Polyamori och dubbelmoral

Vissa brukar hävda att de tror att de flesta är bisexuella. Det kan man ju hoppas, men det är inte den diskussion jag tänker föra nu. Utan jag tänker istället hävda att de flesta ju faktiskt är polyamorösa.

Jag vill med en gång kasta in en brasklapp, jag är på intet sätt ute efter att bagatellisera situationen att leva som öppet poly eller att överhuvudtaget försöka förenkla. "Det är ju det du gör", kommer nu någon att hävda. Och det kanske jag kommer att göra. Och då ni får gärna rätta mig och säga till om jag är naiv eller okunnig.

Men. Dagens tanke är alltså att medan de flesta ser på polyamori som något märkligt, någonting som verkligen inte har med dem att göra och något som en liten skara människor ägnar sig åt, så vänslas folk till höger och vänster utan att på något sätt ifrågasätta sin egen sexualitet eller livsstil. För vad är en man som är gift med en kvinna och kär i en man på sitt jobb? Inte f-n är han monogam i alla fall.

Otroligt många människor är otrogna och jag har otaliga vänner (däribland mig själv) som inleder regelrätta förhållanden med människor som förväntas vara monogama och älska någon annan, en (1) annan person. De säger de är kära i både sina av omvärlden kända partners och mig, eller min vän. Jag inser också att en del ljuger. De kanske inte är så kära. Varken i mig eller kanske i sin partner. Men vissa är faktiskt ganska kära i oss båda två. Och det är ju inget märkvärdigt med det. Men som sagt, om de då inte är polyamorösa, vad är de då? Förutom otrogna alltså...

Så jag hävdar härmed att när det talas om polyamorösa människor så talas det helt enkelt om människor som är modiga nog att bryta mot tvåsamhetsnormen och öppet erkänna att de kan vara förälskade eller tända på två personer samtidigt. På den politiska arenan hävdar de därför också logiskt att de då också vill kunna leva med de här två, eller fler, personerna.

Och alla vi som då säger att vi bara vill leva med en person men sedan ändå inte gör det. Vad är vi då?

Sådär. Ös nu gärna på mig skit från båda hållen och berätta varför jag har fel. Varför är inte DU polyamorös?

(en given invändning är kanske just att skilja mellan att älska fler och att verkligen vilja leva med fler, och därmed bryta normer. Och den mer politiska aspekten av polyamori, och konstaterandet att man därför själv inte ser sig som poly kan jag ta. Men den moraliska, personliga och möjligen sexuella aspekten. Att "jag är någonting annat än en sån där polyamorös", det är den jag vill åt!)