenska sexordningen".

I en av grupperna var frågor om våldtäkt präglat av föreställningen om att "tjejer vill sätt dit killar". Flera hävdade att tjejer använder våldtäkt när den sexuella situationen inte levat upp till tjejernas förväntningar. Tjejer som "ger sig in i leken får leken tåla" var mottot för några av deltagarna. I en annan grupp var det inte möjligtatt få några av deltagarna att reflektera kring sina resonemang om rätten att kontrollera sina flickvänner. De tyckte det var självklart att kräva tillgänglighet både omsorgsmässigt och sexuellt av sina flickvänner, det var lika med kärlek. Men flickvännen hade inte samma rätt att kräva tillgänglighet av dem.

Min poäng är att vi har problem. Vi har problem i hela vårt samhälle, jag är medveten om det, men sanningen är dessa åsikter inte speglar majoritetssamhällets syn på kvinnor. Vi måste våga diskutera de här frågorna. Och göra något nu, det kommer ta tid att förändra.

Familjepolitik på Socialistiskt forum

Nu på lördag är det dags för en av årets höjdpunkter - Socialistiskt forum i ABF-huset. Vi i rebella kommer naturligtvis att vara på plats även detta år med bokbord och seminarium. Alla bloggläsare är hjärtligt välkomna dit.

Att krossa kärnfamiljen med förnuft och kraft
Ett samtal om nya familjer, som inte lever efter biologismens normer. Hur upprätthålls kärnfamiljen och hur monterar vi ner den? Vill vi det? Vad blir alternativet?
Medverkande: Jennie K. Larsson, FOFF, Emma Lennartsson, ordförande i arbetarrörelsens ekonomiska råd och Ulrika Westerlund, RFSL
Arrangör: Unga S-kvinnor Rebella
Lördagen den 15 november Kl 10.00-11.30. Sal: Per Albin

Hela det digra programmet för forumet hittar ni här.

Novembermöte

Förra veckan hade Rebella temamöte. Inbjuden gäst var Marianne Upmark som skrivit landstingsrapporten ”Kvinnors ohälsa – är sjukskrivning medicinen? Sjukvårdens roll och möjligheter att förbättra sjukskrivningsprocessen.”

Tillsammans med Marianne diskuterade vi hur komplicerat begreppet ”sjuk” verkligen är, och att det idag inbegriper så mycket mer än vad som är uppenbart för omgivningen. Bakom statistiken som visar att kvinnor står för två tredjedelar av all sjukfrånvaro finns berättelser om kvinnors villkor både på arbetsmarknaden och i hemmet.

Marianne föreslår att samhället hittar alternativa vägar för att bota den nya ohälsan, och menar att sociala problem inte alltid kan lösas inom det medicinska paradigmet. De könsspecifika livsvillkoren måste också inkluderas i en förbättrad hantering av sjukskrivningar.

Efter diskussionen planerades en ny rådslagsträff (den 17 november) och en ny studiecirkel kör igång den 1 december. Nästa månadsmöte är den 8 december, och då har vi glöggmöte med tips om feministiska julklappar, samt en extra lång gnällrunda! Vi ses!

P.S. Tre nya medlemmar den här månaden hittills! D.S.

Skillnad på vita och svarta pojkar

Jag är absolut inte den första att reagera. Men visst är den anmärkningsvärt att rapporteringen kring 23åringen från Husby som blivit knivhuggen till döds förra veckan inte överhuvudtaget är att jämföra med rapporteringen efter att Riccardo Campogiani blivit sparkad till döds på Kungsholmen förra året.

Unga män dödar andra unga män.

Skillnaden är att den ena pojken kom från segregerade väletablerade svenska områden medan den andre heter Ahmed och bor i en av Stockholms mest invandrartäta segregerade områden.

Ungdomarna i Husby vill genomföra en manifestation för att protestera mot gatuvåldet. Något säger mig att vi inte kommer att få se partiledare och andra namnkunniga där. Något säger mig att vi kommer att få erfara att det är skillnad på folk och folk.

Men jag kanske blir positivt överraskad. Jag hoppas det.

Seger för egyptiska kvinnor

Ekots Cecilia Uddén rapporterar att en man dömts till fängelse för sexuella trakasserier i Egypten för första gången.

"26-åriga Noha el Ostaz från Kairo lyckades släpa mannen som antastade henne till polisstationen.

– Han stack ut sin hand genom fönstret på sin bil och tog tag i mitt bröst, sedan körde han samtidigt som han höll i mig så jag skulle falla. Sedan tittade han på mig och skrattade.

Noha el Ostaz är den första sexuellt trakasserade kvinna som lyckas dra en man inför domstol.

Istället för att reagera med den skam som annars är vanlig bland egyptiska kvinnor, blev Noha ursinnig när en man i en pickup trängde upp henne mot en husfasad och grabbade tag i hennes bröst."

Även om man får lov att säga att straffet var lite väl hårt - 3 år (i egyptiskt fängelse...), så säger jag bara som Kairobo under vintern: rätt åt honom. Ska åka ner om fyra veckor och får väl se om gatuklimatet förbättrats något, även om det är osannolikt. 83 procent av de egyptiska kvinnorna har blivit utsatta för sextrakasserier, enligt en färsk undersökning. Osäker på vad siffran kan vara i Sverige, förstås. Men intressant enligt samma undersökning att två tredjedelar av alla egyptiska män medger att de då och då trakasserar kvinnor sexuellt. Den politiska korrektheten har inte nått Kairo...

Papa Dee och patriarkatet

Läser om domen i fallet Papa Dee v/s samhället och rättvisan. Har inte läst hela domen och ska därför inte uttala mig i skuldfrågan. Men jag tycker det är glädjande att läsa den analys som domaren Göran Nilsson och en nämndeman gjort nämligen:

”..det går inte heller att bortse från att Andrea Wahlgren enträget har skuldbelagt sig själv på ett sätt som är verklighetsfrämmande men som är typiskt för många kvinnor som blivit utsatta för våld av en närstående man.”

Detta är precis detta vi i Rebella länge kämpat för. Att domarkåren och nämndemännen ska ha kunskaper om hur en kvinna som utsätts för våld kan reagera. Ett misshandelsförhållande handlar inte bara om att en man kommer hem och bankar frun i huvudet med ett blockljus då och då. Misshandeln börjar ofta med en systematisk nedbrytning av kvinnans liv, själ och personlighet. Kvinnan knyts till mannen och tror tillslut att han vet mer om hur hon ska leva sitt liv än hon själv.

Det skulle kunna vara så att Andrea Wahlgren verkligen tror att det som Papa Dee säger har hänt verkligen var så det gick till. Eller så är det så att hon anar att det kan vara på ett annat sätt men vet att hon ju är så sjuk och skadar sig själv och behöver tas om hand (Papa Dees ord) att det nog är sannolikt så det gick till. Eller så var det hon själv som bankade ett blockljus i huvudet. Eller så är det helt enkelt så att Papa Dee trots sin lena utstrålning faktiskt är en man med ungefär samma syn på kvinnor som Anders Eklund eller Haga-mannen. Den misshandlande mannen är inget odjur. Han är en av oss. Kanske kan vi förstå det lite mer efter den här historien.

Våld i hemmet är oerhört svårt att få en dom på. Det är svårt nog när en kvinna hävdar att en man slagit henne och vittnen saknas. Det är självklart ännu svårare när kvinnan dessutom inte vill föra talan.

Men rättvisan måste hitta medel för att finna sanningen. Och ett litet hopp tänds i mig när jag läser de skiljaktigas mycket insiktsfulla uttalande.

Mer finanskris - var tog Tobinskatten vägen?

Är det någon som vet vart kravet på Tobinskatt tog vägen, alltså den där skatten på valutaspekulation som Attac pratade om för några år sedan? Vore inte den frågan lämplig att fundera på igen efter de senaste veckornas krisande? Och vart tog förresten Attac vägen - de borde ju upp på fötter igen. Eller har de (också) vikit sig för en världsordning där marknaden skapar kris, politikerna får ta fram krispaket för att i sin tur hoppas på att de som verkligen bestämmer - finanshajarna - ska godkänna?
En annan värld måste verkligen vara möjlig!