Sitter och läser Metro på tunnelbanan. Tittar på alla bilder av leende kvinnor med huvudet på sne. Varje gång jag möter deras blick hör jag dem säga: snälla slå mig inte. Fy f-n för det sexualiserade våldet. Och för mig och alla mina vänner som snällt accepterar att leva under ett konstant hot om våld!
Tycker du att jag överdriver? Jaså? Varför är du rädd när du går hem från krogen? Eller varför undviker du vissa platser när det blivit mörkt? Jag låter rädslan beskära mitt liv och mitt utrymme, det gör de flesta kvinnor (och för all del en del män med). Det värsta är kanske att jag är så van vid det att jag inte märker det längre.
torsdag, december 06, 2007
Bedjande blickar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Själv är jag man född 56. Varje gång jag går genom staden en mörk kväll är jag rädd att möta människor som använder våld som språk, vilket då oftast nuförtiden är män som är yngre än mig.
Varje gång som jag springer min motionsslinga är jag numera rädd att springa på den björn som bor i området. Har ibland en kniv med mig för säkerhets skull.
Rädslan för våld är nog något vi bär med oss i generna som en överlevnadsinstinkt. Även om det rent statistiskt är betydligt större chans att bli överkörd vid herr Gårman.
Jag undrar dessutom om det inte är visat att det dessutom är statistiskt mer relevant att jag som man är rädd för våldet.
Hälsar Anders B Westin
Jo du har helt rätt. Den som lider störst risk att drabbas av våld utomhus är en ung man, hotet kommer från främmande män i samma ålder. Inomhus lever kvinnor under störst hot, hotet kommer av manliga bekanta - gärna i det egna hemmet.
Ändå är det kvinnor som begränsar sig och är rädda för att gå ut. Vi borde ju statistiskt sett vara rädda för att vara hemma. Hur kan det vara så?
Jag tror att det beror på att det ingår i vårt genus att vara objekt - för både våld och åtrå. Det är därför rädslan syns i olika reklambilder där kvinnor avbildas. De är tänkta att se trånande ut men ser i minst lika hög grad skräcklsagna ut. Som om de vill blidka någon/något.
Det blev det skulle vara ...framförallt kvinnor som begränsar sig osv
Du pratar om vad du ser i bilderna i reklamen. Denna bransch har väl gått många varv i att utnyttja alla olika grundläggande känslotillstånd i syfte att sälja saker och känslor. Dessa bilder byter ju fokus likt modebranschen i övrigt. Själv jobbar jag med ljud och har sedan många år upparbetat en allergi till alla sexualiserade arketypiska röster inom kommersiell TV och reklam. Lyssna tex på hallåorna i TV3 och TV5 som låter som klonade föreningar av prostituerad och sjuksköterska. (dvs mix av kåthet och värme) Även mansröster med extremt mycket basröstvibrato användes för att sälja mannen som gigantiskt muskelberg.
Men jag är inte säker att en feministisk analys är den rätta. Jag ser det mer allmänt som kommersialismens evolution att utnyttja varje känslofiber i syfte att sälja varumärken oavsett manligt kvinnligt.
Sen måste jag erkänna att jag tycker att kvinnor verkar gå med på det mesta i reklamen. Reklam riktat till kvinnor är ofta extremt fördummande i mina ögon någon slag kvasiteknik i bindor och mascara.
För några år sedan skulle väl vissa ungdomar se ut som nerdrogade heroinister i reklamen. Det är väl borta nu.
Hälsar Anders B Westin
Skicka en kommentar