tisdag, november 25, 2008

Jämställdheten i förorten

Var på gruppmöte i förra veckan, inför vårt nämndsammanträde i Rinkeby-Kista. Där diskuterade vi bland annat en slutredovisning av ett projekt som heter "(D)järva gossar – insatser mot hedersrelateratvåld". I sammanfattningen skriver förvaltningen att syftet med projektet har varit att påverka pojkars attityder till relationer, sexualitet och våld. Målen med projektet har delvis uppnåtts. Det är en lång rapport så jag kan inte återge allt. Man kan säkert välja att se det positiva i projektet, t ex att det i en grupp faktiskt gick att genomföra de processinriktade samtalen man hade planerat. Och att alla deltagare tyckte att de hade lärt sig mer om relationer, sexualitet och våld.

Men för min del bekräftade rapporten vilken enorm problematik vi står inför. Att vi inte lever i ett jämställt samhälle vet vi, men hur mycket vet vi om klyftan mellan den kvinnobild vi tror oss ha i Sverige och den kvinnobild som återfinns bland unga män (och kvinnor) i våra förorter? Visst, killarna på Östermalm är inte alltid bättre. Men jag tror att det finns vissa skillnader.

Dessa samtal leddes av två personer, en kvinna och en man. Vi första tillfället slutade hela mötet i kaos, bland annat drog en kille nedbyxorna och juckade framför den kvinnliga gruppledaren. Ett par avdeltagarna kränkte hennes kroppsliga integritet genom att gå fysiskt nära och sade sexistiska kommentarer. Dessutom pratade de i första hand med den manliga gruppledaren, det gällde alla deltagare i den gruppen. Den kvinnliga samtalsledaren var tvungen att anta en roll som "sidekick" för att de överhuvudtaget skulle få till samtal under sina möten.

Vid ett tillfälle diskuterades en sexualkonstruktion som hade fokus på att både flickor och pojkar hade rätt till njutning, både i och utanför parrelationen, tyckte två av deltagarna att det var en "typisk svensk" konstruktion och att de var ointresserade av den "svenska sexordningen".

I en av grupperna var frågor om våldtäkt präglat av föreställningen om att "tjejer vill sätt dit killar". Flera hävdade att tjejer använder våldtäkt när den sexuella situationen inte levat upp till tjejernas förväntningar. Tjejer som "ger sig in i leken får leken tåla" var mottot för några av deltagarna. I en annan grupp var det inte möjligtatt få några av deltagarna att reflektera kring sina resonemang om rätten att kontrollera sina flickvänner. De tyckte det var självklart att kräva tillgänglighet både omsorgsmässigt och sexuellt av sina flickvänner, det var lika med kärlek. Men flickvännen hade inte samma rätt att kräva tillgänglighet av dem.

Min poäng är att vi har problem. Vi har problem i hela vårt samhälle, jag är medveten om det, men sanningen är dessa åsikter inte speglar majoritetssamhällets syn på kvinnor. Vi måste våga diskutera de här frågorna. Och göra något nu, det kommer ta tid att förändra.

22 kommentarer:

Anonym sa...

Modigt inlägg. Räkna med att få en hel del skit för det.

Edvin, socialdemokrat och socialist sa...

till Mia Päärni:
Det du skrev om var intressant. Men antingen har jag missförstått eller så tycker vi olika.
Visst finns det förakt från killar mot kvinnor i förorten. Men den finns i Vellinge, Täby och på Östermalm också fast där med annan klassprägel.
För någon kan det vara Slitz som triggar, för någon annan Markis de Sade.

Dessutom finns ingen "svensk" sexsyn. Däremot finns en officiell politik som är bättre än många killars syn på sex.
Vi som står till vänster borde omedelbart upphöra att använda nationalitets- eller etnicitetsbegrepp som någon sorts omedveten skiljelinje för syn på sex och samlevnad. Jag uppfattade ditt inlägg åt det hållet, men med god intention.

SOm exempel: en deltidsarbetande blond svensk kvinna är nog mindre fri än en heltidsarbetande persisk kvinnlig akademiker oavsett vilken nationalitet de är gifta eller samboende med.

En sak som dock kan skilja sig mellan olika nationaliteter är hur mycket kvinnokampen lyckats med i olika länder.
Men det har ju i sig inget med nationaliteten i sig att göra.

För några decennier var det ju tillåtet för män att våldta sina hustrur. I Sverige alltså. Det skulle knappast beskrivas som "svensk sexsyn" i den allmänna debatten idag. Men precis det var det ju - då.

Jag håller med om att vi måste diskutera det här. Ni som skriver den här bloggen är bra på det.
Samtidigt tror jag att det är allmän framflyttning av kvinnors makt generellt i samhället som kommer fälla avgörandet, inte allmän diskussion.

Trots allt tjänar inte vi män på att förlora makt. Åsikter formas i hög utsträckning av hur folk lever. Därför är det mer sannolikt att kvinnors ökade makt på mäns bekostnad kommer att forma debatten i högre utsträckning än vice versa.

andersbwestin sa...

Mia
Jag har levt i över 50 år. Mellan 16-22 års åldern åkte jag MC och var med i en MC klubb i mellannorrland. Var på massor av MC träffar.

Endast vid ett tillfälle var jag nära en situation som har ett släktskap med det du beskriver.

Det var på Anderstorp. Ett gäng danska Hells Angels intog området med sin vidriga människosyn.

Annars var män alltid ödmjuka och vänliga mot alla tjejer och kvinnor.

Vi skrattade och hade kul fast vissa knuttar såg ut som Faust.

Denna kvinnosyn är helt grotesk. Mina söner som är mellan 20-25 behandlar kvinnor som om dom vore gjorda av glas.

Visst finns hela komplexet med ankytningsschema och trygghet med bakom detta.

Unga män som känner vanmakt kan bete sig som svin. Det är en känd effekt av bristande kärlek och bekräftelse.

Edvin, socialdemokrat och socialist sa...

Anders B Westin:
Jag tror du och jag har olika analytiska utgångspunkter. Dessutom tycker vi olika.

Utan att ha frågat någon i Rebella antar jag att de vill bli behandlade som vilka människor som helst av män, inte som glas (uttrycket syftar väl på att man ska vara extra försiktig med sådant som är skört, antar jag), men gärna med insikter om genusordning mm.

Visst kan unga män känna sig vanmäktiga. Som tillhörande arbetarklassen, som fattig student, som långtidssjukskriven har de ofta säkert all moralisk rätt att göra det.
Men i egenskap av män bör vi inte fälla tårar. Det vore ganska patetiskt om en direktör tyckte synd om sig p g a sin sits i kapitalismen.

Din psykologiska analys håller jag inte med om. Det finns ju även feministisk forskning med utgångspunkt i begrepp som kärlekskraft, att män är "nettomottagare" av kärlek och bekräftelse.

Att förklara förklenande och kränkande beteende med bristande kärlek flyttar dessutom omedvetet ansvaret dit det inte hör hemma.

andersbwestin sa...

Edvin
Bakom det du skriver läser jag av en religiös föreställning om tillvaron.

Du vill att det skall vara på ett visst sätt. Hur mycket man vill och ber och tjatar om hur man önskar att det borde vara så blir det ändå inte på detta sätt.

Nettomottagare är ett stenkorkat uttryck. Det beskriver tydligt att du inte tolkat in det komplexa i tillvaron.

I den verkliga verkligheten är män och kvinnor ett biologiskt system där varenda handling kopplar till det självklara, nämligen orsak och verkan.

Tänk om verkligheten är så komplex att kvinnors kärlek och omsorg till den lilla pojken är det som avgör vilket anknytningschema som denna pojke får som vuxen till andra kvinnor. Självklart har pappan en mycket stor betydelse, kanske lika stor. Det är det ingen som riktigt vet.

Däremot så vet man (man vet!!!!) att anknytning och anknytningsschema är extremt avgörande för personlighet och hur man hanterar människor som vuxen.

En stark kvinna som orkar ge kärlek, trygghet, kunskap och en sk "Trygg Anknytning" är fundamentet för hur den vuxna mannen behandlar andra kvinnor.

Försök att förstå att verkligheten är en kausal process som inte påverkas av böner i en efterhandskonstruktion.

Ju snabbare humanistiska vänstermänniskor tar till sig evolutionsläran och verklighetens kausala ordning desto snabbare kan vi nå det samhälle som vi alla önskar.

Det goda samhället där allas lika värde har en chans att förverkligas.

Irrationella föreställningar med stort släktskap med kreationisternas världsbild är enbart kontraproduktiv.

Man stångar pannan blodig!!!!!!

Du kan väl börja med att läsa den lättlästa men ända goda boken "Hemligheten" som kom ut för någon månad sedan.

Mia Päärni sa...

Jag menar inte att det är kopplat till etnicitet. Som att det vore något oföränderligt. Men jag menar att det är skillnad. Jag är mycket medveten om att svenska män har unken kvinnosyn, tro mig, jag har träffat dem också. Men jag har också haft vänner och bekanta som levt i mycket patriarkala familjer. Unga kvinnor som lever under mycket stark kontroll. Jag ser det lika tydligt i den stadsdel där jag bor och är politiskt aktiv. Tjejerna får inte åka på kollo. Tjejerna får inte gå på ungdomsgården. Tjejerna får inte själva välja hur de ska leva sina liv. Och det här är tjejer med ursprung i andra länder än Sverige.

Jag vet också att det inte var så länge sedan vi resonerade på samma sätt i Sverige. Men vi gör inte det idag. Och du har rätt i att det inte finns en svensk syn på kvinnor, det finns en officiell politik. Men du har fel i att en allmän framflyttning av kvinnors makt nödvändigtvis kommer påverka det ”hederstänket” som finns bland annat i våra förorter. För det handlar om människor som lever segregerat och som tycker att det finns ett svenskt sätt. Och de tycker att det svenska sättet är förkastligt.

Kerstin sa...

Vi lever idag i den värsta backlash för kvinnor jag sett i mitt liv. Under mina 65 år på jorden har jag aldrig tidigare sett så mycket kvinnoförakt som idag.

Jag har sett ryggkliande grabbar, jag har sett glastaken, jag har sett de där ogripbara murarna som sätts upp mot kvinnor i karriären, men jag har aldrig förr hört män högt säga vad många män säger om kvinnor och feminism idag. Däremot vet jag att sådant kunde sägas i början av 1900-talet.

Edvin, socialdemokrat och socialist sa...

Mia:
Såhär skrev du:
"Men du har fel i att en allmän framflyttning av kvinnors makt nödvändigtvis kommer påverka det ”hederstänket” som finns bland annat i våra förorter. För det handlar om människor som lever segregerat och som tycker att det finns ett svenskt sätt. Och de tycker att det svenska sättet är förkastligt."

Jag var nog otydlig. Allmänt framflyttade positioner påverkar olika mycket på olika ställen. Med begreppet "allmänt framflyttde positioner" menar jag kvinnors ekonomiska oberoende genom eget lönearbete, en progressiv välfärd som minskar kärnfamiljens betydelse, bra kollektivavtal o s v. Jag tycker om att vara konkret.

Om dess framsteg kommer in i hederskulturen kommer det att innebära förändringar på längre eller kortare sikt. Framsteg leder till fler framsteg, om än inte utan bakslag.
Kanske är det som svårast för tjejer i hederskultur att få del av dessa framsteg. Men några såna framsteg är ju skolplikten som "tvingar" dem att träna färdigheter som gör dem mindre beroende av män (läsning, räkning, socialt samspel o s v).

Bristen på arbetskraft och den offentliga sektorns expansion tvingade ju bort en del dåliga åsikter hos män om kvinnors lönearbete.
Dessa åsikter går fortfarande att höra hos vissa äldre herrar i partiet. Men de pratar då om en svunnen tid.

Kerstin:
Utveckla gärna det du skrev. Det var intressant. Som man kan jag aldrig få den insikt som egen erfarenhet av skiten ger.

Kerstin sa...

Edvin:
När krubban är är tom bits hästarna brukar man säga.

När jag var ung var varenda ung man i min omgivning feminist (fast vi kallade det inte feminism då utan talade om könsroller och jämställdhet). Jag hörde aldrig en enda kille hävda att kvinnor bara var till för en sak. Jag hörde aldrig en ung man hävda att kvinnor inte var lika bra som män, att kvinnor inte skulle ha samma lön för samma arbete som män. Jag hörde aldrig en ung man kalla en kvinna för "hora" och nedsättande sexuella trakasserier förekom inte, inte i mina kretsar i alla fall.

Och observera, detta var de män som senare, ja idag, av unga kvinnor, och även av oss äldre kvinnor i många fall, anklagas för att vara mulliga mansgrisar (och det är många av dem - fast de lät helt annorlunda som unga män).

Men - vi levde i en optimistisk tid. Allting skulle bara bli bättre och bättre. Den offentliga sektorn, med allt fler kvinnoarbetsplatser byggdes ut starkt, kvinnorna forsade in på universitet och högskolor. Där fick de problem, men först på högre nivåer. Ute i samhället fick de nu, för första gången i historien arbeten som de kunde försörja sig själva, och några barn, på, varför de kunde be en misshandlande man dra åt skogen om de önskade. Den offentliga sektorn blev helt enkelt ett sätt att omfördela en del av samhällets resurser från männen till kvinnorna. Det gjorde inte så mycket, det fanns så det räckte till alla.

Så kom 90-talet och ekonomin sades inte räcka till och vips, kom det att handla om "endera du eller jag"-. Pötsligt står jag där, som lärare och föreläsare på Chalmer, och hör unga killar beklaga sig över att flickorna minsann fick praktikplatser, medan de själva inte fick det, och plötsligt blev det strid om kniven om varenda chans. Flickorna blev nu alltmer av "horor", av typer som bara begärde och fick bara för att de kunde "ligga sig" till det: Sådana tongångar hörde jag aldrig som ung kvinna.

Idag kan allt färre kvinnor försörja sig själva och barnen på de löner de får. Idag har kvinnor förvandlats, och låtit sig förvandlas till sexojekt igen, och feminismen (jämställdhet) misstänkliggörs. Istället ska kvinnor "bejaka sin kvinnlighet", alltså visa springa mellan brösten och vara ljuva ögonfägnader för männen och absolut inte vara feminister. Idag hör jag ofta unga kvinnor förklara att "nej feminister är de verkligen inte".

Jag suckar och tycker att de senaste 40 åren liksom bara är utsuddade.

Kerstin sa...

Får jag fortsätta lite till:

Någonstans från mitten av 90-talet, kände jag att jag inte längre ville undervisa, som jag tyckt varit så roligt tidigare. Jag kände ända in i märgen att jag inte längre förstod mina studenter, varken flickorna eller pojkarna. Jag kunde inte längre föreställa mig hur det såg ut inuti deras huvuden, hur världen såg ut för dem.

Det var vid den tiden som allt fler studenter förklarade för mig att vi alla var egoister av naturen och att det inte var något fel att vara det. Det var då flickor plötsligt började ta avstånd från feminism och förklara att se feminister var de då inte. (pojkarna gillade inte feminister nämligen). De här ungdomarna hade vuxit upp under helt andra förutsättningar än jag. Dels hade den politiska pendeln svängt totalt, dels levde de i ett samhälle som var mycket mer sexualiserat än det jag växte upp i.

Dessutom förklarade mina studenter för mig hur ofria min generation hade varit som ung och det samhälle de hävdade att jag hade levt i, var absolut inte det samhälle jag hade sett. I de flesta avséenden var vi friare än dagens ungdomar. I ett avséende är dagens ungdomar friare än min generation var, nämligen just på sexualitetens område. När jag var ung var aborterna inte fria exempelvis och P-piller fanns inte. Och tänk, jag träffade aldrig någonsin på en ung man som inte klarade av att behärska sin sexualitet eller som ifrågasatte mitt NEJ. Aldrig någonsin! Så klart, pojkarna var inte heller så sugna på att få försörjningsansvar för barn för tidigt och då hade de inga svårigheter alls att förstå vad Nej betydde. Idag får man höra att det kan pojkar inte klara av (men nej, jag vill inte ha tillbaka abortförbudet).

För övrigt var min generation den första som kunde börja resa utomlands och se sig om i världen. Det var vi som var den första generationen som kunde studera, oavsett vad våra föräldrar var. Världen var helt enkelt vidöppen för oss och dessutom, ville vi ha ett jobb så fanns det sådana i överflöd - och gissa om det gav frihet! Större frihet än att kunna be en odräglig chef dra åt skogen på fredagen och ha nytt jobb på måndagen, kan man inte tänka sig om man tillhör dem som inte är stenrika.

andersbwestin sa...

Kerstin

Kommersiell TV har en långt större makt än vad någon någonsin tänkt.

Det är dagens kyrka och hjärntvättare.

Sedan är du inne på något viktigt.

Män som blir "bestulna" på sina tidigare påfåglingsarenor (yrkesskrå)kan säkert känna vanmakt och därmed ett utökat "kvinnoförakt".

Inte så konstigt. Vad skall dessa män hitta på som ger dom sexuell status inför andra kvinnor. En arena som domineras av kvinnor är inte en arena som "manliga män" känner trygghet i.

Något att beakta om man inte skall få den kontraproduktiva utveckling som du själv beskriver.

Således: Skall man på ett långsiktigt kreativt sätt ta över tidigare manliga selektionsarenor så måste man om man är klok se till att det finns nya arenor för dessa män som ju annars......
................

Detta fenomen har jag funderat över länge men inte vågat skriva så mycket om. Man blir utstött när man säger fel saker.

Men nu var det faktiskt du Kerstin som valt spår.

Edvin, socialdemokrat och socialist sa...

Kerstin:
Såna där redogörelser är bra att läsa. Tack för den. Innehållet var det inget fel på. Möjligen kunde du gjort fler och mindre stycken så det hade blivit mer lättläst.

Vi ses framöver på Rebella-bloggen.

Hanna sa...

Vilket modigt inlägg. Jag blir arg när jag läser det, för jag har också sett det omaskerade kvinnoförkatet. Det finns i slutna rum män emellan. Det kommer fram i små kommentarer och bisatser, det frodas i miljöer där männen härskar och kvinnorna är rädda, eller i alla fall vill vara till lags.

Jag blir arg när dagens unga tjejer inte vill kalla sig feminister. När jämställdhetsministern inte vill kalla sig feminist eller tala om strukturella skillnader.

Men det finns ocks många starka unga kvinnor som inte tar någon skit, som är stolta feminister. De är mitt hopp.

Det är en fråga om klass och kön. Om tillhörighet och om att anamma den rådande diskursen. Om diskursen är att männen är bättre än kvinnorna, och att kvinnor är andra sortens människor så blir handlandet därefter.

Därför är det viktigt att vi talar om klass, och kön, och etnicitet, inte som fasta essensiella världen utan som faktorer som påverkar var i maktordningen man hamnar.

Den manliga homosocialiteten är fortfarande rådande, mer eller mindre maskerad.

Därför behövs feminismen.
Vi måste kunna använda f ordet.
Och inte låta det bara handla om huruvida en kille kan vara lucia, utan det måste handla om makt och inflytande i samhället.

Edvin, socialdemokrat och socialist sa...

Hanna: Jag håller med dig i stort. Jag kan faktiskt bidra med ett tillägg just på grund av att jag är man.
Jag firade nyår med ett gäng i Malmö. Tre grabbar i 30-årsåldern och så jag då stod vid brevlådan till villan.
Två av grabbarna berättade om ett tidigare år då de köpte en rejäl uppsättningfyrverkerier. I kassan sa de att det fick bli lite tomtebloss också: till tjejerna (Höhö).

Härom veckan sa en kompis att i den här gropen (en blivande station för citytunneln i Malmö) skulle han ha en jacuzzi med en massa knullbrudar i. Gissa om han hade ett grabbigt flinpå läpparna...

En annan gång fick jag veta att en tjej i en youtube-video hade "kuksugarläppar".

Kort sagt så är det mycket förklenande och ibland direkt förnedrande saker som sägs när ni kvinnor inte är med.
Just detta är ett vanligt kitt mellan män. Tyvärr. Jag har inte träffat många män i mitt liv som aktivt tar avstånd från det. Men vissa finns.

Kerstin sa...

Edvin:
Jag har dock ingen aning om hur snacket gick killar emellan när jag var ung. Att det inte var helt rumsrent på den tiden heller brukar min man stilla påpeka ibland, hänvisandes till hur det pratades på "luckan" på den tiden ex. Kanske var skotten mellan könen tätare bara, så att vi flickor aldrig (i varje fall i mina kretsar) behövde höra eländet. Det är jag tacksam över idag :-).

Anonym sa...

Riktigt intressant inlägg. Rakt på ett av de stora problemen med utanförskapet, utan att städa över individens ansvar med svepande formuleringar som; "vi har misslyckats med integrationspolitiken".

Om fler vågade ta i denna fråga på detta sättet kanske man skulle kunna åstadkomma något konkret. Kombinera krav och stöd för att demokatiska värderigar verkligen skall genomsyra vårt samhälle igen. Men, men, troligen lite för laddad fråga för att etablerade politiker skall våga driva ta i den...

Tack oavsett!

Gabriella sa...

Anonym: Den som skrivit inlägget är en etablerad politiker. Däremot undrar jag om hon skulle hålla med dig om att "kombinera krav .....". Berätta gärna för mig när demokratiska värderingar har genomsyrat vårt samhälle?

För egen del tror jag alltid att det finns människor som inte respekterar de lagar och regler som finns i ett samhälle. Men i övrigt så har nog ett samhälle de värderingar det förtjänar. Vi kan inte ställa krav på att människor ska ändra sina värderingar. Däremot kan vi ge människor möjlighet att reflektera över sina värderingar. Såsom projektet som Mia skrev om hade till syfte.

Anonym sa...

Gabriella: Varför skulle vi inte kunna ställa krav på mäniskor att de skall ändra sina värderingar?

Är det inte lite det som det innebär att leva tillsammas i ett samhälle? Kollektivet har en gemensam värdegrund, individen får anpassa sig till de normer som gäller?

De lagar du nämner är ju vårt sätt att reglera vad som är ok och inte. Våra lagar mot t.ex. hets mot folkgrupp är ju vårt sätt att markera att vi inte accepterar vissa värderingar.

Håller helt med dig om att ett samhälle har de värderingar det förtjänar. Jag vill dock inte tro att vi måste oss sig till ro och acceptera rådande normer. Eventuellt kanske vi delar den åsikten åtminstone. :-)

Demokratiska värderingar var en bred och klumpig formulering av mig. I denna kontexten är det nog bättre att prata om Svenska värderingar.

Kerstin sa...

Nu är det ju också så att om man inte behandlas med respekt i samhället, då kommer man inte att hysa varmare känslor för detta samhälle. Och den bistra sanningen är att alltsedan början av 90-talet, då attityderna gentemot invandrare och flyktingar förändrades drastiskt, framför allt pga massmedias hetsande mot invandrings-och flyktingpolitiken, så har flyktingarna behandlats ordentligt illa på många ställen i landet.

Jag har arbetat som sfi-lärare också, sammanlagt 12 år mellan åren 1976 och 1992, och vad jag såg av flyktingmottagandet i början av 90-talet trotsade då alla beskrivningar. Detta var innan man började behandla arbetslösa och sjuka "pursvenskar" lika illa. (Jo människosynen var bättre förr. Den äldre generationen säger inte alltid att allt var bättre förr, för mina föräldrar inpräntade alltid i mig att det var sämre när de var unga,och det tror jag säkert att det var, vi är liksom på väg dit igen).

Man skulle ställa krav på flyktingarna, började det hävdas i massmedia, i början av 90-talet alltså, samtidigt som arbetslösheten steg upp i skyarna och 500.000 arbetsplatser försvann i landet. Det innebar att man började djävlas med flyktingarna. Jag var rasande på det här då och mitt förakt för media och journalister utvecklades just under den tiden.

Flyktingmottagare som saknade all kulturkompetens fick för sig att nu skulle man djävlas med flyktingarna, för det fick de ju veta från massmedia. De jag hade kontakt med i, tre kommuner, förstod ofta inte ens skillnaden mellan massmediaskriverier och redan beslutade lagar. Här skulle ställas krav, det sade ju alla, alltså började man göra det. Jag skulle kunna berätta historier som de flesta svenskar knappast skulle tro på. Det ska jag inte göra. Men jag ska säga en annan sak som följde av det här:

Det är så att de vuxna flyktingar som blev så här illa behandlade, som om de vore lata, halvkriminella och olydiga barn, vilket de definitivt inte var, de beklagade sig förstås för varandra i hemmet, skällde på flyktingmottagningen där. Det är så man brukar avreagera sig oförrätter som man inte kan göra något annat åt. De blev däremot inte kriminella eller allmänt ohövliga. Men vad lärde de sina barn? Vilken attityd gentemot Sverige och svenskarna förde de över, omedvetet, till barnen i och med det här? Vad kom barnen att tycka om det samhälle som behandlade deras föräldrar vidrigt illa, som förnedrade dem, som hotade dem, ibland försatte dem i alldeles hopplösa situationer? Jo att Sverige är ett skitland, att svenskarna är ociviliserade, inhumana och dryga. Sådana attityder inbjuder inte till anpassning eller till att respektera svenska seder och svenskars levnadsmönster.

När sedan den förra borgerliga regeringen fattade beslut som lade grunden till framväxandet av rena invandrarghetton i storstäderna, ja då fick man precis det som skrivs om här. Det var lika förutsägbart i början av 90-talet som att blixten kommer att följas av muller.

Detta är inte invandrarnas fel. Det är det svenska samhällets, svenska medias och svenska politikers fel! De har alla arbetat som flitiga bävrar för att åstadkomma precis det som skrivs om i inlägget här.

Jag hyser dessvärre ingen som helst förhoppning om att man kommer att vidta några förnuftiga åtgärder framöver, i synnerhet som man just nu börjar vidta ännu vidrigare sådana med de nya förslag som moderaterna kommer med just i dagarna. Mitt hat gentemot allianspartierna börjar bli avgrundsdjupt på grund av vad de gör med Sverige och mot dem som har det sämst i landet.

Gabriella sa...

Anonym: Vi kan självklart försöka förändra människors värderingar. Det är ju något som jag som politiker försöker göra dagligen. Och det är något som vi gör genom att utveckla vår lagstiftning, som politiker kan du ju försöka ligga lite i framkant och putta samhället dit du vill.

Men det är en stor skillnad på att försöka få människor att tänka annorlunda och att ställa krav på att man ska ändra en värdering.

En av grundvalarna i ett demokratiskt samhälle är att alla har rätt att tycka och tänka som de vill.

Därför måste jag acceptera att nazisterna tar över min stad på 30 november och 6 juni.

Därför måste jag acceptera kristna politikers homo- och kvinnofientliga retorik.

Därför måste jag acceptera en moderat regering. Människor delar deras värderingar och röstar fram dem.

Men vi kan ställa krav på att alla respekterar våra lagar, och att det finns påföljder i de fall man inte gör det.

Men vi har ingen lag om att män ska ha en jämlik syn på kvinnor. Och vi har ingen lag om att män ska respektera kvinnor som jämlika individer.

Vi har lagar som säger att man inte får bruka våld. Inte trakassera och diskriminera. Inte hota etc.

Men vad var och en tänker har vi ingen rätt att ställa krav på.

Och jag tror vi kanske är överens om detta också, men att vi uttrycker oss olika.

Jag menar att det viktiga är att se till så att lagarna följs. Att alla vet vad våra lagar handlar om. Men att alla också ges möjlighet att diskutera värderingar och åsikter. På så sätt kan vi påverka varandra och ur mitt perspektiv vore det bra om en sådan påverkan gjorde att jag blev en människa och inte ett kön.

Men tvinga- nej tack.

Anonym sa...

Hej Gabriella,
Bra svar. Du pekar på en ganska uppenbar svaghet i mitt resonemang.

Jag anser att tvångsmedel är ett måste. Visst, inte för att ändra mäniskors åsikter, men för att markera mot överträdelser mot medmäniskor.

Exemplet med nationalsocialister eller AFA är enkelt. Jag anser också att det är ett rimligt pris för yttrandefrihet att ungdomar får slå sig samman och skandera slagord inom valfri lämplig revoltrörelse, även om det är värderingar som går stick i stäv med mina.

Dock vill jag se samhället utöva sitt tvångs- och våldsmonopol när det går över gränsen för en annan mäniskas trygghet. Det behöver inte vara en demonstration som urartar. Det handlar om att det inte skall vara möjligt för någon att känna sig hotad av en åsikt.

Det som slår mig när jag läser din kommentar (och faktiskt tänker efter ordentligt) är att jag har väldigt svårt att se hur vi skall kunna använda våra befintliga tvångsmedel på den situation som blogginlägget beskriver, för att garantera alla våra medborgare en trygg miljö.

Jag kan leva med att finns de som har en kvinnosyn av den typen som skribenten beskriver i mitt land. Däremot kan jag inte acceptera yttringar av den kvinnosynen på det sätt som beskrivs.

Det är dessa yttringar som jag vill "tvinga" mäniskor att avstå ifrån.

Jag funderar helt enkelt vidare lite på hur det skulle gå till rent praktiskt...

Baby Girl sa...

Nystartad topplista!Baby Girl är en topplista bara för kvinnor.

http://babygirl.topplista.com/