Kvinnor och glastak

Läste i SvD (18/12-07) om en undersökning som Demoskop hade gjort på uppdrag av ledarskapsbolaget Human Capital, till 50 procent ägt av Investor. 87 % av kvinnorna svarar att deras kompetens inte tillvaratas tillräckligt. Jag tror inte att det är en ovanligt hög siffra, men jag lite fundersam när jag insåg att enkäten var riktad till dem som ingår i Novares nätverk. Som jag förstår det är det ett nätverk som består av kvalificerade kvinnor och män som siktar på högre positioner och de arbetar aktivt med jämställdhet. Då låter siffran helt plötsligt högre.

Det Investors personalchef blev förvånad över var att åtta av tio män uppgav att svårigheten att få tid med sina barn minskar viljan att ta en högre chefsbefattning. Frågan är bara hur man tolkar svaren. Betyder det att dessa män inte kommer att ta chefsbefattningar eller betyder det bara att man tänker till en gång extra innan man gör det? Och vilka är dessa män? Ingår de i ett nätverk som arbetar aktivt med jämställdhet så kanske man inte ska tolka deras svar som en attitydförändring.

Samma dag kan man i Svd läsa om hur Riddarhuset röstar ned en motion om att släppa in kvinnor i styrelsen. Den tidigare ordföranden Johan Nordenfalk levererade den knivskarpa analysen: ”jag har en känsla av att börjar man öppna en dammlucka är det svårt att hålla emot när vattenströmmarna väller fram”. En tolkning av det uttalandet skulle kunna vara: om vi öppnar upp en möjlighet för kvinnor att ta sig in i styrelsen med kompetens och meriter som kriterier blir vi män snart utkonkurrerade…

Jag vet inte hur det ser ut idag, men 1980 var adeln representerad i ledningen för en tredjedel av Sveriges största bolag enligt en studie, så jag kan tänka mig att några av dem finns kvar där ute. Då är det inte så märkligt längre. Att glastaket består menar jag.