tisdag, juli 06, 2010

Rapport om välfärdens framtida finansiering - eller hur Timbro försöker skapa intryck av att representera politisk konsensus

I eftermiddag släpper tankesmedjorna Timbro och Arena idé en gemensam rapport om välfärdens framtida finansiering på ett seminarium i Almedalen. Det här samarbetet är minst sagt ovanligt – Timbro är ju finansierade av Svenskt Näringsliv, och Arena Idé är en mer vänsterorienterad tankesmedja.

Båda tankesmedjorna uttycker en frustration över att inga politiska partier ”tar i” frågan om hur vi ska hantera de utmaningar vi står inför med en alltmer åldrande befolkning som, enligt tankesmedjorna, också kommer att ställa krav på bättre tillgänglighet och högre kvalitet i vård och omsorg. De har därför tillsatt en tvärpolitisk kommissionen som nu släpper en rapport, och med den vill de starta en debatt i frågan.

Jag ser fram mot att läsa rapporten i eftermiddag. Men redan nu har jag läst direktivet (instruktionen eller utgångspunkterna) till kommissionen, och börjar med en text- och innehållsanalys av den. För som vi ska se finns det många intressanta saker redan där.

När jag läste direktivet förvånades jag över att man upprepade gånger skriver att rapporter och utredningar pekar på olika problem med att finansiera vård och omsorg i framtiden, utan att tala om vilka rapporter och utredningar man bygger sina påståenden på, och vem som står bakom dem. Kanske är de bara slarviga med källhänvisningarna, men det kan också vara något mer uttänkt bakom det hela. Svepande hänvisningar till ”rapporter och utredningar” får det att låta som att alla forskare och sakkunniga kommit fram till samma sak. Men det kan ju vara så att de rapporter man hänvisar till är partsinlagor, skrivna med en dold agenda. Då använder man retoriska knep för att ge intrycket ”Alla vet det här, alla vet egentligen vad som behöver göras, men ingen tar i frågan”.

Om man vill etablera sin egen åsikt som konsensus, det sansade och vettiga alternativet som alla är överens om, och har närmast obegränsat med resurser kan man göra så här:

1. Låt några närstående kollegor och vänner på diverse högerorienterade och näringslivssponsrade institut, tankesmedjor och arbetsgivarorganisationer skriva rapporter och utredningar som för fram din lösning som den enda rätta.

2. Hänvisa till dessa rapporter som allmänt vedertagna fakta och konsensus i frågan.

3. Hitta en organisation på motståndarsidan som vill samarbeta med dig, och tillsätt en tvärpolitsk arbetsgrupp/kommission som får i uppgift att gå igenom redan existerande underlag (se ovan) och utifrån dessa göra en bedömning om vad som behöver göras.

4. Presentera resultatet som politisk konsensus.

Det Timbro vill att vi ska missa är såklart att konsensus mellan tankesmedjor inte är konsensus mellan blocken.

I direktivet finns tecken på att kommissionens rapport bör förespråka behovsprövad välfärd – att bara de med störst behov får hjälp av staten, vi andra får ordna saken själva. (Se vad jag gjorde där, ett påstående utan belägg, citat eller hänvisning. Känns inte lika trovärdigt, eller hur?)

Timbro och Arena Idé har gett kommissionen i uppgiften att undersöka ”vilka andra åtgärder än skatter” som behövs för att säkra framtidens välfärd. Kommissionen ska alltså uttryckligen INTE ha skattefinansierad välfärd som ett alternativ. Det är ganska anmärkningsvärt, skulle jag säga. En mer öppen formulering hade varit ”bedöma om skatter kan finansiera vård och omsorg även i framtiden och, om det inte verkar möjligt, hur alternativen skulle kunna se ut”.

Direktivet listar några alternativ till hur vi kan lösa frågan om det ökade behovet av vård och omsorg i framtiden:

1. Flera arbetade timmar i ekonomin. (Genererar mer skatteintäkter.)

2. Tjänsterna utförs effektivare.

3. Omprioritering inom offentlig sektor (så att vi lägger en större del av pengarna på omsorg, och spar in på annat).

4. Överför ett större ansvar för finansieringen till medborgarna själva.

5. Lägga större ansvar för socialförsäkringarna på arbetsmarknadens parter.

6. Lägga större ansvar på anhöriga.

Ingenstans nämns alltså skattefinansiering som ett alternativ. Punkt 4 och 5 liknar vad man gjort i pensionssystemet, där man också gett förmånlig beskattning för att underlätta ökat eget ansvar.

Jag är faktiskt förvånad över att direktivet är så snävt och så tydligt föregriper kommissionens arbete. Men förhoppningsvis har kommissionen ändå arbetat självständigt, och man hoppas ju att de vänsterorienterade medlemmarna förstår bättre än att ge politisk legitimitet till radikalt nyliberala förslag. Jag ser den här rapporten som ett försök att flytta fram positionerna för marknadiseringen av välfärden. Om det är syftet är det väldigt effektivt att starta med att lansera lösningar för hur det ska göras. Då slipper man debatten om ifall marknadiseringen över huvud taget behövs.

3 kommentarer:

Edvin, socialdemokrat och socialist sa...

Det är bra att det här tas upp. Jag tänkte kommentera inlägget lite grann.
.
.
Det du tar upp om rapportskrivandets direktiv är viktigt. Men inte skulle jag vilja kalla Arena för särskilt vänster. Deras paradgren är ju att slå mot vänstertendenser inom socialdemokratin.
.
Just det att inte underbygga sin påståenden är smart. Få om några borgerliga journalister kommer ju att fråga efter dessa fakta. Det blir som i EU-debatten: säg något EU-positivt och slipp faktaredovisning.
En sak förvånar mig dock, Sara, att du inte ser att Arena-folket redan givit legitimitet åt rapporten bara genom att ha arbetat med den.
.
För att inte göra inlägget för långt avslutar jag med att kommentera de sista sex punkterna i ditt inlägg.
1) Fler arbetare timmar i ekonomin.
I det här sammanhanget syftar fler arbetade timmar underförstått på högre pensionsålder eller liknande fientliga åtgärder mot arbetarklassen. Ett annat sätt att öka antalet timmar är ju att bryta mot EUs fördrag och slopa inflationsbekämpning som den ekonomiska politikens överordnade mål till förmån för full sysselsättning.
.
2) Tjänsterna utförs effektivare.
Det handlar om att pressa personalen hårdare. Något säger mig att Timbro inte vill att arbetsplatsdemokratin och personalinflytandet ska få avgörande inflytande för effektiviseringen. Dessutom går det inte att effektivisera, i betydelsen öka hastigheten, att trösta och läsa sagor för barn, mata äldre o s v utan att det blir sämre gjort.
.
3) Omprioritering inom offentlig sektor (så att vi lägger en större del av pengarna på omsorg, och spar in på annat)
Underförstått här är att vi inte kan höja skatter främst för högavlönade och folk med kapitalinkomster. Underförstått är också att nu är det svångrem och hårda tider vi lever i.
.
4) Överför ett större ansvar för finansiering till medborgarna själva
Uttryckt utan fikonspråk heter det: minska den gemensamt solidariskt skattefinansierade välfärden, höj avgifter och/eller låt folk köpa välfärd privat.
.
5) Lägga större ansvar för socialförsäkringarna på arbetsmarknadens parter.
Fram för privata försäkringsbolag för att erbjuda kollektivavtalade försäkringar, alltså.
.
6) Lägga större ansvar på anhöriga.
Kvinnorna tillbaka till spis och anhörigvård, vore ett ärligare sätt att uttrycka det här. Det här är inte bara dåligt, det är konservativt rakt av. Inte kommer direktörerna att torka rumpan på gamla mamma och pappa. Det blir polska hembiträdet som gör det.
Att Arena lånar ut sig till sånt här är illa. Men läs gärna rapporten än mer noggrant för att kunna hacka sönder den. Tack för ett nyttigt inlägg, Sara.

Kerstin sa...

Får jag rekommendera rapporten: Den demografiska bomben - myt eller verklighet, av prof Lars Tornstam

Man kan ju undra varför den aldrig diskuterats. Kanske att den inte passar in i den politiska agendan, den som handlar om att överföra mer av samhällets tillgångar till de redan superrika.

Edvin, socialdemokrat och socialist sa...

@Kerstin. Du har nog rätt i din analys. Bara det som kan legitimera hårdare exploatering och mer utplundrad välfärdsstat får komma till tals.
När vi har diktatoriskt ägda borgerliga medier och en ideologiskt oduglig tillika fåkunnig partiledning i SAP blir det successivt sämre för vanligt folk.
Svaret på varför inte fler bra saker händer är att patriarkala och kapitalistiska intressen är så mycket bättre organiserade än kvinnorörelsen och arbetarrörelsen.