torsdag, mars 02, 2006

Manlighet

Jo visst, vi har alla läst "Med uppenbar känsla för stil" men jag kan inte sluta faschineras av det ologiska beteende jag ibland möter bland mina manliga bekanta. Nyligen berättade en killkompis om hur en kompis till honom sovit över, hans själv sov i sin 1,60 säng medan kompisen fick ligga i en liten soffa med fötterna på en fåtölj. Inte en sekund hade tanken slagit honom att de kunde dela säng.

Är inte det här märkligt? Jag tycker det är så otroligt svårt att förstå. Hur kan man ligga i en jättestor säng där nästan tre personer skulle kunna ligga utan att röra varandra medan ens kompis sover i en soffa och fåtölj? För mig blir det nästan mer en fråga om gästfrihet än sexualitet. Men jag inser ju att sexualitet i det här sammanhanget påverkar gästfriheten.

Snälla, berätta hur ni tänker! Det finns säkert massor med tjejer också som skulle agerat likadant. Men jag är ju ganska säker på att det finns fler män som inte ens tänker tanken att upplåta sängplats än det finns kvinnor. Är ni rädda? Reflekterar ni över ert beteende i de här situationerna? Vad är det farligaste som kan hända? Jag förstår, men samtidigt förstår jag inte alls hur moderna killar kan underkasta sig den här sortens machogrej.

Och visst är det kul att jämföra med när två killar däckar i en säng tillsammans. Då är det liksom inga problem... för då var man inte medveten om vad man gjorde när man la sig där.... Då kan man inte anklagas för att tända på andra män. Men framförallt, man är kanske också trygg i att man är för full för att upptäcka att man kanske gör det....

27 kommentarer:

fredrik sa...

Är "vi" rädda? Ja, förmodligen. Homofobi (i meningen rädsla snarare än hat) är en del av vårt sociala arv. Men å andra sidan kan jag inte påstå att kvinnligt beteende slagit mig som så där överdrivet logiskt jämt heller.

Katrine sa...

Angående manligt kvinnligt och homosexualitet vill jag tipsa om den hysteriskt roliga amerikanska undergroundfilmen; But Im a cheerleader.

Megan som själv tror hon lever ett vanligt tonårsliv med pojkvän och cheerleading gör sina föräldrar och vänner alltmer oroliga. Hon har Melissa Etheridge affischer på väggen, är vegetarian och gillar inte att hångla med killen särskilt mycket. Föräldrar och vänner bestämmer sig slutligen för att skicka Megan på rehab på lägret True Directions där ungdomar ska lära sig att bli straight. Resten av filmen är en hysterisk kritik av det mesta och det slutar lyckligt och gulligt i bästa high school film anda.

Om någon intresserad Rebella inte hittar filmen i Sverige så har jag köpot den och kommer hem i maj. Filmkväll någon?

Hälsningar

Katrine

Gabriella sa...

Fredrik, homofobi är en del av ert sociala arv?? Ert som i mäns då eller? Och skulle det vara en anledning att rättfärdiga. "vi har alltid varit homofoba, det är en del av att vara man, så därför fortsätter jag vara det, fast jag tycker det är fel". Ja, det är väl jäkligt ologiskt?

Människor är ologiska på alla möjliga sätt. Och jag tycker det här är en ologiskhet som är intressant att diskutera.

För om män då tänker att det är en del av deras arv, och de känner sig "rädda". Är det då en rädsla som dessa män då arbetar med eller bara accepterar? Min tanke är att man bara accepterar det, hur medveten man än är. Och det är det jag funderar på och tycker är intressant.

fredrik sa...

Gabriella: Jag har inte rättfärdigat någonting. Jag håller bara med, homofobi är en del av den manliga normen. Och det är givetvis fel. Hurvida det är "en rädsla som dessa män då arbetar med eller bara accepterar?" så är det givetvis inte så att det finns ett svar på det. Jag tror att vissa män arbetar med att komma över homofobin, andra inte (ytterligare andra har givetvis kommit över den). "Vi" har trots allt inte en centralkommitté som tar enhetliga beslut. Demokratisk centralism är inte den organisatoriska grunden för patriarkatet. Men faktum är att "vi" fostrats in i en manlig könsroll och homofobi är en del av den rollen (precis som kvinnor har fostrats in i en kvinnlig könsroll). Och man tar inte av och på sig delar av den rollen som man byter kallsonger.

Förövrigt var det du som började prata om "ni" när du skriver "Snälla, berätta hur ni tänker!" Och sätt inte citationstecken kring dina egna tankar när du hänvisar till en diskussion med mig. Jag har aldrig sagt "vi har alltid varit homofoba, det är en del av att vara man, så därför fortsätter jag vara det, fast jag tycker det är fel".

Gabriella sa...

Jag menade nog egentligen inte att rikta mig bara till män med frågan. Berätta hur ni tänker betydde helt enkelt att de som läste skulle berätta hur de tänkte.

Och jag kan väl visst sätta citationstecken kring mina egna tankar för att markera att det skulle vara en tanke tänkt av någon (odefinerad Annan). Men jag ber om ursäkt om det innebär att det blir otydligt vad jag egentligen menar. Jag ska tänka på det.

Katrine sa...

Sluta ursäkte dig Gabriella du har rätt. Jag förstod mig inte heller på Fredriks första inlägg, för visst har det en ursäktande ton: "Visst män är ologiska, men det är minsann kvinnor också" (notera mina citattecken...) Dessutom tycker jag att gabriella har all rätt i världen att fråga specifikt Män om deras homofobi, då den naturligtvis skiljer sig från kvinnlig pågrund av det samhälle vi lever i. Vissa feminister menar att den är central för förtrycket av kvinnan (exempelvis Andrea Dworkin). Faller homofobin faller patriarkatet.

Och Fredrik jag är mycket intresserad av vad den organisatoriska grunden för patriarkatet är. Snälla berätta, du verkar ju ha koll...

Katrine

Ps. Gabriella ditt senaste mail har försvunnit ur min mailbox, pga uppsala universitets serveravbrott, kan du skicka mig din mailadress så kan jag svara.

Halin sa...

Jag vet inte vad andra män håller på med, men jag och min kompis Bempa sover alltid i samma säng. Vi ligger med typ tre centimeters mellanrum och snackar strunt tills någon av oss somnar.
Jag vet att det låter som att vi är ett par. Men. Tyvärr.
Jag älskar Bempa. Det är tråkigt att han inte bor här längre.

Johan Sundström sa...

Det är förstås inget allmänmänskligt -- härom veckan ställde jag samma fråga (i sova med vänner), då jag själv faller utom den homofobinorm även jag anser att svenska män socialiseras till.

Jag skulle säga att det här är ett av svensk manlighets fulare sidor, vad normer beträffar, på samma sätt som en av svensk kvinnlighets är det självupphållande terrorväldet av att raka sig och utöva ett socialt tryck på sina medsystrar att göra detsamma -- fast känn nu inte att jag möter upp med anklagelser på temat "är ni så jä-a bra själva då"; jag bollar mest med tanken för att få litet jämvikt, och Jante, helt a propos, är en tredje ful fisk i folksjälen som vi är lika illa sargade av, oavsett kön/genus.

Inget av det ovanstående är något att vara särskilt stolt över, men tar man fram luppen och kikar på fenomenen, kan man i alla fall väcka medveten tanke och reflexion kring dem. Det är första steget mot att på litet sikt omvärdera dem, om det man kommer fram till är att de verkar göra mer skada än nytta.

Det är ganska långsamma processer att göra sig av med tabun (vilket jag skulle jämställa det med, i en normalhomofobiskt svensk manssyn, i vad mån jag kan göra anspråk på att kunna teckna en), att rucka på sådana här beteenden.

Ett tips till alla diskutanter, för övrigt: var försiktiga med att lyfta in läror och motpolisera för mycket; diskussioner blir mycket mindre givande när man pressar varann till att gå i försvar, eller representera någon grupp man inte kan svara för.

Gabriella sa...

Hej Johan,

Vad roligt med seriösa inlägg från någon jag inte känner. Och vad trevligt att läsa din "sova med vänner"

Tycker det är fantastiskt att du har den inställningen och det är väl just den inställningen jag önskar att fler hade.

Hoppas på fler inlägg från dig i våra diskussioner!

Christopher sa...

Det är nog en fråga om hurdan relation man har som vänner, det måste finnas någon slags närhet mer än man bara är två grabbar som dricker öl ihop. Jag har inga problem att dela säng med mina manliga vänner som jag känt länge. Men sen håller vi inte så hårt på machokulturen heller, man får nog se det mycket i relation mot vilken miljö och jargong man växte upp med, det är inte en könsfråga utan snarare "kultur". Det händer också att jag pussar mina (kill-)polare på munnen, alla är vi 100% straighta. Jag tycker inte det känns konstigt alls.

Johan Sundström sa...

Jag hade fördelen av att bli invinkad på ett ämne som intresserar mig av en tankevän, så jag blir troligen ingen frekvent besökare, såvida ämnen och stämningar inte kretsar i liknande nejder. Den vaga tendens till att söka meningsmotståndare för skyttegravskrig jag känt (och jag vet, det är ibland svårt att bekämpa det inom sig själv) lockade inte fram mersmak.

Jag är mer för tankeväckande stilla funderare, och tankeutbyten där man verkligen går in för att försöka förstå varann. Utbyten som kostar litet mer i tid, engagemang och inkännande hållning än vad jag har blivit van att förknippa med politik och ideologiska rörelser i väst. Men kräsenhet är också läsarens lyx.

Pelle Rödin sa...

Jag tycker att det är litet problematiskt med en normerande ton i diskussionen, att en viss inställning till fysisk närhet med andra män kan anses bättre eller sämre.

Men för att förstå ditt grundantagande bättre Gabriella, varför menar du att det är ett utslag av machotänkande att inte vilja sova nära andra män? Jag är inte säker på att det är det enda möjliga svaret.

Men det finns väl åtminstone två tänkbara förklaringar. En att män är mer homofoba än kvinnor. En annan att män har en annan relation till fysisk närhet över huvud taget, framför allt en mer sexualiserad relation. Även om förklaringarna har beröringspunkter tror jag att de kan förtjäna att diskuteras separat.

Linnea sa...

För det första så är det här en blogg där ett antal personer uttrycker sina åsikter om omvärlden, det är inte ett forum för objektivitet utan rätt och slätt tyckande. Så om man anser att tyckande är normerande och jobbigt så kommer vi fortsätta bjuda på jobbig läsning.

Vad gäller män och fysisk närhet så är det ganska uppenbart att homofobi är mer utbredd i manligheten. Den förklaring jag tycker är rimligast till det är att homofobi är en grundläggande del av västvärldens maskulinitetskonstruktion. Denna konstruktion har som främsta regel att män INTE är kvinnor. Att ens andas något som liknar en sexuell attratkion för andra män är i denna konstruktion tabu. För femininitetskontruktionen är detta inte alls lika grundläggande, snarare så osynliggörs det som faktiskt är sexuell initimitet mellan kvinnor i väldigt hög grad därför att kvinnor inte anses kunna ha sex/känna lust utan att en man är närvarande.
Naturligtvis finns det grader i hur mycket varje enskild man och kvinna följer eller bryter mot uppsatta normer. Men som i alla diskussioner måste det gå att skilja mellan just struktur och individ.
För att kunna agera politiskt är det däremot viktigt att se sitt invidivuella handlande och sin egen delaktigthet i att upprätthålla normerande och förtryckande strukturer.
Som aktiv i en feministisk rörelse så blir självklart min inställning att något som förtrycker också ska bekämpas. Därför är diskussionen om det individuella agerandet viktig och det är trist att just feministiska frågor kan avpolitiseras så som Fredrik och Pelle gör med någon slags den-som vill-jobba-mot-kan-ju-göra-det argument.
Den sociala konstruktionen av kön är grundläggande för att upprätthålla könsmaktsordningen och heterosexualitet som norm, att peta på normen genom att synliggöra den är ett politiskt handlande.

Nisha Besara sa...

Jag tror att det ligger mycket i att män och killar uppfostras till att se på fysisk närhet på ett helt annat sätt än vi kvinnor/tjejer.

Har ni tänkt på att när man träffas parvis (två heteropar), så kramas alla förutom de två killarna? Oftast skakar de hand i stället. Det har jag ofta funderat på, eftersom jag är fast i parträsket.

Hur som helst hoppas jag att fler killar och män med tiden upptäcker det fantastiska i att ha ett avdramatiserat förhållande till fysisk närhet med människor man inte är kär eller kåt i! :)

(För övrigt har jag ställt en fråga på min blogg (divblogg.blogspot.com) som någon här kanske kan ge mig svar på...)

Christian BK Aasvestad sa...

Visst är homofobi en del av den manliga könsrollen som vi män socialiseras till.

Denna normen påverkar inte bara heterosexuella killar som är medvetna om att det är en negativ norm, utan även homosexuella killar.

T.ex. tar jag det instinktivt som ett komplimang när människor sägar åt mig "är du bög? det skulle jag aldrig ha gissat."

Normen "resonerar" på följande sätt:

Heterosexuell=maskulin=manlig=bra

Homosexuell=feminin=fjollig=dålig

Johan Sjölander sa...

Har med spänning följt denna diskussion. Tycker dock att den är lite förvirrad, eftersom den blandar ihop en mängd olika företeelser. Jag är exempelvis inte alls säker på att man kan blanda ihop fysisk beröringsskräck med homofobi. Är ryssar mindre homofoba som kramas och pussas på kinden? Är afrikanska män mindre homofoba som håller handen offentligt? Skulle inte tro det.

Och omvänt, är svenska tjejer med nödvändighet mindre homofoba för att man pussas och kramas eller tillochmed grovhånglar framåt småtimmarna på spaniensemestern? Skulle kanske inte tro det heller.

Personligen slipper jag helst dela säng med någon (som jag inte har en sexuell relation med.) Därför att det är bevämast så. Och jag är inte helt säker på att detta säger något om min homofobiska läggning eller inte.

(Helt ärligt skulle jag nog känna mig mer obekväm med en främmande flicka än med en främmande man. Men i grunden är det ingen större skillnad.)

Linnea sa...

Johan, anledningen att jag skrev kroppsberöringens tabu som en del av västerländsk maskulinitetskonstruktion är att manligheten ser olika ut i olika delar av världen. Vad gäller om kulturer med en annan inställning till fysisk kontakt mellan män är mindre homofoba vet jag inte, men gissar inte. Men det är kopplat till andra företeelser än just den fysiska kontakt du beskriver. Vad som kopplas till det ena eller andra könet och vad som signalerar hetero kontra homosexualitet förändras ständigt och tar olika uttryck i olika tid och kultur.
Jag tror egentligen inte att kvinnor är mindre homofoba, men det finns en skillnad. Två tjejer som är väldigt fysiska och hånglar fram mot småtimmarna eller vad det nu kan vara får inte sin "kvinnlighet" ifrågasatt, eftersom de förutsätts vara sexuella "på riktigt" enbart när män är närvarande.
Två män som gör samma sak blir däremot ifrågasatta som "män", därför att homosexualitet är ett big No-no i hur män ska bete sig, vara och vad som är en man.(Ja, nu generaliserade jag och är medveten om det, min beskrivning är en grov skiss av manlighets och kvinnlighetskonstruktion i västvärlden idag)
För manlighetskonstruktion är distansen mot kvinnlighet och homosexualitet den grundläggande beståndsdelen. En distans som hela tiden upprätthålls på olika sätt, vilket är rätt kul att studera i sin omvärld. Exempelvis poängteras det ,i påfallande många sammanhang där män umgås tätt, nästan alltid att dessa män är heterosexuella. Kolla på det i filmer osv, det är rätt kul när man reflekterar över det. Ett enkelt exempel är alla dessa hjältefilmer som byggs upp kring två män som räddar världen och efter att ha varit väldigt tajta filmen igenom poängteras deras heterosexualtiet med att åtminstone en av dom får den kvinna de har trånat efter..

Johan Sjölander sa...

Alltså, jag förnekade inte att det finns homofobi. Jag menade bara att manlig beröringsskräck är ett ganska dåligt exempel på det.

(För övrigt känner jag rätt många män som gärna hånglar upp - eller åtminstone tafsar lite på - varandra på fyllan oxå. Och som är superhetero. Och jag kan faktiskt inte svära på att dessa män är mindre homofoba än andra. För ibland verkar det som om det finns någon typ av "omvänd" homofobi där människor desperat måste bevisa sin fördomsfrihet. Äh, nu börjar jag låta som Johan Hakelius. Dags att lägga av...)

Linnea sa...

O jag säger tvärtom: Att manlig beröringsskräck är en väsentlig del av homofobin, o framförallt för manlighet. Vi kommer nog inte bli överens.:-)
Hm, brukar förresten de där männen som tafsar på varandra på fyllan påpeka sin superheterosexualitet?

Johan Sjölander sa...

Nej. Inte vad jag har kunnat märka. Men sådant (att någon är hetero) märker vi. Vi heterokillar.

Pelle Rödin sa...

Hm. Ett annat sätt att se på saken är väl att heterosexuella tjejers starka fysiska närhet också kan vara en del av homofobin, och förstärka homofoba mönster.

Fanny Ambjörnsson beskriver en situation där vita medelklasstjejer sminkar henne, sitter gränsle över henne och tar på henne samtidigt som dom pratar med henne om hennes pojkvän. De markerar alltså att deras kroppar tillsammans är asexuella. Men det går också ett steg längre: Fanny är inte hetereo. Därmed kan det ses som en homofobisk markering mot hennes sexuella identitet. Så varför fortsätter heterosexuella tjejer ta på varandra som om det var självklart att kvinnor endast är sexuella i relation till män?

Är inte det också ett mönster som är värt att bryta?

Christian BK Aasvestad sa...

Johan,

du säger:

"Nej. Inte vad jag har kunnat märka. Men sådant (att någon är hetero) märker vi. Vi heterokillar."

Min erfarenhet är att många (dom flesta?) heterokillar absolut INTE märker vem som är heterosexuell eller inte, åtminstone om man inte passar in i stereotypen på en bög.

hanna sa...

Nej det är nog min erfarenhet också, som Christians alltså. Bög i någons föreställdningsvärd blir man om man uppträder som en - dvs feminint.

Gabriella sa...

Ja Johan, jag tänkte precis skriva om det Christian tar upp. Jag är helt övertygad om att ju mer queer du själv är desto lättare upptäcker du det hos andra.

Och jag säger bara Brokeback Mountain. Århundradest film. Ni som inte har sett den, snälla, se den ikväll! Eller redan till lunch. Vilken film.

Ang. vad Pelle skrev. Det är inte så att vi tjejer anser att vi bara är sexuella när det finns en man med. Som jag ser det handlar det om att vi kan leka mer, och vi kan också skilja ömhet och närhet från sexualitet. Det kan finnas en mängd olika anledningar till att tjejen satt i Fannys knä.

Men ska jag förstå dig som att om jag vet att en kvinna jag umgås med är lesbisk så borde jag inte umgås med henne på ett sätt som kan tolkas som sexuellt om jag inte menar något med det?

Eller? Jag tror inte jag förstår riktigt.

Johan Sjölander sa...

Hmm. Jag skojade mest med den där "hetero-kille" kommentaren. Ber om ursäkt om det inte framgick. Att jag som hetero intuitivt ska kunna känna på mig någons sexuella läggning är naturligtvis lika befängt som att en homosexuell ska kunna göra det (däremot finns det fler heterosexuella som har noll koll på homosexualitet än tvärtom, men det är en liten annan sak.)Återigen, ber om ursäkt om det inte framgick.

Samtidigt försöker jag förstå här. Grundfrågan är om beröringsskräck -ja att man inte vill dela säng med en annan man - har med en närmast paranoid homofobi att göra. Alltså någon typ av föreställning om att män är så osäkra på sin sexualitet att de inte vågar röra vid varandra av fruktan för att framstå som "bögar".

Jag frågar då om det verkligen är så. Om det inte finns andra faktorer bakom "beröringsskräcken" än homofobi (även om det för vissa i vissa fall säkert kan vara riktigt.) Eftersom exempelvis svenska män har en större beröringsskräck än - som jag exemplifierade med - vissa ryska och afrikanska. Män som är minst lika homofoba som de svenska.

Dessutom finns det bland kvinnor en helt annan syn på beröring (vilket tagits upp mer här.) Och jag vet inte, men jag har fått för min att svenska heterosexuella kvinnor är rätt så homofoba de också. Jag känner åtminstone ingen lesbisk som haft det "lätt" att komma ut - och det är möjligt att jag fattat det fel, men jag har fått för mig att det inte bara är männen som gör det svårt.

Vad jag någonstans funderar över kokar i slutändan ner till frågan om svenska män med nödvändighet är MER homofoba än dels andra män, dels andra kvinnor, för att vi har (om vi nu har) en högre grad av beröringsskräck? Och omvänt, om det faktum att jag inte känner beröringsskräck med nödvändighet innebär att jag är mindre homofob?

Som jag då förstår det menar flera här att det inom alla kulturer finns vissa ramar vars gränser säger vad det är att vara "hetero", och att det är i själva överskridandet av denna gräns som det "homofoba" slår till. Det är möjligt att "dela säng" är en sådan gräns för just svenska män, men att det inte är det för svenska kvinnor. Eller menar ni (någon, alla) att svenska kvinnor är mindre homofoba för att de gärna delar säng? Och oavsett detta, om ambitione är att exempelvis minska homofobin (vilket jag hoppas och förutsätter att den är), vad säger oss då allt detta om hur vi bör gå tillväga?

Det blev ett långt inlägg. Och jag är egentligen inte färdig än. Men det får vänta till senare.

Linnea sa...

Sorry, borde svarat för länge sen men ibland blir man smått uppäten av annat, det är årsmötestider..

Men iaf, något slags försök till svar på Johans och Pelles frågor utan att vara för teoretisk, hoppas jag.
Ja, på sätt och vis kan beröringsskräck sägas vara en paranoid homofobi.
Varje dag "gör" vi kön i våra handlingar. Både med vad kroppen gör och vad vi säger och tänker. Kön/genus kan bara fortsätta existera så länge vi upprätthåller gränserna mellan de två könen. Ett av de främsta sätten att upprätthålla gränsen könen emellan är heteronormen, att alla förväntas vara och leva som heterosexuella. För att den ska kunna finnas måste det finnas två tydligt identifierbara kön, och att vi hela tiden tolkar kroppar som det ena av dessa två kön. Görandet av kön och heteronormen är alltså tätt sammankopplade. Det ena kan i princip inte finnas utan det andra.
Vilka gränser som sätts för könen är olika för maskulinitet och femininitet. Maskuliniteten måste behålla legitimiteten för att vara norm, därför är det av yttersta vikt för maskuliniteten att tydligt avgränsa sig från det feminina och det homosexuella, det som är underordnat,"det andra".
Beröring män emellan ligger alltså alltid i farozonen för att tolkas som homosexuellt, om det inte tydligt framgår att det handlar om heterosexuella män.
Men det är ju inte bara män som tolkar kroppar, även kvinnor tolkar mäns kroppar och vi är alla mer eller mindre delaktiga i att upprätthålla homofobin, och gränsen mellan könen.
Vilka handlingar som får kulturell tolkning att vara maskulin, feminin eller homosexuell är helt olika i olika kulturer, och förändras över tid. Så i princip kan samma homofobi vara lika stark, men kopplad till helt andra handlingar i exempelvis Ryssland.
När kvinnors kroppar rör vid varandra tolkas detta inte alls lika tydligt till homosexualitet som när män gör det. För den sakens skull behöver inte kvinnor vara mindre homofoba, men en kvinnas könsidentitet ifrågasätts inte för att hon är mer fysisk med andra kvinnor.
Oftast så ska det ju ganska mycket till för att tolka en kvinna som lesbisk, det vanligaste är att en kvinna som beter sig och klär sig i enlighet med vad som tolkas som manligt ("Butch")tolkas som lesbisk. En butch blir också betraktad som okvinnlig av omvärlden, "kvinnligheten" är gjord för att behaga män, när en kvinna uttryckligen vägrar får hon inte längre vara kvinna, men inte heller man. Och något annat alternativ finns inte i den konstuktion som vi har, könen är konstruerade för att upprätthålla heteronormen och tvärtom.
Så vad ska vi då göra?
Ett sätt är ju att hela tiden "slå hål" på sin egna konstruktioner av kön. Det är krävande och jobbigt- könsidentiteten är en stor del av vår identitet.
Genom att "göra fel" och på så sätt destabilisera det som gör att olika företeelser får en tolkning till det ena könet så kan vi alla vara delaktiga i att montera ner konstruktionerna bit för bit.
Jag nämnde i tidigare kommentar att det är rätt kul att studera hur omgivningen gör kön, i detta fall manlighet.
Ett framtida scenario som skulle vara väldigt spännande är att se vad som händer om ett par manliga fotbollspelare, typ landslagsspelare, skulle "komma ut" som homosexualla. Försetäll er scenariot att RFSL deklarerar att de kommer att vara på matchen o heja på. Tror ni att andelen kramar o beröringar i publiken och laget hade varit lika många som det är i vanliga matcher? Jag tror att det hade varit en skillnad. Den som lever får se.

Johan Sjölander sa...

Tack för svaret - det var värt att vänta på. Det är naturligtvis väldigt svårt att tänka sig en identitet som inte är i någon mening exkluderande - att jag är något innebär nästan med nödvändighet att jag inte är någonting annat. Att jag är heterosexuell man innebär att jag varken är homosexuell eller kvinna. Att jag är vänster att jag inte är höger. Etc, etc.

Den stora frågan blir såklart vilka identiteter som sas konstituerar vårt samhälle, vad är "normalt", vilka är vänner och fiender, hög och låg? Vilka är vi och vilka är dom? Någon har väl tom formulerat just detta som själva definitionen på politik (iof en rätt otrevlig tänkare vill ja minnas, men ändå.)

Som jag förstår dig Linnea så menar du att den manliga beröringsskräcken är ett sätt att uppråtthålla den tydliga gränsen mellan vi och dom, dvs, att markera skiljelinjen gentemot de andra, de homosexuella. Allt detta utifrån observationen att heterosexuella män ogillar att dela säng.

En logisk slutsats av detta resonemang vore att det skulle vara en välgärning att som (heterosexuell) man bryta mot denna norm och gladeligen krypa till kojs med andra män. Problemet är att diskussionen är fylld av exempel (på fyllan, fotbollsmatcher, andra kulturer etc) där män har fysisk kontakt, utan att heteronormativiteten raseras. Det räcker alltså inte med att röra vid andra; det måste göras på ett sådant sätt att det inte kan missförstås som en "legitim" heterosexuell beröring. Och nu kanske jag rasar iväg, men blir inte den logiska slutsatsen av ett sådant resonemang att det enda sättet att som man genom den typen av handling utmana heteronormativiteten är att faktiskt BLI homosexuell (på alla andra sätt att agera kan jag ju sägas - exempelvis genom att vara gift med en kvinna - också fortsätta markera min heterosexualitet dvs upprätthålla gränsen mellan vi och dom?)

För mig är det skillnad på att vara homofob och att vara heterosexuell. Genom att angripa beröringsskräcken tycker jag att man lägger fokus på det senare istället för det förra, därav mina protester. Men detta var en väldigt låt oss säga politisk ingång och grundar sig egentligen inte på några djupare kunskaper varken i psykologi eller hur homofobi konstitueras och reproduceras.