fredag, januari 13, 2006

I Marocko med en Man

jaha, jag antar att ni alla undrar hur det var på semestern ;)
jo, min första tripp till mellanöstern i manligt sällskap gick alldeles utmärkt. kommentarerna från män på gatan uteblev nästan helt (bara vid två tillfällen när jag råkat förirra mig iväg från min blonde beskyddare var det någon som sa nåt). blickarna fanns kvar, men det där utdragna idoga stirrandet uteblev. alla de där upplevelserna med tonårspojkar som satt i ring runtom Karin och mig och glodde på stranden i Libanon kändes plötsligt absurda. Eller alla tusen kommentarer och inviter från bazarer i Marrakech eller Damaskus. Eller att bli totalignorerad av kyparna på ett café i Amman på kvällen, eftersom vi tydligen var en anomali i det helmanliga sällskapet. Nu hade jag ju någon med mig som kunde provsmaka vinet och ta notan, och oj vad skoj vi tyckte det var när jag betalade och skötte snacket (när det var franska som gick lättast).
Nu hade jag en klart definierad plats och funktion - jag var på besök i deras land som appendix till en karl, och därmed naturligtvis inmutad. Där jag tidigare kännt att jag uppenbarligen haft en lapp i pannan där det stod "sexuellt tillgänglig" - vilket blir orsaken till att alla man möste bara måste prova att berätta vad vacker jag är, även om objektet i fråga stirrar argt framför sig - kunde jag slappna av, titta på folk, kosta på mig att vara trevlig och så vidare. Lite tråkigt att färre spontant börjar prata, men väldigt skönt att slippa vakta sig hela tiden så man inte ler för mycket eller svarar ja på för många frågor i rad - vilket kanske eventuellt kan tolkas som en invit.
Ja, jag antar att man kan tycka att jag får skylla mig själv som åker dit - tidigare alltså, utan beskyddare. Men det är så mycket som är spännande, vackert och vänligt i den här delen av världen också. Tja, vad som kanske inger hopp är att detta faktiskt var första gången jag såg inhemska par som höll varandra i handen eller satt och pratade tätt ihop på caféer i någon större utsträckning. Det finns nog hopp, bara landets män lär sig att kvinnor också måste få ha en plats i det offentliga rummet. Hoppas det, så jag kan åka dit med mina dotterdöttrar och känna att de blir behandlade som vilka människor som helst, och inte som västerländska kvinnor.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Riktigt spännande en ny genre är född feministisk orientalism.

Vad är nästa steg? Med svärdet skall dem frälsas så att också dem skola se könsmaktstrukturerar, så som i himmelen så och på jorden.

hanna sa...

nej då, det räcker nog med en snäll, paternalistisk förklaring. dessutom är den omvända, occidentalismen, hyfsat utbredd enligt min upfattning (dvs idéer om hur vi som de andra har det i det gudsförgätna landet i norr)

Joel Malmqvist sa...

Patriarkatet är oerhört intresserat av vilka kvinnor som är tillgängliga och vilka som är ägda även i Västvärlden, även om det tar sig andra uttryck.

Ett intressant exempel är den amerikanska seden att brudens far lämnar över sin dotter till den blivande makten vid vigselakten. Ingen kan ju missa symboliken: en kvinna traderas från en man till en annan under cermoniella former.

Detta oskick blir vanligare även vid vigslar i Sverige. Kan inte prästerskapet samla ihop sig till ett upprop mot detta istället för att bara ha upprop för böghatare?

Anonym sa...

En så dålig ide är det väl ändå inte som anonym antyder. Västerländsk feminism kan inte fortsätta blunda för vad som görs mot kvinnor i andra delar av världen. Alla kulturer är lika, före detta koloniserade kulturer är mer lika än andra...Skit snack! Det handlar om mänskliga rättigheter. Och om en kultur behandlar kvinnor som ickemänniskor så tänker inte jag försvara eller försöka förstå den kulturens rätt till existens, hur koloniserad den än har varit och hur synd det än är om deras utövare. Jag hade gärna sett en vänster som vågade kritisera könsapartheiden i tex Saudiarabien like hårt som man kritiserade den i Sydafrika. Jag skickar gärna FN eller NATO trupper för att förhindra "folkmord" på kvinnliga foster eller småbarn, eller för att stoppa könsstympning.

Korståg? Ja, varför inte...

Katrine

Anonym sa...

Hm, håller definitivt med första anonymous om att den kolonialistiska feminismen är på frammarsch och kanske mer poppis än någonsin(?).
Samtidigt, så måste det få finnas kritik och möjlighet att prata om sina erfarenheter som kvinna också i andra delar av världen än Sverige. Så länge avsaknaden av jämställdhet i Sverige samtidigt kritiseras så och vi inte glömmer bort att Sverige på inga vägar är jämställd?