Jag kan inte låta bli att diskutera föräldraförsäkringen. Jag är nämligen helt övertygad om att det ojämna uttaget är ett av de största hindrena på vägen till ett jämställt samhälle.

Jämställdhetsministern har sagt att hon är intresserad av att titta på möjligheten att slopa taket, vilket skulle innebära att alla oavsett inkomst får 80 % av sin lön när de är föräldralediga. Taket har precis höjts ganska kraftigt vilket jag är positiv till, men jag är tveksam till ett slopat tak. Inte bara för att det skulle gynna de som redan har det väldigt gott ställt, utan också för att det finns så mycket annat man skulle kunna satsa pengarna på.

Nästa stora reform borde vara att höja ersättningsnivån till 90 %. Jag är också öppen för att någon med en lägre inkomst får ut en högre andel av sin lön än någon med en högre inkomst. Vi kan diskutera hur mycket en man som tjänar 40 000:- i månaden förlorar på att vara hemma med sina barn och vad det har för betydelse för hur många månader han tar ut. Dock är det så att ett par hundra kronor mer i månaden för en familj med små marginaler kan betyda mycket mer än flera tusen gör för en familj som har mycket högre inkomster. Jag förstår att de flesta – på en direkt fråga – svarar att pengarna har stor betydelse. Men alla undersökningar visar att det snarare handlar om utbildningsnivå. Män som är högutbildade tjänar mer, de förlorar alltså mer pengar på att vara hemma med sina barn, men är ändå hemma i mycket större utsträckning än de med mindre utbildning och lägre inkomster. Detta kan också bero på att de högutbildade männen ofta har en partner som också är högutbildad som ställer krav på delad föräldraledighet.

Vi har världens mest generösa föräldraförsäkring. Sluta diskutera om vi ska dela på föräldraledighet och ansvar, börja utgå från det. Varför skulle det vara konstigt att ta ansvar för sina barn? Att planera sin tillvaro och ekonomi så att båda kan vara hemma? Det går om man vill. Framförallt om man tjänar så att man ligger över det tak vi har idag.

Vi låter oss trängas in i ett hörn när vi debatterar detta. Alla partier tävlar om att hitta lösningar på hur folk ska få behålla nästan hela sin lön när de är föräldralediga, locka männen med mer pengar. Sluta med det är ni snälla, och börja ifrågasätta varför vissa män inte är beredda att ta ansvar för sina barn. Fråga dem vad de kommer att ångra när de är gamla – att de inte var hemma med sina barn eller att de tjänade lite mindre pengar under en tid? Att vara hemma med sina barn ger också någonting, nämligen en relation till barnen och massa erfarenheter som sträcker sig utanför arbetet. Kvantitet är inte alltid bättre än kvalitet, men det handlar till en viss del om att finnas där. Att vara där när barnen är ledsna, hungriga, sjuka, glada, nyfikna osv.
Sluta gnäll! Ta tillvara på den fantastika möjlighet ni har. Barn behöver inte en mamma, barn behöver föräldrar. Det finns inga speciella ”band” från början. Det är något man skapar genom att vara en del av barnens liv.