En fråga som har engagerat mig mycket är det hedersrelaterade våldet, eller hedersliv som vi i Rebella kallar det. Begreppet bestämde vi oss för att använda för att inte ”bara” diskutera de mest extrema fallen, utan också arbeta med de värderingar som gör att många kvinnor lever i familjer där deras frihet att göra egna val är starkt begränsade.
Tyvärr är jag så förutsägbar att jag ofta engagerar mig i frågor som rör min egen vardag. Eller sådant jag har egna erfarenheter av. Därför är t ex delad föräldraförsäkring, genuspedagoger i förskolan, synen på kvinnor i näringslivet osv frågor som får igång mig.
Men ibland skäms jag nästan över att jag alltid hamnar i ”vita-medelklass-kvinno-träsket”. I förrgår läste jag Lisa Bjurwalds krönika i DN och tänkte att det är nyttigt att minnas hur kvinnor i andra länder lever. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=794462
Till exempel så kunde man läsa att hälften av alla gifta kvinnor i Jemen är under 15 år. I maj fick en åttaårig flicka en historisk skilsmässa från sin 30-åriga make.
I andra länder stenas kvinnor till döds för att de har blivit kära i fel kille. Eller mördas för att de har blivit våldtagna. Listan kan göras lång.
Jag har på nära håll sett tjejer begränsas väldigt starkt, hotas, misshandlas och till och med giftas bort. Idag känns det väldigt märkligt att det har varit en del av min vardag. Än märkligare är att jag inte tyckte det var så konstigt. Det är väldigt långt ifrån hur jag resonerar idag.
Jag tillhör dem som tror att det finns mekanismer som är gemensamma för förtrycket vart du än befinner dig i världen, men det finns vissa grundläggande skillnader. I vissa samhällen är det inte bara accepterat, det är en självklarhet, att man kontrollerar kvinnorna i familjen. De äger inte sina egna liv. Detta är en verklighet för många kvinnor även i Sverige.
Sen vill jag faktiskt påpeka att hedersliv är en mycket tung börda även för männen att bära. Visst blir även män utsatta för hedersrelaterat våld, men oftast är de männen som ska bära upp strukturerna. Utan arbete med dem som utövar detta förtryck kommer ingen förändring till stånd, därför är t ex Ahre Hamednacas arbete på Sharafs hjältar så otroligt viktigt. De jobbar med utbildning, förebilder och stöd att få unga män att lämna hederskulturen. http://www.elektra.nu/db/artiklar/sharaf.htm
Jag kommer fortsätta tycka att frågorna i min vardag är viktiga, framförallt eftersom inget är en slump, utan för att det är en del av en struktur. Men ibland känns det som att jag borde skifta fokus lite grann och lyfta blicken.
torsdag, juni 19, 2008
Att lyfta blicken
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag ser hederslivet som en mer extrem form av det liv som alla Rebellor lever varje dag. Det är en gradskillnad mellan förtrycken. Samtidigt är det viktigt att se att gradskillnaden kan vara enorm. Den dubbla synen är ofta till hjälp.
Olika omständigheter som mans- och kvinnokamp, växelverkan mellan klass och genus mm har skapat hederslivets situation.
För ett tag sedan köpte jag en film om den normaliseringsprocess för mäns sexualiserade våld som Eva Lundgren forskat om. Det var värt varenda av de 788 kronorna. Gå in på www.roks.se
Vad är egentligen skillnaden mellan dessa kvinnor:
1) svensk kvinna vars sambo börjar bryta ner henne psykiskt och fortsätter både psykiskt och fysiskt tills hon är psykiskt mos (kanske också fysiskt mos och död till slut)
2) invandrad kvinna vars man med hedern som ursäkt bryter ner henne psykiskt och fysiskt tills hon är psykiskt knäckt och kanske även fysiskt.
Som jag ser det är det bara ursäkterna och motiven. Jag vill inte gradera heller. Det är utsatta som har rätt att avgöra hur allvarlig kränkningarna är, inte jag eller någon domstol.
Det är bra att det finns såna föreningar som Sharafs hjältar. Dessa i kombination med en stor offentlig sektor som bryter sönder kärnfamiljen som institution befriar dessa kvinnor kan göra underverk.
Det visar på hur komplext manssamhället kan vara. I det här fallet på rätt sätt.
Fortsätt med dina personliga reflektioner. De är trevliga att läsa.
Däremot tycker jag att du kan lägga ner engagemanget för att få kvinnor i näringslivet på höga poster i lika hög utsträckning som män (om det var det du menade).
Jag tycker som Inga-Lisa Sangregorio: Jag vill inte ha kvinnliga direktörer, jag vill inte ha direktörer alls.
Fackligt systerskap borde vara melodin istället.
men självklart är deras integritet och trygghet lika viktig. självklart är det bra med systerskap även med dem. Bekämpa dem som klassmotståndare, solidarisera dig som medsyster.
Hej Edvin,
Hur menar du att alla Rebellor lever detta hedersliv? Det är väl ändå en klar minoritet av svenska kvinnor som lever i den typen av destruktiv relation som du beskriver?
När det gäller jämställdhet i yrkeslivet förstår jag inte riktigt hur du menar. Jag gissar att direktörer=chefer? Hur fungerar en verksamhet utan chefer? Vad är alternativet?
Mvh,
Erika.
Till Erika:
Poängen med resonemanget är att det är en gradskillnad och inte väsensskillnad mellan ditt liv och hedersliven. Vilka liv som ska kallas hedersliv är inte upp till mig att avgöra.
Självklart är jag för jämställdhet i arbetslivet. Samtidigt är jag med i arbetarrörelsen. Därför tycker jag att vi borde fokusera på vissa saker.
Hur fungerar en verksamhet utan chefer? Min motfråga: Hur fungerar feodalismen utan vasaller?
Svar: Det ska inte fungera eftersom det är odemokratiska och hierarkiska system. Däremot finns det ett socialistiskt alternativ. Självstyrande arbetslag som är styrda av en demokratisk företagsledning.
Beroende på om verksamheten är offentlig eller inte kan företagsledningen i sin tur stå under hela nationens demokratiska kontroll under riksdagen.
G D H Cole hade intressanta idéer om hur arbetsorganisationer skulle kunna se ut i ett socialistiskt samhälle.
Lösningen är inte att feminisera den odemokratiska arbetsledningen. Lösningen är klassmedvetet systerskap i fack, parti, SSU, S-kvinnor och över allt annars. I den mån medsystrar tillhör övre samhällsskikt får de helt enkelt avstå sina klassprivilegier, precis som män måste avstå sina privilegier.
Men krävs inte en övergångsperiod mellan dagens kapitalistiska patriarkat och ett framtida socialistiskt samhälle?
Jo, och i denna ser jag hellre demokratiserande kaos än ökande klassmotsättningar inom kvinnokollektivet.
Men jag ska itne komma och säga exakt hur kvinnokampen ska föras. Det ska ni göra. Dock vore det olyckligt om målet inte är att krossa alla hierarkier.
Visst är det ursäkterna och motiven som skiljer sig åt. Men det är inte så bara…
Jag menade inte att alla invandrade kvinnor lever i en hederskultur. Så nej, det är inte alltid någon skillnad mellan den svenska och den invandrade kvinnan, det vore att överdriva. Men jag gissar att det är väldigt få svenska kvinnor som lever i en hederskultur.
Hederskultur handlar om att kvinnans frihet betraktas som ett hot mot familjen, det är starkt kopplat till kvinnans sexualitet vilket och det leder till ett starkt kvinnoförtryckt. Skillnaden mellan den "svenske" mannen och en man som misshandlar sin kvinna eller sina döttrar med heder som motiv är att den sistnämnda oftast får stöd från familj, vänner och/eller samhället för sina handlingar.
Det är det som är utmärkande för de samhällen/grupper där det hedersrelaterade våldet är accepterat.
Mia, du har bra synpunkter. Men jag håller inte med helt.
När jag läste DNs ledarskribent Maria Carlshamres bok "den oslagbara" gav det mig insikter. För visst är våldtäkter och misshandel accepterat i Sverige.
"En vinge ska de ha", säger en manlig missbrukare till sin manliga kompis i en SVT-dokumentär.
"En örfil är väl ingen misshandel", ryter Kurt Wallander till den förhörda feministiska kvinnan. Han är visserligen är påhittad figur. Men det är inte hans författare Henning Mankell.
jag tror att olika människor förhåller sig till detta på olika sätt. Glöm alla begrepp som "svenskt synsätt". Det är en illussion.
Däremot kanske fler svenska än utländska män rättfärdigar sitt våldsamma beteende med individualistiska argument jämfört med hedersargument.
Kanske kan det ses som en syntes (ursäkta kanslisvenskan) mellan patriarkatet (tes) och det evinnerliga tjatet om Sverige som hyfsat jämställt och individualiserat (antites).
Vad tror du?
Skicka en kommentar