torsdag, januari 05, 2006

Den är i alla fall Queer.

Varning: Denna text kan orsaka våldsamma reaktioner för personer med kristdemokratisk eller liknande värdegrund...

Det är väl ingen nyhet för våra läsare att Rebella blev väldigt upprörda över det nederlag vi led i föräldraförsäkringsfrågan på den socialdemokratiska kongressen, tidigare i höst.
Så länge ingen har tagit upp ämnet för diskussion så har bitterheten kunnat hållas i schack, men ikväll vällde ilskan upp igen när jag läste boken "Vems valfrihet? - Debattbok för en delad föräldraförsäkring" (Valet av kurslitteratur tar tyvärr ingen hänsyn alls till min känslomässiga balans och harmoni)

I boken läser jag åter om hur föräldraförsäkringskonstruktionen sabbar för kvinnor på arbetsmarknaden, hur medvetna alla är om det problemet och framförallt hur otroligt lite mod det finns att förändra. Jaja, ni har hört det förr.

Det finns dock ljuspunkter:
Säga vad man vill om nuvarande system- men det är åtminstone Queert.
Dagens föräldraförsäkring är faktiskt en utav de minst heteronormativa delarna av familjepolitiken.
Idag finns det två möjligheter att ta ut föräldraledighet: som vårdnadshavare och som förälder. Dessa behöver inte alltid vara samma person utan kan bli upp till 4 personer som kan ta ut föräldraledighet.
Exemplet i boken är Marika, Jessika, Nichlas, Jörgen och August. Marika och Niclas är biologiska föräldrar till August. Jörgen är partner med Niclas och Jessika är partner med Marika. I den konstruktionen är Marika och Nichlas, som biologiska föräldrar, vårdnadshavare till August medan Jessika och Jörgen, i egenskap av partners till vårdnadshavarna, föräldrar till August.
På det sättet har alla fyra tagit ut föräldraledigt, och August har den dubbla tryggheten av fyra föräldrar istället för två.
Att Queerheten i försäkringen inte är något medvetet kan lätt konstateras vad gäller exempelvis arvsrätt och rättigheter för Jessika och Jörgen vid eventuell skilmässa/skilsmässor, tyvärr.
Men att misstag kan leda till det mest fantastiska har många konstaterat före mig. I det här fallet en spricka i den annars så solida kärnfamiljskonstruktionen, en familjebild som feminister länge har kritiserat som en av de främsta kvinnofällorna.

Att jag fick en del tröst av denna upptäckt innebär i och för sig inte att jag har ändrat åsikt i sakfrågan. Jag tycker fortfarande att föräldraförsäkringen ska delas rakt av utan möjlighet till överskrivning. Däremot bör det finnas undantag som möjliggör att andra barn, precis som August, kan ha fler än två föräldrar.

Ett framtida beslut om föräldraförsäkringen i feministisk anda får inte underminera HBT-personers rätt att bilda familj och rätten till föräldraskap oavsett sexuella preferenser. Feminismen och HBT-rörelsen får aldrig glömma att alliera sig med varandra i kampen för en fri sexualitet.

3 kommentarer:

Johan Sjölander sa...

Uppstår det inte rätt ofta motsättningar mellan positioner uppkomna ur ett renodlat queerperspektiv, och ett mer traditionellt (om uttrycket tillåts) feministiskt? Som i synen på porr, till exempel? I föräldraförsäkrningsfrågan bygger ju liksom hela argumnetationen på att det är en mamma-pappa-barn relation, och att det är just pappan (dvs den biologiska mannen) som ska förmås vara hemma längre. Vilket ju inte är särskilt queer.

En sak att "lösa" det problemet är ju att helt enklet skilja på perspektiven; feminism är en sak och queer något annat, och det handlar om olika saker (olika strukturer, olika förtryck). Men det kanske också är att göra det för lätt för sig (som att säga att klass och kön är två separata kamper, och inte har någonting med varandra att göra)? Eller?

Linnea sa...

Jo- att det blir konflikter är helt rätt. Framförallt i frågor som rör familjepolitik, pornografi och prostitution.
Enligt de traditionella feministerna så saknar Queer en könsmaktsanalys, vilket blir tydligt i synen på porr och prostitution. Enligt Queer så är feminismen framförallt heteronormativ. Denna heteronormativitet syns rätt tydligt i föräldraförsäkringsdebatten: Den fokuserar väldigt mycket på den biologiska pappan, och utgår ifrån kärnfamiljen. Även politik för att tillåta homosexuella familjebildningar tenderar att utgå från kärnfamiljen. En Queer kritik har även varit att inseminationsfrågan, framförallt rätten till anonym donator, slarvas bort i familjepolitiken.

Skiljelinjen i grunden är synen på kön. Feminismen pratar om genus, dvs den insocialiserade könsrollen. Den Queera kritiken är att genom begreppet genus så utgår man fortfarande från att dessa genus har två biologiska kön som grund- det blir essentialistiskt (och därmed heteronormativt), medan Queer är helt igenom konstruktivistiskt- dvs de hävdar att även de två biologiska könen är sociala konstruktioner (detta beläggs bland annat med att hermafroditer finns men osynliggörs).
Feminismen kontrar med att Queerteorin är så abstrakt att den mer eller mindre är omöjlig att förstå, och framförallt omöjlig att omsätta till politisk handling.

Jag tror nog, som du säger, att det är att göra det lätt för sig att bara skilja det ena från det andra. I synen på kön har Queerteorin sina klara poänger: så länge vi utgår från två kön så kommer de alltid att bli motsatspar- och därmed skapas en under och överordning.

Lösningen på problemet blir att se flera förtrycksstrukturer och att förtryck hela tiden samverkar och förstärker varandra (kallas även intersektionalitet).
Enligt det perspektivet kan klass, kön, sexualitet och etnicitet inte rangordnas utan är hela tiden aktiva, och framförallt skapar de varandra. Exempelvis konstrueras den jämställda svenska mannen ofta mot den barbariska muslimska mannen, eller den goda vita medelklasskvinnan mot den lösaktiga svarta arbetarklasskvinnan, eller den monstruösa lesbianen.
Och så vidare.

Personligen tror jag att intersektionalitet är ett väldigt användbart analysverktyg. Risken är bara att det blir alltför snårigt och därmed ohanterligt. Men bara genom tappra försök så kan en politik med intersektionalitet i baktanken förändra rätt mycket.

Johan Sjölander sa...

Precis som du säger blir det rätt lätt politiskt klumpigt. Ett problem vi haft sedan postmodernismen kom in och förstörde allting; vilket är det politiska subjektet i en värld där alla kollektiv, alla identiteter, går att dekonstruera?

Särskilt problematiskt tycker jag detta blr när kritiken är att ett typ av engagemang osynliggör ett annat - klass osynliggör kön, kön osynliggör HBT, etc, etc.

Vad vänstern borde göra är ju att ägna kraft åt att konstruera politiska subjekt, inte tvärtom. Men detta blir med nödvändighet någon typ av "förenkling", och i förenklingarna försvinner lätt detaljerna.

Nåja. Tur att det finns tappra pionjärer som i försöker använda "intersektionaliteten" i den politiska praktiken. Kämpa på!