fredag, juli 06, 2007

Våldsamma män och tysta kvinnor

Var hemma hos min före detta sambo (Burre), klockan var runt tolv en fredag kväll och vår son låg och sov. Det var ganska varmt, så balkongdörren var öppen. Det lät som att det var bråka utanför så jag gick ut på balkongen och kollade vad som var på gång.

För att göra en lång historia kort: där står en kille och två tjejer. Killen står och skriker på tjejen, drar i henne, säger åt henne att hon ska följa med honom. Han blev mer aggressiv ju mer rädd och tyst hon blev. Han börjar slå henne. Sen börjar han sparka på henne.

Samtidigt rusar tankarna i mitt huvud. Jag brukar alltid lägga mig i bråk, även när det känns obehagligt. Men vad skulle jag göra, springa ned själv och stoppa honom? Det kanske hade funkat, men han hade antagligen sprungit därifrån och tjejen likaså. Jag hade redan sagt åt Burre att ringa polisen, jag hör att han pratar med dem och jag säger åt honom att de måste skynda sig, han slår och sparkar henne.

Det dyker upp en kille på motorcykel som uppenbarligen var vän till den misshandlande killen. De började alla gå åt samma håll, tjejen som blivit misshandlad snyftar högt. De försvinner bakom husknuten men tjejerna kommer snart tillbaka och går snabbt åt andra hållet. Då dyker två tjejer till upp och de går långsamt över gården och jag hör hur kompisen visar och beskriver för de andra hur han slog henne.

Polisen hade inte kommit, och tjejerna fortsätter gå. Jag tänkte att jag måste prata med dem. Vad jag ska säga vet jag inte riktigt, men jag sätter på mig skorna och springer ut.

När jag ser dem så ropar jag på dem och säger att jag vill prata med dem. Tjejen som blivit misshandlad vänder sig inte om utan står med ryggen mot mig, någon av kompisarna frågar: ”vad fan vill du?”. Jag säger att jag såg allt och vill prata med dem men de säger åt mig att de klarar sig själva och att jag kan gå. Eftersom hennes kompisar är väldigt fientliga försöker jag vända mig till tjejen som blivit slagen, frågar hur det är med henne. Hon tittar på mig och säger ”jag är ok – jag lovar – det är ok. Tack i alla fall”. Hon ser ledsen ut, och antagligen vill hon att jag bara ska gå. ”Nej, det är inte ok” var det enda jag kunde komma på att säga.

Visst förstod jag att jag inte skulle få dem att anmäla den här killen. Men jag hoppas verkligen att det gör någon skillnad att någon – vem som helst – faktiskt kom ut och pratade med dem. Någon som sa att det inte är ok. Kände mig så himla uppgiven och funderade på vad jag skulle ha gjort annorlunda.

När jag kommer tillbaka till Burre är polisen utanför och jag svarar på deras frågor. Trots att det säkert låter som att det tog en evighet så kom de faktiskt väldigt fort. Och de kändes engagerade, det kändes som att de tog det på stort allvar. Jag är glad att de kändes så för mitt förtroende för polisen – framförallt när det gäller hur de hanterar mäns våld mot kvinnor – är inte alltid det bästa.

Självklart är den första frågan man vill ställa varför så många killar anser sig ha rätt att ta till våld? Men varför vill inte en tjej som blir misshandlad polisanmäla det? Det finns säkert tusen anledningar till varför man undviker det, men jag tror att det skulle se annorlunda ut i ett samhälle där kvinnor och män var jämställda. Jag tror att männen skulle slå mindre, men jag tror framförallt att kvinnor skulle tycka att det var helt oacceptabelt att bli slagna och anmäla det till polisen. Jag tror att det fortfarande är många som ogärna lägger sig i ett ”bråk” mellan en kille och en tjej. Annars hade väl någon i det huset de stod utanför, öppnat dörren och kommit ut och undrat vad fan han höll på med? Inte ett ljud, trots att det lös i varje fönster. Någon borde väl ha vågat gå ut? Om det hade varit ett stort gäng hade man kunnat ursäkta sig med att folk inte vågar, men kan det verkligen handla om det när det är en ensam kille?

Vi har en lång väg att gå, trots att mycket har gjorts. Den misshandel som jag bevittnade, där var både mannen och kvinnan väldigt unga, de ska tillhöra den där nästa generationen som vi alltid pratar om. De som kommer att leva jämställt. Det är bara att inse, det händer inte av sig självt. Vi måste arbeta förbyggande! De här frågorna måste diskuteras i skolor, på ungdomsgårdar och andra ställen där barn och ungdomar spenderar en stor del av sina dagar. Jag tror att vi måste prata mer om mansrollen (eller rollerna) och ta del av den forskning som finns och självklart forska mer.

Jag kommer in på det själv när jag säger att i ett jämställt samhälle skulle kvinnor inte acceptera att bli misshandlade, men männen då? Hur får vi ett samhälle som tar ansvar för de som utför misshandeln ska sluta göra det? Först och främst måste vi våga generalisera, våga säga att män som grupp faktiskt är våldsamma.

Skulle jag varit en känd journalist som skrev detta i en stor tidning skulle säkert en och en annan man bli väldigt upprörd över att jag generaliserar och pekar ut män. Finns det något som gör mig riktigt arg så är det de männen. Hur kan man lägga ned sin energi på att blir förbannad över att män blir utpekade? Varför inte bli förbannad på alla de män som misshandlar och våldtar? Bara under 2006 anmäldes 77 000 fall av misshandel och 12 100 fall av sexualbrott (enligt BRÅ) och mörkertalet är mycket stort.

När jag påstår att män som grupp är våldsamma så ska ni inte tro att jag anser att män bara är sådana av biologiska skäl. Visst är de flesta män fysiskt starkare än kvinnor, men vad är det som gör att så många män anser sig ha rätt att ta till våld? Jag skulle gissa på ett kulturellt arv. En snedvriden bild av både sin egen och kvinnans ”roll”, rättigheter och skyldigheter. Det är där vi har den stora utmaningen, att förändra den bilden.

2 kommentarer:

Vixina sa...

Du har så rätt i att gå fram och säga till. Det skulle finnas fler sådana personer.. :)

Verbal Kint sa...

Starkt gjort att gå fram! Håller med Vixina, fler såna behövs!