torsdag, december 04, 2008

Kom igen killar - annars är ni snart stekta

Under de senaste åren har jag ofta fått höra att jag måste involvera männen i mitt arbete för ökad jämställdhet. Och jag måste anpassa min retorik till den medelålders vite mannen som annars inte kommer ge mig sitt stöd - det stöd jag behöver för att få gehör för mina idéer.

Ofta orkar jag inte det utan väljer "strategi rebell". Så jag domderar och har mig, får igenom min poäng men sällan min åtgärd. Så frågan är hur framgångsrik den strategin är. Kanske i längden.

Men. På mitt arbete försöker jag definitivt köra variant ett. Samtidigt undrar jag, nu ska vi tillsätta en grupp som ska arbeta lite som remissinstans för jämställdhet- och mångfaldsfrågor. Jag arbetar på ett företag med drygt 250 anställda, en liten majoritet män. Hierarkiskt sett är det dock många fler män på inflytelserika positioner, så vi är inget jämställt företag.

Deltagande i gruppen bygger på lust, olika avdelningar får nominera intresserade medarbetare. Inga killar vill vara med. Inga män heller för den delen. Och personalchefen frågar mig hur vi ska göra för att "få med killarna".

Ja, vad ska jag svara? Problemet ligger ju redan här. Om ingen man är intresserad av att vara med i en grupp för ökad jämställdhet OCH mångfald (det senare har ju inte med kön att göra och man kan fråga sig varför killarna springer) så är det ju svårt att få dem intresserade för ett förändringsarbete.

Eller så har jag helt fel. Det är bara så att folk har för mycket på jobbet och vill inte sitta i en arbetsgrupp till. I många fall är det säkert så. Konstigt bara att det alltid är män.

Hur länge ska man orka? Hur mycket ska man tjata? Ska man tjata? Hur mycket tålamod ska man ha? Hur förtryckt måste man bli för att förtryckaren ska se sin egen delaktighet? Hur länge ska jag orka? Eller när ska man ge upp?

"Kom igen killar - annars är ni stekta" syftade till ett önsketänkande om att "om män inte börjar jobba för jämställdhet inom 5 år så får alla sparken. Från allt. "

Kan någon fixa det? Eller hur ska vi göra?

5 kommentarer:

Edvin, socialdemokrat och socialist sa...

Att männen inte går med i den där jämställdhetsgruppen är inte så konstigt. Rent krasst innebär jämställdhet mindre makt för män som grupp. Det är inte många som motarbetar sitt eget objektiva intresse.
Men däremot tycker jag att det är trist.

Jag tycker du ska fortsätta välja "strategi rebell" och kanske samtidigt välja dina strider. Jag vet själv att det är jobbigt att alltid ta alla strider. Jag orkar det helt enkelt inte.
Fortsätt vara aktiv i Rebella. Separatistisk organisering är en stor styrka oavsett om det handlar om genus (som i fallet med Rebella) eller klass (som i fallet med fackföreningar).

Att helt välja bort den rebelliska strategin är dock dåligt. Utan all provocerande kamp som genomförts av mängder av feminister hade vi inte haft den officiella jämställdhetsretoriken vi har idag, kvinnojourerna hade inte fått pengar i samma utsträckning och kollektivavtalen hade fortfarande haft lägre löner för kvinnor inskrivna i sig.

Att bara tugga allmänna uppfattningar förändrar ungefär lika mycket som en fackförening som anstränger sig för att slippa strejka.

Rebellen ska endast begränsas av taktiska skäl. Pragmatikern måste dock begränsas av principiella skäl.

Keep up the fight!

El Rubio sa...

Jag tror det handlar mer än om bara retorik. Det handlar om att se helheten inom jämställdhet. Skulle män och kvinnor vara lika på alla områden så skulle männen vinna i längre livslängd, mer tid med barnen, mindre ansvar på jobbet, få gå före i livbåtarna, slippa obligatorisk militärtjänst, kunna få multipla orgasmer, få möjlighet att vinna vårdnadstvister, slippa de sämsta jobben och att vara överrepresenterade på fängelserna. Alltså har både män och kvinnor möjlighet att bli vinnare på ökad jämställdhet - förutsatt att man nu vill ha de uppräknade "fördelarna". I vissa fall är det biologiska skillnader (som i fallet med multipla orgasmer).

Just när det gäller en arbetgrupp på jobbet är kanske heller inte alla dessa delar relevanta, men säkerligen några. Till exempel arbetsmiljö (som påverkar livslängden), möjlighet att vara pappaledig eller VAB:a som påverkar tid med barnen och i förlängningen möjligheten att vinna vårdnadstvister, kanske också den egna hälsan.

Jämställdhet ligger i både män och kvinnors intresse, men tyvärr handlar för mycket av debatten om att räkna könsorgan istället för att prata om människors frigörelse och möjlighet till självförverkligande.

andersbwestin sa...

Gabriella
Det finns ett helt annat sätt.
Starta eget. Anställ bara personer som har samma värderingar som du.
Satsa hårt och konkurrera ut det företag som du jobbar på nu.

Så gjorde jag när jag inte stod ut med mitt gamla företags kultur.

Så tror jag att kvinnor skall göra som inte står ut med personer (män) som inte vill tänka lika.

Starta Eget Företag och bygg verksamheter som fungerar på en marknad.
Det är jämställdhet när den fungerar som bäst.
Eller om man så vill: Rationell feminism.

Mia Päärni sa...

Egentligen är det inget positivt inlägg. Att män är totalt ointresserade av jämställdhetsfrågor säger en del om hur det är ställt med jämställdheten. Men jag hade väldigt roligt när jag läste ditt inlägg. Skrattade högt! Av två skäl. Det första är att jag känner igen mig väldigt mycket i din beskrivning av hur du gör och vad du tänker. Det andra är att jag (eftersom jag känner dig) kan se dig framför mig. När du ”domderar och har dig”. Och det är så skönt. Det är så uppfriskande. Jag gillar det.

Om jag ska vara ärlig tror jag inte att det är den mest framgångsrika strategin. Tror också att det finns en poäng i det de säger till dig om att man måste anpassa sin retorik till den som finns på andra sidan. Åtminstone om man vill få någon att fundera på det man säger. Men å andra sidan kanske man får dem att tänka lika mycket när man är hård och kantig och bara kör sitt race. Alltid tycker högt, bestämt och ljudligt. Det enda som är säkert är att man inte blir speciellt populär. Men vem fan bryr sig om det?! :-)

Jag kör båda stilarna. Beroende på humör. Och jag tjatar. Jag tycker det är helt rätt att tjata, jag tycker till och med att det är kul. Och när det gäller gränser handlar det alltid om ens egna känsla. Vart går din gräns? Det känner du nog, om du lyssnar inåt.

Vem som fixar det? Det är ju vi. Du som domderar och jag som tjatar. Du förstår vad jag menar. Det är ju alla vi som varenda dag tar diskussionerna, bråkar och får folk att tänka om. Vi sätter ju spår hela tiden. Så ge upp? Det gör vi ALDRIG!

Hanna sa...

Så klart att vi inte ger upp. Men det är ett stort problem att många män och kvinnor också för den delen suckar så fort man ens andas något om jämställdhet. I min kommun, Norrtälje finns inte ens en jämställdhetsplan, och alla jämställdhetsfrågor är en blind på den moderatledda alliansens näthinna.