Välkommen till Långholmens Folkhögskola och firandet av Internationella kvinnodagen!

Vi samlas för att diskutera feminism och jämställdhet med hjälp av inbjudna gäster som kommer att bjuda på såväl klokhet, provokation, musik som skratt!

PROGRAM
11.30 Lunchsmörgås och välkomstmingel ackomponjerat av Jailhouse Band

12.00 En vassare jämställdhetspolitik 2010 – vad behöver göras?Paneldiskussion mellan Wanja Lundby Wedin, LO-ordförande, och Kajsa Borgnäs, ordförande S-studenter. Samtalsledare: Nisha Besara, Dagens Arena.

13.00-14.00 Sju seminarier att välja mellan

Seminarie 1 En familjepolitik för jämlikhet och jämställdhet – vad vill S i Stockholm?

Veronica Palm, riksdagsledamot (S), vice ordförande Socialförsäkringsutskottet, Carin Jämtin, oppositionsborgarråd Stockholms Stad, Gabriella Granditsky-Svenson, Unga S-kvinnor Rebella.

Seminarie 2 Tjänar män på jämställdhet?

Jens Orback, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center, tidigare jämställdhetsminister (S).

Seminarie 3 Arbetets kvinnor och Alliansen – En ekvation som inte går ihop

Madelene Syrén, utredare Ekonomisk politik och arbetsmarknad LO.

Seminarie 4 Hot och våld i hederns namn Sharafs hjältar, unga män som inte ställer upp på hederstänkandet.

Seminarie 5 Ska samtycke införas i sexualbrottslagstiftningen?

Carina Ohlsson, riksdagsledamot (S) och ordförande för Sveriges Kvinnojourers Riksförbund,Robert Engstedt, åklagare och S-politiker i Hammarby Sjöstad. Moderator: Maria Östberg Svanelind, ordförande S-kvinnor i Stockholm.

Seminarie 6 Sexualitet, kön och fattigdom utifrån FN:s millenniemål

Ellinor Eriksson, sexualpolitiskt ansvarig i SSU:s förbundsstyrelse.

Seminarie 7 Mammor – pappor – döttrar – söner

Lars Jalmert, som har arbetat med jämställdhetsfrågor i mer än 30 år och forskat bl a om mansrollen, talar om könsprägling.

14.15 Feministisk teater med Lacrimosa

Clownerna Sam och Q förklarar varför det är så viktigt att skilja på pojk- och flickleksaker och reder ut hur det här med härskartekniker egentligen fungerar.

14.45 Avslutning med kaffe och tårta

För att lunchsmörgås, tårta och lokaler ska räcka till så vill vi veta om du kommer!

Anmälan görs till 8mars@lo.se eller telefon 08-789 49 11 senast 3 mars.

Arrangörer: LO-distriktet i Stockholms län, Socialdemokraterna i Stockholm, S-kvinnor i Stockholm, SSU Stockholm, ABF Stockholm och Långholmens folkhögskola

16.00 Demonstration på Södermalmstorg!

På återseende vid Södermalmstorg för demonstration under parollerna Det räcker nu! Sluta tysta ner mäns våld mot kvinnor • Vårdbiträden – inte vårdnadsbidrag • Stoppa krigsföringen mot kvinnors kroppar!

Mitt kön är viktigast?

Läser i Svd om kvinnan som gjort abort två gånger för att hennes foster var en flicka och inte den pojke hon ville ha. Personalen upprörs över motivet till aborten och vill ha förändring, de vill inte behöva berätta för blivande föräldrar vilket kön barnet har.

Det är klart att en enkel väg vore att helt enkelt neka föräldrarna möjligheten att få veta könet. Då kunde vi försöka säkerställa att ingen aborterade bort ett foster av ”fel” kön. Men det här löser ju egentligen inte problemet. Det blir ju kosmetika.

Problemet är att kön fortfarande spelar så stor roll. Att det är så många som fortfarande vill veta vilket kön som väntas. I det här fallet att man väljer en abort före att föda (i det här fallet ytterligare) en flicka. Vi får verkligen hoppas att det är en engångsföreteelse att någon väljer att abortera bort om det är ett oönskat kön. Och vi får aldrig hamna i att granska anledningar till abort. Aborträtten måste vara fri och upp till var och en att bestämma själva.

Men man kan ha åsikter om folks skäl, och det är lätt att bli bestört, ledsen och förbannad över att könet ska vara ett skäl. Samtidigt blir jag inte mest förbannad på just det här fallet. Jag blir mest förbannad på att kön fortfarande är så jäkla viktigt.

Bortom rimligt tvivel?

Läste på metro.se och nyheter24.se om en kvinna som hade blivit överfallen och utsattes för ett våldtäktsförsök. Mannen som överföll henne tryckte in sin vante i munnen på henne och började slita av henne kläderna. Kvinnan lyckades bita igenom vanten. Hon bet så hårt att hon tappade två tänder. Det skrämde åtminstone iväg honom, kvar på marken blev mannens vante. Efter DNA analysen av vanten stod det klart att det var en man som tidigare blottat sig för en brevbärare. Till mannens nackdel talade att han hade en skadad tumme och att kvinnan pekade ut honom. Men han blev friad, enligt honom själv hade han tappat vantarna och skadat tummen på jobbet. Vad som hände med kvinnans utpekande vet jag inte.
Jaha. Så enkelt var det.

Jag hittade av en slump en blogg där författaren kommenterade detta med följande kommentar: ”Jag vill veta vem advokaten är, ifall man blir åtalad för något och behöver hjälp en dag, eller kan han bara få skyldiga frikända?”
Det tyckte jag var en ganska rolig kommentar. Även om det annars är tragiskt.

Mäns rätt till sina barn

Jag blir ofta upprörd när män ger sig in i debatten kring våldtäkter eller liknande och bara för att säga att de blir påhoppade. Har väldigt svårt att förstå varför en man måste känna sig utpekad orättvist behandlad för att man debatterar mäns våld mot kvinnor. Det är ett utbrett problem och det är män som slår, så varför skulle man inte få prata om det? Har lika svårt för de inlägg som ploppar upp lite då och då som går ut på att "pendeln har slagit över" och att det nu är männen som blir diskriminerade. Män är inte förtryckta.

Men det finns faktiskt ett område som jag tycker är väldigt problematiskt. Pappor som inte träffar sina barn, vad beror det på? Är det en kvinna som utnyttjar sin makt och förvägrar pappan att träffa sina barn? Är det en kvinna som skyddar sitt barn? Är det en pappa som smiter från sitt ansvar? Det finns antagligen lika många sanningar som det finns människor. Jag ska inte säga att jag vet hur det ser ut, men jag tror inte att det är omöjligt att kvinnor har ett visst övertag när det blir rättslig prövning av vem som ska ha vårdnaden. Jag tror nämligen att de som dömer i mål kring vårdnadstvister är lika färgade av sina föreställningar kring män och kvinnor som alla andra. Precis som i sexualbrottsmål där kvinnan bedöms utifrån sitt kön bedöms även männen utifrån sitt kön när det kommer till hur lämpliga föräldrar de är. Just fallet vårdnadstvister kan jag tänka mig är ett område som blir till männens nackdel. Att männen utifrån sitt kön blir utdömda som olämpliga föräldrar handlar inte bara om föreställningar, det handlar naturligtvis även om att män faktiskt är de som misshandlar, utsätter barn för sexuella övergrepp och är frånvarande i mycket större utsträckning.

På en hemsida som heter pappaombudsmannen.se läser jag på förstasidan: "40.000 barn i Sverige har ingen kontakt med sin pappa. 150.000 träffar honom en gång i månaden eller mindre (SCB). Den allmänna uppfattningen är att dessa pappor smitit fran sitt ansvar. I själva verket har de flesta av dem kämpat för att få vara kvar i sina barns liv, men blivit bortstötta av mamman. Med samhällets hjälp har hon trakasserat dem och marginaliserat dem tills de i förtvivlan gett upp." Det tror jag inte på. En del av dem har säkert kämpat för att vara kvar i sina barns liv, men inte alla. Synd att de överdriver så mycket, det skulle vara bra med en part som driver pappornas rättigheter, på ett balanserat sätt.

Men är detta ett problem? Det här är ingen vetenskap, mer en gissning, men jag tror att det är ett problem. Det är värt att tas på allvar. Frågan är vad man kan göra åt det? Det första jag tänker på är alla motioner som vi i Rebella har skrivit genom åren, kring rättsväsendet och den problematik som finns där med den totala oförståelsen för hur våra föreställningar om kön påverkar våra bedömningar av händelser och människor. Vi har också drivit vikten av att arbeta med genusperspektiv i förskolan och skolan. Det som krävs är att människor förstår att de faktiskt inte är objektiva, för det krävs utbildning och självinsikt. Detta är en fråga som tydligt visar att ett jämställt samhälle skulle gynna även männen.

Hur hantera fördomsfulla skämt?

Jag jobbar på en arbetsplats som består av väldigt många vanliga människor med ganska vanliga åsikter. Det betyder att könsrollerna är hyfsat konservativa och skämten därefter. Jag vill ju inte gärna vara en person som bara låter dumheter gå förbi, utan jag vill ju säga ifrån. Men jag känner mig osäker på när man bara är för mycket för att man säger ifrån. Och jag har nog skrivit inlägg om detta innan. På temat "hur rabiat kan jag vara".

Men exempelvis så skickas det runt mail med mer eller mindre nedsättande budskap om kvinnors intelligens eller förmåga att hantera pengar. Mailen är så urbota fåniga så det går ju inte att ta på allvar. Och frågan är då vad som är roligt? För poängen måste ju vara att det ska vara kul, det förutsätter jag i allafall. Och då kan man tänka "aha, detta är med glimten i ögat - för det här är ju så urbota fånigt så det kan väl inte finnas någon som seriöst tycker detta är kul".

Är detta skickat med glimten i ögat så finns det ju ingen anledning att riva upp en storm kring det. Men glimten måste vara väldigt stark känner jag. En liten glimt blir i så fall bara en liten manlig nedvärderande glimt som ändå tycker att det finns lite sanning i budskapet.

Så vad göra?

Avslutningsvis - jo, man kan tycka att jag överreagerar. Att jag bara kan flytta mailen till papperskorgen och låta dem med unken humor få en rolig stund för sig själva. Men man kan titta bort när man ser någon bli förnedrad på tunnelbanan också. Eller så gör man något.

Sverige är inhumant - låt Lollo stanna!

En ung kvinna har misshandlats och hotats av sin far i den omfattning att hon och hennes syster de senaste åren har bott i skyddat boende. Nu har hennes familj fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och hon ska avvisas TILLSAMMANS med den far hon har hållts skyddad från.

Idag nås jag av nyheten att hon därför går under jorden.

Flickan är ett barn.

Flickan har varit med om en av de värsta sakerna man kan utsättas för, nämligen att misshandlas och hotas av den man egentligen älskar mest.

Svenska myndigheter har bedömt att hotbilden mot henne är så stor att hon ska leva i skyddat boende.

Hur - HUR - kan svenska myndigheter sedan bestämma sig för att skicka tillbaka henne till ett land där hon kan se sig om i stjärnorna efter samma trygghet som ett skyddat boende ger, och detta dessutom tillsammans med gärningsmannen?

SKÄMS SVERIGE!!!

Vad googlar män egentligen?

Av en tillfällighet googlade jag på ordet kvinnor. Det gav cirka tio miljoner träffar. Jag har ingen aning om vad alla dessa hemsidor handlar om, men av de länkar som dök upp längst upp handlar två stycken uppenbarligen om att det är möjligt att köpa en kvinna. I det här fallet verkar det handla om ryska kvinnor. Det blir nästan komiskt när Google spaltar upp något de kallar för relaterade sökningar. Det ser så absurt ut. Nakna kvinnor. Mogna kvinnor. Kåta kvinnor. Snygga kvinnor. Jag önskar att det inte var det som var orsaken, men det speglar vad folk söker på när de är inne på Googles sökmotor.

Sen sökte jag på ordet män istället. Ungefär lika många träffar. Inga relaterade sökningar dök upp. Och inga hemsidor som handlar om hur man köper sig en man.

Det är skillnad på människor och människor. Eller åtminstone hur kvinnor ser på män och män ser på kvinnor.

Unga S-kvinnor Rebella- årets politiska blogg 2008?

Här kan ni rösta på årets politiska blogg 2008. Vår blogg är en av de nominerade, så lägg gärna en röst på oss och de andra socialdemokratiska bloggarna.

Mitt hjärta blöder

Mitt hjärta blöder. Hela min kropp skriker. Nej, jag har inte blivit poet. Det är ett försök att beskriva vad jag känner när jag läser om kvinnorna i Kongo. Lisa Bjurwald skriver i DN idag: ”Föreställ dig att varenda kvinna i Stockholm hade blivit våldtagen, och du har situationen i Kongo just nu.” Hon skriver om att hon var på en paneldebatt där bland annat Monika Hauser, grundare till kvinnorättsorganisationen Medica Mondiale och den kongolesiska kvinnorättsaktivisten Immaculée Birhaheka delade med sig av sina vittnesmål. Lisa Bjurwald fortsätter:
”De råa våldtäkterna är ofta att likna vid tortyr. Kvinnor som utsätts för gruppvåldtäkter någon dag efter att ha fött barn överlever inte alltid traumat. Ett foto på den tillhörande utställningen fångade vidden av våldskampanjen: både den allvarliga unga kvinnan på bilden, hennes mor, mormor och 9-åriga syster har våldtagits. Att sexuellt våld är ett säkerhetspolitiskt problem som trots sin spridning har låg prioritetsgrad hos världens regeringar var panelen enig om.”

Jag som är så bra på att bli arg när jag läser sånt. Det är enklare att vara arg än ledsen. Men det här… Det är så överväldigande så att det förlamar mig.

Kom igen killar - annars är ni snart stekta

Under de senaste åren har jag ofta fått höra att jag måste involvera männen i mitt arbete för ökad jämställdhet. Och jag måste anpassa min retorik till den medelålders vite mannen som annars inte kommer ge mig sitt stöd - det stöd jag behöver för att få gehör för mina idéer.

Ofta orkar jag inte det utan väljer "strategi rebell". Så jag domderar och har mig, får igenom min poäng men sällan min åtgärd. Så frågan är hur framgångsrik den strategin är. Kanske i längden.

Men. På mitt arbete försöker jag definitivt köra variant ett. Samtidigt undrar jag, nu ska vi tillsätta en grupp som ska arbeta lite som remissinstans för jämställdhet- och mångfaldsfrågor. Jag arbetar på ett företag med drygt 250 anställda, en liten majoritet män. Hierarkiskt sett är det dock många fler män på inflytelserika positioner, så vi är inget jämställt företag.

Deltagande i gruppen bygger på lust, olika avdelningar får nominera intresserade medarbetare. Inga killar vill vara med. Inga män heller för den delen. Och personalchefen frågar mig hur vi ska göra för att "få med killarna".

Ja, vad ska jag svara? Problemet ligger ju redan här. Om ingen man är intresserad av att vara med i en grupp för ökad jämställdhet OCH mångfald (det senare har ju inte med kön att göra och man kan fråga sig varför killarna springer) så är det ju svårt att få dem intresserade för ett förändringsarbete.

Eller så har jag helt fel. Det är bara så att folk har för mycket på jobbet och vill inte sitta i en arbetsgrupp till. I många fall är det säkert så. Konstigt bara att det alltid är män.

Hur länge ska man orka? Hur mycket ska man tjata? Ska man tjata? Hur mycket tålamod ska man ha? Hur förtryckt måste man bli för att förtryckaren ska se sin egen delaktighet? Hur länge ska jag orka? Eller när ska man ge upp?

"Kom igen killar - annars är ni stekta" syftade till ett önsketänkande om att "om män inte börjar jobba för jämställdhet inom 5 år så får alla sparken. Från allt. "

Kan någon fixa det? Eller hur ska vi göra?