Papa Dee och patriarkatet

Läser om domen i fallet Papa Dee v/s samhället och rättvisan. Har inte läst hela domen och ska därför inte uttala mig i skuldfrågan. Men jag tycker det är glädjande att läsa den analys som domaren Göran Nilsson och en nämndeman gjort nämligen:

”..det går inte heller att bortse från att Andrea Wahlgren enträget har skuldbelagt sig själv på ett sätt som är verklighetsfrämmande men som är typiskt för många kvinnor som blivit utsatta för våld av en närstående man.”

Detta är precis detta vi i Rebella länge kämpat för. Att domarkåren och nämndemännen ska ha kunskaper om hur en kvinna som utsätts för våld kan reagera. Ett misshandelsförhållande handlar inte bara om att en man kommer hem och bankar frun i huvudet med ett blockljus då och då. Misshandeln börjar ofta med en systematisk nedbrytning av kvinnans liv, själ och personlighet. Kvinnan knyts till mannen och tror tillslut att han vet mer om hur hon ska leva sitt liv än hon själv.

Det skulle kunna vara så att Andrea Wahlgren verkligen tror att det som Papa Dee säger har hänt verkligen var så det gick till. Eller så är det så att hon anar att det kan vara på ett annat sätt men vet att hon ju är så sjuk och skadar sig själv och behöver tas om hand (Papa Dees ord) att det nog är sannolikt så det gick till. Eller så var det hon själv som bankade ett blockljus i huvudet. Eller så är det helt enkelt så att Papa Dee trots sin lena utstrålning faktiskt är en man med ungefär samma syn på kvinnor som Anders Eklund eller Haga-mannen. Den misshandlande mannen är inget odjur. Han är en av oss. Kanske kan vi förstå det lite mer efter den här historien.

Våld i hemmet är oerhört svårt att få en dom på. Det är svårt nog när en kvinna hävdar att en man slagit henne och vittnen saknas. Det är självklart ännu svårare när kvinnan dessutom inte vill föra talan.

Men rättvisan måste hitta medel för att finna sanningen. Och ett litet hopp tänds i mig när jag läser de skiljaktigas mycket insiktsfulla uttalande.