Happy Pride!

I sommar har jag unnat mig en politisk semester där den politiska aktiviteten legat ganska still, något stilla tyckande har det kanske blivit men varken högljutt eller speciellt helhjärtat. Det är så ibland, och det är ganska skönt. Men vad är ett bättre tillfälle att tända gnistan igen än på Stockholm Pride?
Pride är några dagars lycka, bara några få dagar på året då både kön och sexualitet får väldigt flytande gränser- inte bara i teoretiskt filosoferande utan i allra högsta grad i praktiken. På Pride tas vare sig mitt kön eller min sexuella praktik för given och det är väldigt befriande.
Så är det inte i det vanliga livet, alla som inte beter sig strikt enligt stereotypa identiteter som fjolla eller butch antas av de flesta vara heterosexuella tills de bevisar motsatsen. Det är begränsande och i allra högsta grad kränkande för många. Själv är jag helt övertygad om sexualiteten som just något flytande, något som konstrueras i sociala sammanhang beroende av tid och rum. DN:s kultursida gjorde häromveckan en liknelse mellan hunger och sexuellt begär som var väldigt bra. Båda är fysiska reaktioner, men vad som mättar hunger är helt olika beroende på socialt sammanhang. Den som är uppväxt på svensk husmanskost blir säkert sugen på potatismos och köttbullar, den som är uppväxt på thailändsk husmanskost på något helt annat. Men när andra rätter och maträtter prövas utökas registret över vad som mättande och inte, vad man begär och inte. Det är en enkel men helt klart träffande beskrivning av sexualitet som är så mycket friare och öppnare än att det finns någon biologiskt lagbunden självklarhet att antingen är man homo eller hetero.
Men allt detta är såklart politik. Det är ett politiskt ställningstagande att vara på Pride, att bära regnbågskläder och att ett festivalarmband runt handleden. Men det är en av de mest glädjande politiska handlingar jag kan komma på och med det avslutas den sommarens politiska semester. Jag hoppas att vi ses i Pride park, i paraden eller på Pride House!