tisdag, februari 17, 2009

Mitt kön är viktigast?

Läser i Svd om kvinnan som gjort abort två gånger för att hennes foster var en flicka och inte den pojke hon ville ha. Personalen upprörs över motivet till aborten och vill ha förändring, de vill inte behöva berätta för blivande föräldrar vilket kön barnet har.

Det är klart att en enkel väg vore att helt enkelt neka föräldrarna möjligheten att få veta könet. Då kunde vi försöka säkerställa att ingen aborterade bort ett foster av ”fel” kön. Men det här löser ju egentligen inte problemet. Det blir ju kosmetika.

Problemet är att kön fortfarande spelar så stor roll. Att det är så många som fortfarande vill veta vilket kön som väntas. I det här fallet att man väljer en abort före att föda (i det här fallet ytterligare) en flicka. Vi får verkligen hoppas att det är en engångsföreteelse att någon väljer att abortera bort om det är ett oönskat kön. Och vi får aldrig hamna i att granska anledningar till abort. Aborträtten måste vara fri och upp till var och en att bestämma själva.

Men man kan ha åsikter om folks skäl, och det är lätt att bli bestört, ledsen och förbannad över att könet ska vara ett skäl. Samtidigt blir jag inte mest förbannad på just det här fallet. Jag blir mest förbannad på att kön fortfarande är så jäkla viktigt.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Du tar upp en intressant och känslig fråga. Jag tycker att rätten till abort är mycket viktig att försvara. Dels är det viktigt att den är juridiskt möjlig, tillåten enligt lag. Dels är det viktigt att ingen ska behöva välja mellan att betala hyra och att genomföra den abort hon vill. Fri abort för alla kvinnor är med andra ord i praktiken bara möjlig med generös välfärd.
Frågan är hur många tragedier som orsakas av strängare abortregler. Frågan är inte om det blir några alls.
Jag har rannsakat mig själv och kommit fram till att jag i de flesta fall är för att abort genomförs. Den kvinna som inte vill ha barn alls och hon som tycker att graviditeten kommer olägligt men vill ha senare ska självklart få göra abort precis som alla andra.
Men jag tycker som du, Gabriella, att det är ett tveksamt skäl att välja bort flickor, eller pojkar för den delen.
Det är dock jätteviktigt att påpeka att hon självklart ska få genomföra aborten ändå.
Vidare tycker jag att fel hår- eller ögonfärg är moraliskt dåliga skäl. Men efter det vill jag stanna upp och vara försiktig. Jag kan aldrig bli gravid och därför aldrig ställas in för valet.
Var går gränsen för vad som är dåligt och var börjar de bra anledningarna? Jag vill fundera och inte moralisera.
Ska svårt handikapp hos barn och/eller vårdnadshavare ses som bra skäl? Om ett barn sannolikt kommer att födas som narkotikaberoende p g a mamman är missbrukare, är abort då bra motiverat? Det finns många fler liknande frågor.
Jag tror att det är bra att såna här frågor diskuteras bland människor med vettig syn på samhället och medmänniskor. Ljusskygga manschauvinister ska inte få ta över en fråga som kräver mycket ödmjukhet och eftertanke särskilt från män.
Bara tanken på att ta beslut om någons livmoder känns motbjudande. Det är ett "big NO NO". Så känns det.
Men vi vet att nationaldemokrater, sverigedemokrater, katoliker, kristdemokrater och andra vill bestämma över era underliv. I den debatten måste vi gå ut som segrare.

Kent Filppu sa...

Instämmer i hela artikeln. Kvinnans rätt till sin kropp måste vara överordnad. Dock en liten detalj. Pappan har inget med saken att göra. Det är kvinnan själv som fattar beslut om abort och hon behöver inte ens informera den blivande fadern.

Anonym sa...

Men det förekommer faktiskt att abort är ett gemensamt beslut. Det låter på er (Edvin och El Rubio) som om en man aldrig skulle behöva reflektera över frågan om abort eller bebis, mer än på ett principiellt plan, och det stämmer ju inte. Jag vet inte hur det är i era liv, men jag känner många män och kvinnor som lever i relationer där man gemensamt försöker få till livet på bästa sätt. Och där man gör val, både tillsammans och på egen hand. För övrigt instämmer jag med Gabriella. Dessutom tycker jag att om personalen har svårt att acceptera orsaken bakom att man väljer att göra en abort så får man nog jobba med något annat.
/Johanna

Kent Filppu sa...

Johanna: Abort är per definition inget gemensamt beslut. En man kan försöka påverka kvinnan (förutsatt att han ens får veta att han ska bli pappa). Men han har ingen rösträtt. Kvinnan har ingen skyldighet att rådfråga honom eller inhämta något yttrande innan hon enväldigt bestämmer vad hon vill göra. När mannen lagt sin sats är hans formella inflytande i frågan slut.

Sedan är jag väl medveten om att de flesta kvinnor är goda människor som rådfrågar sina män/parters inför ett beslut om abort, i alla fall i stadiga förbindelser. Inget ont om kvinnorna som grupp. Men lagen ger inte männen något inflytande och det är rätt. Även om mannen ska ha inflytande över sitt föräldraansvar ska han inte ha inflytande över kvinnans kropp (möjligen bli informerad/tillfrågad om han är känd, men jag är inte helt säker). Men av det följer också att får kvinnan själv fatta beslutet så är hon också själv ansvarig för det.

Anonym sa...

Johanna: Du missuppfattar mig. Jag vet mycket väl att män kan komma att behöv resonera om abort och barn mer än på ett principiellt plan.
Det jag försöker poängtera är kvinnors rätt till sina kroppar. Visst kan pojkvänner/makar/one night stands tillfrågas. Men de kan aldrig vara mer än bollpank. Det är och ska vara som El Rubio skriver: vi män sak inte ha någon rösträtt i frågan. Något annat vore för jävligt.
Jag tycker som du att den personal som inte kan acceptera en abort får jobba med något annat. Aborter ska inte stoppas av att den motiveras knepigt. Den ska över huvud taget inte behöva motiveras. Motivationsplikt eller -praxis vore det samma som eller skulle likna bevisbörda. Det vore förnedrande för den abortsökande, tror jag.
Jag förstår inte riktigt vad i mitt resonemang som gör att jag låter abstrakt resonerande. Kanske tycker vi inte så olika ändå.

Mia Päärni sa...

Jag kan inte annat än att hålla med Gabriella. Däremot tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att personalen känner motvilja till att utföra aborter som baseras på kön. Tur är väl det. Jag skulle bli mycket mer oroad om de kände förståelse för att man vill abortera flickfoster just för att de är flickor.

Och när det gäller männens rätt till inflytande i abortfrågan. Jag tycker inte att det är helt enkelt. Skulle jag vara man skulle jag nog tycka att jag borde få ha något att säga till om när det kommer till att göra abort kontra skaffa barn. Samtidigt är det som flera av er har sagt. Det är inte ett alternativ, kvinnan måste ha oinskränkt rätt till sin kropp.

Anonym sa...

Mia:
Jag tycker att frågan om mäns inflytande över aborter är enkel på ett sätt och svår på ett annat. Det är enkelt att ta ställning för alla människors rätt att bestämma över sin kropp.
Men det är kanske svårare att hantera det känslomässigt. Men om jag väljer att ha samlag men inte vill ha barn har jag samtidigt valt en risk. Vill jag inte ha den risken så har jag all rätt i världen att välja bort den genom att inte ha samlag. Så enkelt är det.
Visst är det bra om kvinnan och mannen kan prata om vad de vill och inte vill. Men det måste både moraliskt, de facto och juridiskt vara helt upp till kvinnan om hon vill behålla embryot/fostret eller inte.
Hon ska inte behöva säga ja till något hon egentligen inte vill för att mannen vill ha barn. Ett nej är alltid ett nej, som bekant.
Jag skulle inte gå med på att någon knuffade in mig i en adoption eller förbjöd den för mig, för att ta ett något haltande exempel.
För er kvinnor är det kanske tydligare känslomässigt när ni tar ställning: varje bit av förlorad rätt till självbestämmande kan potentiellt innebära ett barn och en graviditet ni inte vill ha.
Men givetvis kan det vara oerhört påfrestande även för män att hamna i en sån här situation. Det har jag själv sett på nära håll. De respektfulla män som gå igenom det förtjänar hänsyn och ödmjukhet. Men det är något annat än att vara med och ta beslutet.

Kent Filppu sa...

Kvinnan ska alltid ha oinskränkt makt över sin kropp men det man skulle kunna göra är att möjligen kräva upplysningsplikt till den blivande fadern (förutsatt att han är känd) om man tror en sån lag skulle fungera. Alternativt underlätta för kvinnan att välja att adoptera bort barnet direkt efter födseln och att då slippa allt ansvar efteråt, om någon känner att hon inte kan ta ansvar för ett barn. Eller ännu hellre bara avsäga sig ansvaret till förmån för fadern om han vill ha barnet och inte hon. För vissa kvinnor skulle det kanske vara enklare psykologiskt än en abort.

Anonym sa...

Jag är emot upplysningsplikt inför aborten. Men om graviditeten fullföljs måste ju mannen få veta det för att kunna ta sitt ansvar.
Jag tror att vi som läser och debatterar på den här bloggen är ganska överens om att folk måste få bestämma över sina kroppar själv och att de ska ha fri tillgång till vård om självbestämmandet kräver det.
Vad som dock inte är lika självklart är var gränserna för abort ska gå.
Om jag förstått det rätt kan abort göras till artonde veckan utan Socialstyrelsens godkännande. Därefter måste den godkännas och inte bara begäras.
Jag är inte pigg på att begränsa rätten till abort. Men vad jag förstått sker det automatiskt med dagens lag om det läggs fram vetenskapliga bevis på att foster kan räddas tidigare.
Det är en balansgång som kräver stor eftertanke. Å ena sidan vill jag inte begränsa rätten till abort. Å andra sidan måste den rätten ha en gräns i tid och /eller på andra sätt.
Det enda jag är tvärsäker på är att diskussionen är viktig och jag vill ta mig an den på ett lyhört sätt.