Bitterfittor är vi allihopa?

Inbjudan!

Föreningen som ligger bakom den här bloggen, Unga S-kvinnor Rebella, brukar åka iväg på en klubbhelg varje år. Det innebär att vi drar iväg till ett ställe över en helg för att diskutera, umgås och planera det kommande årets verksamhet.

I år är klubbhelgen den 14-16 och alla medlemmar är välkomna. Så nu har du som kanske läst vår blogg och funderat på att gå med i föreningen värsta bästa tidpunkten för att höra av dig och gå med. Allt under helgen är gratis, det enda du betalar är en SL-resa tur och retur.

Vad vi bland annat ska göra är att diskutera boken Bitterfittan av Maria Sveland. Köp den, läs den och häng med på vår helg!

//Gabriella, medlemsansvarig. Hör gärna av dig om du har några frågor kring medlemskap, gabriellasvenson@hotmail.com

Vi och dem. Homofobi och sex

Ibland slår kontraster hårt och allting blir väldigt tydligt. Ungefär som när jag var på Petra Östergrens föredrag på Pride House och sedan på det där med Islam och sexualitet. Där den ena förespråkade en öppen diskussion om sexualmoral och den andra inte verkade inse vilken hårt rotad just sexualmoral hon förespråkade.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan mer om känslan av vi och dem som jag hade under veckan på Pride. Inne i parken var det underbar stämning, glada människor, bra utställare och avslappnad, fördomsfri och lättillgänglig info om sex. För visst, Pride handlar om att synliggöra HBTQpersoner och att skapa ett forum där vi är normen. Och Pride handlar också om sex. Men sexet i sig är ju inget speciellt homosex som "dem" ofta talar om. Sex på Pride handlar om att var och en ska ha sex med den den vill och på ett säkert sätt. No more, no less.

Hade jag varit på Pride när jag var 15 istället för att läsa sexspalter i Veckorevyn så hade min syn på mig själv, min kropp och min sexualitet varit ganska annorlunda, det är jag säker på. Eller om jag hade mött någon från RFSU som kunde prata sex, istället för min förlägne biologilärare.

För mig är Pride ett tillfälle att vara sig själv. Oavsett sexuell läggning. Och alltså även om du är heterosexuell. Jag är övertygad om att många av mina heterovänner skulle älska Pride och just de sköna och roliga och frigörande diskussionerna om sex.

För de flesta gör det. Många tycker om det. Men för många är sex sammankopplat med ångest, komplex, osäkerhet och måsten och inten. Och det måste inte vara så!

Egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om homofobi. För det var där jag hade min "vi och dem" utgångspunkt. För det finns inget så puckat som kritik mot folk som lever annorlunda än majoritetssamhället. Därför måste jag bara få avsluta med veckans favorit bland puckade argument (från Alex Schulmans blogg, men nu när jag skulle citera ordagrannt så verkar det som han tagit bort sitt antiprideinlägg...??):

"Okej, jag har inget emot homosexuella. Men måste de hålla på och demonstrera sin kärlek".

Tyck så, men lev som du lär - förespråka ett absolut hångelförbud på gatorna. Varför måste heterosexuella demonstrera sin kärlek överallt? Sjukt jobbig, framförallt när man är singel.

Vad gör du nästa lördag Glenn?

Till skillnad från mina Rebellavänner skiter jag fullständigt fan i årets Pride och drar istället till Barcelona och shoppar skor. Jag har varit på Pride två år i rad och förväntar mig att detta tredje år blir precis likadant som åren innan. I samband med prideveckan brukar det ju dock dyka upp en hel del intressanta diskussioner i dagstidningar och TV-sofforna. Vanligtvis tycker jag att den brukar ledas av kloka hbt-företrädare och organisationer som lyckas med att lyfta angelägna frågor och därmed göra denna vecka även politiskt viktig. I år har jag egentligen mest lagt märke till två hyffsat idiotiska diskussioner. Den ena är anklagelserna om att företag som inte är med och sponsrar årets pride är homofober http://www.resume.se/nyheter/2007/07/30/hm-och-ikea-ar-homofober/index.xml och den andra är givetvis den om Glenns agerande mot den taffsande mannan på herrtoaletten. Många, därbland sossen Anders Selin menar att Glenn överreagerade när han gav taffsaren en rak höger och att han inte hade gjort detsamma om det varit en kvinna som taffsat honom på privata ställen. Om jag förstår saken rätt så tycker kritikerna att hans agerande mot den taffsande mannen tyder på någonslags homofobi eller rädsla om sin heterosexuella manlighet eller ... nåt. Jag tycker ändå att den argumenationen har vissa brister.

Jag tror inte att taffseri alltid behöver betraktas som en sexuell handling. Min erfarenhet att som tjej blivit taffsad på av killar som jag överhuvudtaget inte har växlat ett endaste ord med inte är speciellt intresserade av könsorgan eller bröst utan mer intresserade av att visa upp deras rättighet att ta på mig. Att de inte respekterar min kropp eller min privata sfär. Killar som gör så förtjänar ärligt talat en rak höger. Homosexuell eller heterosexuell. Hur hade debatten låtit om det vore en tjej som hade slagit ner en kille som taffsat på henne?
Jag har själv velat slåss. Många gånger. Så sent som för några veckor sedan var det en snubbe som la sina händer på en vän till mig som att han ägde henne. Hon, ganska van vid situationen, försökte lösa den genom att ignorera honom. Som vi tjejer gör. Putta bort snubben lite lätt kanske och sen aldrig möta hans blick. Då kanske han går till slut. Kanske. Eller så går han vidare till någon annan tjej. Förmodligen. För vi vågar ju inte slåss, eller vi har lärt oss att vi inte gör så. Vi vet ju att vi inte har någon chans. Allt blir värre med våld. Så istället låtsas vi som ingenting och snubbar som tror att tjejer är en egendom fortsätter att gå runt på stan och tro att de äger världen.

Ibland så skulle en rak höger inte sitta så fel ändå. Glenn, har du några trix at lära ut?

Happy Pride!

I sommar har jag unnat mig en politisk semester där den politiska aktiviteten legat ganska still, något stilla tyckande har det kanske blivit men varken högljutt eller speciellt helhjärtat. Det är så ibland, och det är ganska skönt. Men vad är ett bättre tillfälle att tända gnistan igen än på Stockholm Pride?
Pride är några dagars lycka, bara några få dagar på året då både kön och sexualitet får väldigt flytande gränser- inte bara i teoretiskt filosoferande utan i allra högsta grad i praktiken. På Pride tas vare sig mitt kön eller min sexuella praktik för given och det är väldigt befriande.
Så är det inte i det vanliga livet, alla som inte beter sig strikt enligt stereotypa identiteter som fjolla eller butch antas av de flesta vara heterosexuella tills de bevisar motsatsen. Det är begränsande och i allra högsta grad kränkande för många. Själv är jag helt övertygad om sexualiteten som just något flytande, något som konstrueras i sociala sammanhang beroende av tid och rum. DN:s kultursida gjorde häromveckan en liknelse mellan hunger och sexuellt begär som var väldigt bra. Båda är fysiska reaktioner, men vad som mättar hunger är helt olika beroende på socialt sammanhang. Den som är uppväxt på svensk husmanskost blir säkert sugen på potatismos och köttbullar, den som är uppväxt på thailändsk husmanskost på något helt annat. Men när andra rätter och maträtter prövas utökas registret över vad som mättande och inte, vad man begär och inte. Det är en enkel men helt klart träffande beskrivning av sexualitet som är så mycket friare och öppnare än att det finns någon biologiskt lagbunden självklarhet att antingen är man homo eller hetero.
Men allt detta är såklart politik. Det är ett politiskt ställningstagande att vara på Pride, att bära regnbågskläder och att ett festivalarmband runt handleden. Men det är en av de mest glädjande politiska handlingar jag kan komma på och med det avslutas den sommarens politiska semester. Jag hoppas att vi ses i Pride park, i paraden eller på Pride House!

Religion och homofobi

Jag har länge haft en period av total relativism vilket gör att jag har haft svårt att formulera klara åsikter för jag har hela tiden argumenterat för och emot med mig själv.

Och ett sådant område där jag länge legat lågt har handlat om olika religiösa uppfattningar som går emot mina egna värderingar. Man vill ju inte vara intolerant. Men igår var jag på ett seminarium på Pride House med titeln "Islam och sexualitet". Talare var islamologen Suad Mohammad.

Kontentan med hennes föreläsning var att

1 det är en synd att fördöma andra människor (och är du homosexuell ska det alltså vara ditt problem (!) och något du får hantera mellan dig och profeten)
2 sex i islam ska ske mellan en man och en kvinna och absolut företrädesvis inom äktenskapet
3 homosexualitet går inte att förena med muslimsk tro och det är därför individens val, profeten eller sexualiteten

Och för Suad Mohammed var detta ganska enkelt och okomplicerat och hon var en glad person. Publiken försökte bland annat få henne att diskutera problematiken med unga muslimer som trakasseras av sin omgivning på grund av sin sexualitet. Men detta avfärdade hon med att det som sagt är synd att fördöma andra människor och ingenting som koranen förespråkar.

Mina funderingar efter det här föredraget är framförallt två.

Finns det inga andra tolkningar? Finns det möjligen andra sätt att se på koranens och sunnas bild av sexualitet? Går det att vara öppet och praktiserande homosexuell samtidigt som man är rättrogen muslim?

(och den frågan är väl mer en kunskapsfråga, min andra är nog mer en åsikt än en fråga...)

Hur kan människor tro att man kan välja sin sexualitet? Det är för mig en gåta. Hur kan religiösa människor på allvar förvänta sig att människor ska lägga sig med en person den inte är attraherad av? Detta är inget annat än homofobi och heterosexuellas fruktansvärda egoism och totala icketolarans för andra.

För jag inser att den här uppfattningen är ganska lika mellan de olika religionerna, nu råkade jag bara vara på en föreläsning om just islam.

Så. Vad skönt att äntligen ha en åsikt!

Häng gärna på Pride House i veckan. Många intressanta föreläsningar/debatter och uppträdanden. Kostar 60 spänn per dag.

Våldsamma män och tysta kvinnor

Var hemma hos min före detta sambo (Burre), klockan var runt tolv en fredag kväll och vår son låg och sov. Det var ganska varmt, så balkongdörren var öppen. Det lät som att det var bråka utanför så jag gick ut på balkongen och kollade vad som var på gång.

För att göra en lång historia kort: där står en kille och två tjejer. Killen står och skriker på tjejen, drar i henne, säger åt henne att hon ska följa med honom. Han blev mer aggressiv ju mer rädd och tyst hon blev. Han börjar slå henne. Sen börjar han sparka på henne.

Samtidigt rusar tankarna i mitt huvud. Jag brukar alltid lägga mig i bråk, även när det känns obehagligt. Men vad skulle jag göra, springa ned själv och stoppa honom? Det kanske hade funkat, men han hade antagligen sprungit därifrån och tjejen likaså. Jag hade redan sagt åt Burre att ringa polisen, jag hör att han pratar med dem och jag säger åt honom att de måste skynda sig, han slår och sparkar henne.

Det dyker upp en kille på motorcykel som uppenbarligen var vän till den misshandlande killen. De började alla gå åt samma håll, tjejen som blivit misshandlad snyftar högt. De försvinner bakom husknuten men tjejerna kommer snart tillbaka och går snabbt åt andra hållet. Då dyker två tjejer till upp och de går långsamt över gården och jag hör hur kompisen visar och beskriver för de andra hur han slog henne.

Polisen hade inte kommit, och tjejerna fortsätter gå. Jag tänkte att jag måste prata med dem. Vad jag ska säga vet jag inte riktigt, men jag sätter på mig skorna och springer ut.

När jag ser dem så ropar jag på dem och säger att jag vill prata med dem. Tjejen som blivit misshandlad vänder sig inte om utan står med ryggen mot mig, någon av kompisarna frågar: ”vad fan vill du?”. Jag säger att jag såg allt och vill prata med dem men de säger åt mig att de klarar sig själva och att jag kan gå. Eftersom hennes kompisar är väldigt fientliga försöker jag vända mig till tjejen som blivit slagen, frågar hur det är med henne. Hon tittar på mig och säger ”jag är ok – jag lovar – det är ok. Tack i alla fall”. Hon ser ledsen ut, och antagligen vill hon att jag bara ska gå. ”Nej, det är inte ok” var det enda jag kunde komma på att säga.

Visst förstod jag att jag inte skulle få dem att anmäla den här killen. Men jag hoppas verkligen att det gör någon skillnad att någon – vem som helst – faktiskt kom ut och pratade med dem. Någon som sa att det inte är ok. Kände mig så himla uppgiven och funderade på vad jag skulle ha gjort annorlunda.

När jag kommer tillbaka till Burre är polisen utanför och jag svarar på deras frågor. Trots att det säkert låter som att det tog en evighet så kom de faktiskt väldigt fort. Och de kändes engagerade, det kändes som att de tog det på stort allvar. Jag är glad att de kändes så för mitt förtroende för polisen – framförallt när det gäller hur de hanterar mäns våld mot kvinnor – är inte alltid det bästa.

Självklart är den första frågan man vill ställa varför så många killar anser sig ha rätt att ta till våld? Men varför vill inte en tjej som blir misshandlad polisanmäla det? Det finns säkert tusen anledningar till varför man undviker det, men jag tror att det skulle se annorlunda ut i ett samhälle där kvinnor och män var jämställda. Jag tror att männen skulle slå mindre, men jag tror framförallt att kvinnor skulle tycka att det var helt oacceptabelt att bli slagna och anmäla det till polisen. Jag tror att det fortfarande är många som ogärna lägger sig i ett ”bråk” mellan en kille och en tjej. Annars hade väl någon i det huset de stod utanför, öppnat dörren och kommit ut och undrat vad fan han höll på med? Inte ett ljud, trots att det lös i varje fönster. Någon borde väl ha vågat gå ut? Om det hade varit ett stort gäng hade man kunnat ursäkta sig med att folk inte vågar, men kan det verkligen handla om det när det är en ensam kille?

Vi har en lång väg att gå, trots att mycket har gjorts. Den misshandel som jag bevittnade, där var både mannen och kvinnan väldigt unga, de ska tillhöra den där nästa generationen som vi alltid pratar om. De som kommer att leva jämställt. Det är bara att inse, det händer inte av sig självt. Vi måste arbeta förbyggande! De här frågorna måste diskuteras i skolor, på ungdomsgårdar och andra ställen där barn och ungdomar spenderar en stor del av sina dagar. Jag tror att vi måste prata mer om mansrollen (eller rollerna) och ta del av den forskning som finns och självklart forska mer.

Jag kommer in på det själv när jag säger att i ett jämställt samhälle skulle kvinnor inte acceptera att bli misshandlade, men männen då? Hur får vi ett samhälle som tar ansvar för de som utför misshandeln ska sluta göra det? Först och främst måste vi våga generalisera, våga säga att män som grupp faktiskt är våldsamma.

Skulle jag varit en känd journalist som skrev detta i en stor tidning skulle säkert en och en annan man bli väldigt upprörd över att jag generaliserar och pekar ut män. Finns det något som gör mig riktigt arg så är det de männen. Hur kan man lägga ned sin energi på att blir förbannad över att män blir utpekade? Varför inte bli förbannad på alla de män som misshandlar och våldtar? Bara under 2006 anmäldes 77 000 fall av misshandel och 12 100 fall av sexualbrott (enligt BRÅ) och mörkertalet är mycket stort.

När jag påstår att män som grupp är våldsamma så ska ni inte tro att jag anser att män bara är sådana av biologiska skäl. Visst är de flesta män fysiskt starkare än kvinnor, men vad är det som gör att så många män anser sig ha rätt att ta till våld? Jag skulle gissa på ett kulturellt arv. En snedvriden bild av både sin egen och kvinnans ”roll”, rättigheter och skyldigheter. Det är där vi har den stora utmaningen, att förändra den bilden.

Nej, porr och politik är inte samma sak

Jag håller med justitieministern om att det kan finnas anledning att förbjuda läsning av porr på fängelser i de fall då någon är dömd för ett sexualbrott. Om någon på grund av sexmissbruk eller vidrig syn på kvinnor/barn eller andra män (för ja, de absolut flesta förövarna i sexualbrott är män) avtjänar ett straff så ska de självklart inte kunna "underhålla" sitt "motiv" genom att konsumera porr.

Anne Ramberg på advokatsamfundet är skeptisk och drar på de största växlarna och talar om att detta kan utmynna i att man också förbjuder en viss sorts politisk litteratur. Och visst skulle man rent hypotetiskt kunna tänka sig att om vi får en politisk brottslighet (exempelvis att någon djurrättsaktivist får fängelsestraff för något) så ska den personen inte kunna läsa tidningar som understödjer den politiska verksamheten.

Men jag menar att sexualbrottslingar bör få behandling och den behandlingen bör självklart börja i avhållsamhet från exempelvis porr.

Jag tror inte att politisk aktivism kan botas (och det är väl troligen inte önskvärt heller...) och därför tycker jag inte man ska förbjuda en djurvän att läsa Djurens rätt, eller vad deras tidning kan tänkas heta.

Men självklart ska någon som dömts för ett sexbrott inte kunna fortsätta konsumera porr under tiden att den personer är inom KRIMINALVÅRDEN.

Tanken är ju att man på något sätt ska komma ut som en annan människa. Sedan vet jag också att det finns stora brister inom kriminalvården.

Men bristen på vård blir knappast mindre om man får läsa porr.

Ungefär som om någon dömd för narkotikabrott skulle få fortsätta knarka i fängelset- det vore väl ologiskt? Eller?

Jämställda löner och högljudda män

Arbetsgivarverkets generaldirektör Göran Ekström har tagit upp kampen för jämställda löner. Och fienden är tydligen den lönekartläggning som JämO granskar. Nu har han, tillsammans med VDar från ett gäng arbetsgivarorganisationer, uppvaktat jämställdhetsministern och krävt en ändring av jämställdhetslagen.

Som jag förstår det är Ekströms poäng att kartläggningen tar tid och resurser och på intet sätt leder till mer jämställda löner, utan att det snarare motverkar den möjlighet kvinnor har genom individuell lönesättning.

Det är självklart positivt att en stor företrädare för arbetsgivare engagerar sig i debatten om jämställda löner. Själv tror jag att JämOs lönekartläggning både är bra, nödvändig och effektiv. Och kanske just därför är det besvärlig för arbetsgivarna.

De uppvaktande VDarna heter Jonas, Göran, Arne, Urban, Dag, Anders, Peter och Marie.

Jag förutsätter att Marie har en lön hon känner sig nöjd med och som är i nivå med hennes manliga kollegor. Men jag tror inte det argumentet räcker för mig.

Är man en mäktig vit man tycker jag man ska vara väldigt varsam med vilka strider man ska ta. Men visst, överbevisa mig gärna om Jonas, Görans, Arnes, Urbans, Dags, Anders och Peters ädla motiv till uppvaktningen.

Hej Kungsholmen!

I det senaste numret av lokaltidningen "Vårt Kungsholmen" kunde man läsa att jag var en av endast tre ledamöter i stadsdelsnämnden som bloggar. Men därför vill jag också förtydliga och säga att det inte bara är jag som bloggar här på Rebellabloggen utan det gör alla som vill i föreningen Unga S-kvinnor Rebella. Rebella är en förening för socialdemokratiska kvinnor som vill driva politik ur ett feministiskt perspektiv.

Jag vill passa på att tipsa om en socialdemokratisk nämndpolitiker på Södermalm som bloggar flitigt, Josefin Deiving. Du hittar hennes blogg här. Och min kollega i nämnden på Kungsholmen, Håkan Wahlén, bloggar här.

Det är klart att det är bra ju mer av ens tankar och synpunkter som allmänheten kan ta del av. Och möjligen borde jag överväga att blogga ensam. Vår moderate ordföranden Regina Öholm imponerar med sin hemsida. Det är definitivt en förebild. Men än så länge trivs jag väldigt bra på den här Rebellabloggen. Om ni vill fråga mig något går det bra att maila mig, gabriellasvenson@hotmail.com

Makten framför allt.

Ibland bara hittar man det. Det där som gör att man blir tvärförbannad över politiska motståndares hycklande, framförallt när makt sätts före rättvisa mellan könen. Eller hur ska man tolka folkpartiets helomvändning i familjepolitiken när följande stoltseras med i valplattformen 2002?

"Vi har talat klarspråk om jämställdheten, bland
annat när tilltänkta samarbetspartners ville att vi
skulle ge upp den för en familjepolitisk uppgörelse."

O fyra år senare är det "Allians", vårdnadsbidrag och såklart: Ministerposter.