1950-talets trafikplaner löser inte 2040-talets problem

Jag är egentligen inte förvånad när vår blåbrungråa regering slutligen slänger alla klimatambitioner överbord. Det är trots allt en regering vars klimatproposition kallas ”miraklet i Rosenbad” av Sveriges billobby. Men när beslutet att säga ja till ”Förbifart” Stockholm kom idag gör det ändå ont i både hjärtat och hjärnan.

Det gör ont för att de 27 miljarderna i investeringar i infrastruktur i Stockholmsregionen hade kunnat gå till så mycket bättre saker – tvärbanor, snabbspårvägar, nya biogasbussar, mer tunnelbana och pendeltåg - och vi kanske skulle kunna våga tänka på de mer visionära lösningarna som behövs i vår växande stad och region. Med 27 miljarder kronor blir en ringlinje med tunnelbanan mer realistisk. Vi hade kunnat börja bygga en hållbar storstad men väljer i stället att bygga fast oss mer i den ohållbara.

Det gör ont för att solidariteten med kommande generationer och alla de människor som redan i dag drabbas av den ökande växthuseffekten blir överkörd. I ett läge där världen ska samlas för att hitta strategier för at minska utsläppen av klimatgaser väljer vår regering att satsa pengar på ett projekt som ökar utsläppen.

Det gör ont för att politisk prestige kring ett skrytbygge väger tyngre en saklig genomgång av för- och nackdelar med olika alternativ. När Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) tittade på de olika alternativ för Nord-sydliga förbindelser kom de fram till att tillgängligheten och möjligheten att resa i regionen inte alls blev bäst med Förbifart Stockholm. Det så kallade Kombinationsalternativet – där Vägverket rafsat ihop ett förslag med ökad kollektivtrafik och utbyggnad av befintligt vägnät - var bättre på att möta de transportpolitiska målen.
”SIKA konstaterar att Vägverkets avfärdande av Kombinationsalternativet sker trots att detta alternativ enligt vägutredningen leder till en ökad eller lika stor tillgänglighet till arbetsplatser i regionen både med bil- och kollektivtrafik för betydligt fler kommuner i länet jämfört med Förbifart Stockholm. ” Läs gärna hela det intressanta remissvarat som tar hål på en del myter om namnet Förbifart och annat.

Det gör faktiskt också ont när partikamrater inte vågar gå ur de uppkörda hjulspåren och kör på med det defensiva mantrat ”både och”. Det är i bästa fall naivt att tro att vi har råd med stora satsningar på kollektivtrafiken utöver de 27 miljarder kronorna till denna motorväg. Jag tror att det blir väldigt svårt för oss i Stockholm att övertyga övriga delar av landet att vi har rätt till alla dessa investeringar.

Och det gör ont när samhällsplaneringen inte förmår lyfta blicken från de planer man redan har till en hantering av framtidens utmaningar. Jag har så oerhört svårt att tro att den ritning som var trafikplanerarnas våta dröm på 1950-talet ska vara lösningen 2030- och 40-talens problem.

För er som funderar över hur detta hör hemma på Rebellabloggen vill jag bara be er reflektera över vilka som gynnas mest av satsningar på utbyggd kollektivtrafik och vilka som är överrepresenterade på motorvägen, samt vilka som drabbas hårdast av torka, översvämning, kraftigare orkaner och klimatflykt.

/ Nanna