tisdag, juni 30, 2009

Herregud

Såg ett program om människor som slår sina barn. Som ”smiskar” sina barn. Som menar att man måste smiska sina barn. De var kristna och enligt dem var det ett direkt påbud från Gud.

En av personerna som är med i reportaget tillverkar spadar och ger bort dem på nätet. Och skriver utförliga beskrivningar om hur man ska slå sina barn med dessa spadar. För att det ska bli rätt. Det är nämligen olika många slag för olika saker. Man ska också vänta en minut mellan varje slag. För då känns det ordentligt. Att vänta en minut på nästa slag är en lång tid för ett barn, säger han. Herregud.

I en av familjerna de följer ”disciplinerar” mamman sina barn med smisk. Hon använder en läderbit. Enligt henne är den bra eftersom den är följsam men ändå gör ordentligt ont. En av hennes söner har vid ett tillfälle inte slutfört sitt jobb (som hon kallar det). Det var att städa undan efter lunchen. Hon frågar sin son om han har städat och han säger att han har gjort det. När det sedan visar sig att han inte hade gjort klart ”jobbet” börjar förnedringen. Han får förklara varför han ljuger. Ljuger. En kille på 9-10 år. Han skrattar lite. Hon undrar om han tycker det är roligt. Han säger att det inte är roligt.
Han vet att han ska få smisk. Han vet precis vad han ska göra när hon säger ”du vet vad du ska göra”. Han får bra ned byxorna, ställa sig med händer mot soffan. Så får han tre slag med läderremmen. Han gråter och säger att det gör ont. Sen säger mamman att han ska komma och be om ursäkt när han har gråtit klart. Och det gör han. Herregud. Kristna människor som säger att Gud har sagt att man ska slå sina barn. Är det bara jag som tycker att de är helt galna?

Min första tanke när jag såg den här scenen utspela sig var att det här är barnen som hämnas. Som på något sätt kommer hämnas all förnedring och smärta som de har fått stå ut med. Kanske inte mot sina föräldrar. Kanske mot någon annan.

Familjerna berättar om hur de uppfostrar sina pojkar att bli ledare. Och sina flickor att bli hemmafruar. Det är inte något som de själva kan välja bort. Det är de alternativet som erbjuds.

Jag vet att det är väldigt många människor i världen som är troende, själv är jag inte det. Jag tror på massa saker, men bekänna sig till en religion har jag svårt att se mig själv göra. Ibland känns religioner som en täckmantel för att få moralisera över massa människor och deras val. Visst finns det religiösa som tycker det är ok att homosexuella gifter sig, som inte har något emot sex utanför äktenskapet, som inte är emot aborter och som inte kämpar för att behålla traditionella könsroller, men ibland känns det som att religion per definition är bakåtsträvande. Jag förstår att detta kan uppfattas som kränkande, om du som läser det här är troende. Det är absolut inte meningen. Jag kanske har fel? Ni får gärna hjälpa mig i sånt fall.

måndag, juni 22, 2009

Studenter och kvinnor i gemensam sak för 6-timmars arbetsdag!

Socialdemokratiska studentförbundet hade förra helgen kongress och har då antagit ett antal uttalanden. Det är med glädje jag läser uttalandet om 6-timmars arbetsdag, eller snarare - om förkortad arbetstid med bibehållen lön.

Studenterna anser att "en förkortning av arbetstiden är nödvändig. Vi menar också att en sådan reform är fullt genomförbar genom en omfördelning av samhällets resurser, från mer konsumtion till mer tid, och en vilja till att utveckla välfärdsbegreppet. Vi vill därför successivt införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. För oss är det en välfärdsfråga."

Studentförbundet har därmed anslutit sig till ett ställningstagande som länge nästan varit en del av av S-kvinnors signum. För ett liv där människan "arbetar för att leva och inte lever för att arbeta" som en av Rebellas kloka medlemmar brukar uttrycka det.

Mitt viktigaste argument för en kortare arbetsdag är helt enkelt det som alla pratar om - att lösa det så kallade livspusslet. Jag väljer att kalla det vardagspusslet och det handlar om att folk helt enkelt inte hinner med att leva. Under en tredjedel av dygnets timmar ska vi hinna handla, laga, städa, tvätta, passa, prata, umgås, ringa, vårda, äta, njuta, träna, blogga, engagare etc etc. Det kallas livet och det går alldeles för fort för de allra flesta. En halvtimme mer per dag skulle göra mycket, två timmar skulle revolutionera människors liv. Jag tror att det går, jag tror det handlar om vilja och planering.

Den generella arbetstiden kan inte förkortas med 25% över en natt. Men förkortningen bör successivt införas. Precis som vi en gång kunde gå från 10 till 8 timmars arbetsdag. Många kollektivavtal har en arbetstíd som är mindre än 40 timmar per vecka, detta gäller främst väldigt könssegregerade branscher där män är i majoritet. Jag tycker det är dags att också kommunals och SKTFs kvinnor får mer tid att leva.

Jag tror att reformen kommer att leda till att frånvaro från arbetet minskar och produktionen ökar, jag tror att människor kommer att kunna arbeta mer effektivt vid en mer komprimerad arbetstid och produktionen ökar, jag tror att människor kommer att må bättre och därmed också göra ett bättre jobb.

Vad tror du?

torsdag, juni 18, 2009

Nej Hans Dahlgren, jag tycker inte att Sverige behöver ett nytt liberalt parti

Hans Dahlgren skriver på Newsmill att socialdemokraterna borde inrätta en kriskommission och utforma en ny politik. Han tycker inte att rådslagsarbetet har resulterat i tillräckligt mycket omprövning av politiken. Dahlgren skriver:

Partiet behöver se över sin hållning kring frågan om valfrihet, sluta exempelvis demonisera friskolor. Lägga fram en närings- och arbetsmarknadspolitik värd namnet. Gå bort från fokus på att byta namn på myndigheter till att föreslå reformer som gynnar företagsamhet och skapa nya jobb i ett tjänstesamhälle. Se över skattesystemet och föreslå en skattereform som gynnar hårt arbete och utbildning, vilket på ett säkert sätt skulle finansiera våra ambitioner för vård, omsorg och skola. Istället väljer partiet idag att gräva ner sig i skattehöjarträsket tillsammans med Vänsterpartiet.

Mmm men tänk om det är tvärtom Hans Dahlgren? Tänk om vi inte ska bli ett parti som helt följer innerstadsväljarnas eller DNs ledarsidas kortsiktiga åsikter? Jag menar att ett politiskt parti hela tiden måste förhålla sig till Målet. Vilka vägar ska vi ta för att nå våra ideologiska mål? Om vi ser att friskolor bidrar till att skapa ett segregerat samhälle, då är det vår uppgift att berätta om det och underbygga vår politik med den sortens resonemang.

Det är klart att vi ska fortsätta vara det parti som bäst känner människors vardag. Men vi ska aldrig glömma att det som verkar rationellt för den egna familjen många gånger inte är rationellt för hela samhället - givet att man har ett mål som innefattar hela samhället.

Jag tycker det är raljant att skriva att vi ska "Gå bort från fokus på att byta namn på myndigheter...". Det är klart att vi på olika sätt har försökt forma samhällsapparaten på ett sätt som ökar förutsättningarna för att vår politik ska förverkligas på bästa sätt. Det har inneburit en hel del omstruktureringar av de statliga myndigheterna. Det är självklart att det blir så, regeringen ska implementera riksdagens beslut och har myndigheterna som sina verktyg. Varför förlöjliga detta?

Socialdemkraterna kan inte vara ett visionslöst parti som bara försöker hitta den mest pragmatiska vägen för att så många som möjligt ska rösta på oss. Vi måste vara ett parti som vet Varför vi väljer en viss politik, och som på så sätt kan visa på ledarskap och förtroende. Jag vill också att vi åker hem från kongressen med en klar utstakad väg mot framtiden. Jag hoppas att vi då har tagit viktiga beslut inom såväl näringspolitik och arbetsmarknadspolitik som skola och utbildning. Men jag ser inte att det betyder att vi ska göra en skattereform som ytterligare gynnar de som arbetar och har långa utbildningar, idag är det andra grupper som har det sämst. Det är dem vi ska fokusera på och lyfta.

Jag tror att hårt arbetande människor ser vikten av en stark arbetsrätt och en bevakad arbetsmiljö. Och jag tror att personer med lång utbildning inser att resurser måste fördelas i ett samhälle med stora klyftor. Om vi börjar utforma politik för att passa medelinkomsttagares plånböcker då är vi farligt ute.

Våra beslut måste bottna i en övertygelse om att ett annat samhälle är möjligt. Och inte genom att gå ut på Odenplan och be folk skriva upp på en lista vad de vill ha för att rösta på oss.

måndag, juni 15, 2009

Ärliga unga s-kvinnor om S

Vårt valanalysmöte med rebella som andra skrivit om här på rebellabloggen var för mig befriande. Jag var ärlig om vad jag tycker om "den bästa kampanjen på internet någonsin" och vad det är som gör att jag funderat på att lägga min röst på något annat parti, och för första gången på mycket mycket länge var det ingen på mötet ängsligt försvarade alla de val och prioriteringar partiet gjort. Även om vi faktiskt tror och tycker att socialdemokratin är det bästa, eller till och med enda, möjliga alternativet för oss.

På mötet fanns personer som var helt nya i socialdemokraterna, personer som varit med sedan de var 13, personer aktiva i näringslivet, i offentlig sektor, arbetslösa, anställda partifunktionärer och förtroendevalda kvinnor 25-40 boende i Stockholm. Och nästan alla av oss uttryckte öppet att vi vill ha vårt parti med oss, inte som något som begränsar oss, vi vill vara stolta över att vara socialdemokrater, inte hindras för att vi ibland tycker fel eller för mycket, inte behöva plocka bort våra partisymboler från kläderna för att människor uppfattar oss som nån som inte respekterar vare sig politiska motståndare eller kärleksfulla kritiker.

Flera personer erkände att de inte tänkt vara så ärliga som de var - vilket ju i sig är lite märkligt - vad beror det på att människor uppfattar att vi är ett parti där alla deras tankar inte får plats? Och vilka är det som censurerar? Vem är "partiet" som man behöver prata igenom valet, politiken och strategierna med? Vem är det man ska skicka den här valanlysen till? För det är inte till oss, vi vet redan att en förändring måste ske. Men hur? Och vem?

I det här läget, när det åter känns som att socialdemokraterna står för hopp och framtid, när man hittar så många som tänker precis som man själv så känns det extra kul att läsa Maryam Yazdanfars ideologiska krönika i AiP, ytterligare en kvinna 25-40 i Stockholm som helt oberoende skriver väldigt mycket av det vi pratade om. Som också berättar att hon är ärligare än förr. Maryam sitter i riksdagen, det är tydligen inte heller henne vi ska skicka vår valanalys till, hon har också sett att en förändring måste ske. Men hur? Och vem?

Rebella ses igen efter midsommar och fortsätter med sin valanalys.

fredag, juni 12, 2009

Bra eller dåligt?

Jag vet att det förra blogg inlägget berörde detta som jag tar upp, men jag måste spinna vidare på det.

Gick in på socialdemokraternas hemsida för att se vad det stod om valrörelsen. Vi har gjort en fantastisk valrörelse. Så står det på socialdemokraternas hemsida. Fantastisk valrörelse, smaka på dom orden. Visst tänker man ”mycket bra valresultat” när man hör det? Jag fattar inte. Vad var det som är så fantastiskt? Antagligen att vi har jobbat mer med detta EU-parlamentsval än vi gjort med de tidigare valen. För det är också det enda som är fantastiskt med den här valrörelsen. Och visst har vi kämpat, det är inte det som är frågan.

Dagens Arena skriver om (s)trutsmentalitet. Du hittar artikeln här http://dagensarena.se/text/2009/06/strutsmentaliteten. De skriver bland annat ”Toppkandidaten Marita Ulvskog var lika glad hon och twittrade under söndagskvällen att hon var "nöjd med att vi krossade m-strategin att de skulle bli största parti. Och att sverigedemokraterna inte kom in. Två viktigaste målen!". De båda S-höjdarnas beteende är inte bara komiskt, det är framför allt en grov underskattning - för att inte säga förolämpning - av väljarnas intelligens.”

Jag tycker inte att det är ett dugg komiskt. Jag undrar snarare när socialdemokraternas viktigaste mål blev att moderaterna inte ska vara det största partiet? Eller att hindra sverigedemokraterna från att komma in i ett parlament? Det sistnämnda är visserligen viktigt, men det är inte därför jag är socialdemokrat.

Personligen tycker jag att det verkar finnas en utbredd ovilja att prata om misslyckanden. För detta var ett misslyckande. Lika mycket som våra dåliga opinions siffror är ett misslyckande. Jag kan inte skryta med att jag gick med i SSU när jag var 13 och att jag har varit aktiv i 40 år. Jag vet inte hur det var förr. Men så länge jag har varit aktiv i partiet har jag sett en tendens som är oroväckande och som inte är bra för en organisation. Man välkomnar inte kritik. Man välkomnar inte ifrågasättande. Om man lyfter en fråga som inte är typisk socialdemokratisk politik så blir man mest ignorerad. Eller tillrättavisad. Så har jag upplevt det. Jag tror inte att jag är den enda.

Vi måste bli ett parti där det är högt i tak. Där man vrider och vänder på vad vi står för, vilka visioner vi har, hur vi ska komma dit. Och där det är bra att ifrågasätta klassisk socialdemokratisk politik. Precis som Nanna var inne på i sin kommentar till det förra inlägget så hänger det också på oss att lyfta taket om det är för lågt. Det exakt vad vi tänker försöka göra.

torsdag, juni 11, 2009

Plikten framför allt?

Tankar från en självutnämnd fokusgrupp*

På Unga S-kvinnor Rebellas möte i tisdags diskuterade vi valresultatet, i likhet med många andra partimedlemmar. Vi diskuterade i frågor kring varför vi själva röstat (eller inte röstat) på Socialdemokraterna samt vad vi förväntar oss som medlem i ett Socialdemokratiskt parti.

Detta är vad vi kom fram till:
Vi känner oss inte övertygande om partiets politik eller varför vi eller våra bekanta ska rösta på Socialdemokraterna, vi röstar på (S) av lojalitet och plikt och för att det inte riktigt finns något bättre alternativ. Detta är verkligen inget vi kan bygga ett starkt parti på. Vi upplever att partiet saknar både långsiktiga visioner och konkreta politiska åtgärder för ett mer rättvist och jämlikt samhälle, och att detta är något som måste åtgärdas snarast!

Det uppmärksammade uttalandet från partiledningen att detta val skulle varit framgångsrikt delar vi inte. En valrörelse kan aldrig vara en framgångsrik när medlemmar gråter över att ha blivit det fjärde partiet i huvudstaden och endast får en fjärdedel av rösterna i landet. Inte heller kan det vara en framgång när inte ens hälften av de röstberättigade går till valurnan. Men det är inte valorganisationen i sig som var problemet, många medlemmar gick lojalt ut och arbetade för Socialdemokraterna. Problemet var innehållet i budskapet.

De flesta av oss hade själva röstat på Socialdemokraterna, såklart. Men inte med entusiasm och förhoppningar om en bättre värld, eller åtminstone ett lite bättre EU. Visserligen tycker vi att ideologin är den rätta, men största anledningarna till att rösten gick till Socialdemokraterna var för många lojalitet och plikt. Vi gick till valurnan med en känsla av ovisshet. Vad vill egentligen Socialdemokraterna i EU? Det står inte någonstans på valaffischerna. Inte ens vi som valarbetade hade något riktigt bra och övertygande svar på detta. Det är klart att vi inte vill att EU ska styras av borgare, men vad vill vi då? ”Agera för förändring”. Ja, absolut, såhär kan vi ju inte ha det! Men vartåt bär det?


- Hvad vilja Socialdemokraterna?!

Det vi i Rebella kom fram till är att partiet saknar både långsiktiga visioner (som sträcker sig över mer än en mandatperiod) och kortsiktiga politiska åtgärder får att arbeta i visionens riktning. Vi saknar en maktanalys från partiledningens sida – var är klass, kön och etnicitet? ”Orättvisor är inte lösningen.” Nej, vem skulle påstå detta? Moderaterna? Sådana typer av valaffischer är onyanserade och fördummar valmanskåren och vinner definitivt inga röster.
Vad vill vi med välfärden? Tycker vi om det som sker runt om i landet och allra tydligast i Stockholm, med ökande privatiseringar inom både skola, vård och omsorg? Vad vill vi ha den offentliga sektorn till? Hur ska klyftorna mellan fattiga och rika minska? Hur jobbar vi för att förbättra miljön och klimatet?

Ett annat problem vi diskuterade var frågan om vem som egentligen är partiet? Får man inte uttala sig som ”Socialdemokrat” som gräsrot, utan att först kontakta med partiledning eller riksdagsrepresentanter så är vi ingen folkrörelse längre. Sociala medier handlar inte om att man från centralt håll ska skriva vad alla bloggare ska tagga denna vecka för att vinna media. Varje medlems livssituation och politiska vision, det som utgör grunden till vi engagerar oss politiskt, är inget en PR-byrå kan skapa skicka ut via massmejl. Det handlar om tillit till medlemmar, till sympatisörer som kanske inte ens betalar medlemsavgift men ändå känner sig som Socialdemokrater. Vi måste själva få uttrycka våra tankar och åsikter om valet, om partiet, om politik, om sin livssituation och vad som kan göras politiskt för att göra samhället mer rättvist och jämlikt.

Det är genom personligt engagemang, glöd, ilska och visioner vi vinner val. Om politiken - och med därmed också budskapet - innehåller detta blir det lätt att motivera både sig själv och andra varför det är viktigt att gå och rösta så att Socialdemokraterna vinner valet.


Rebella, genom Johanna Garefelt


* Rebella består av unga kvinnor med en hög andel som är akademiker. Just dessa grupper som i väldigt låg utsträckning gav (S) sin röst i valet och som dessutom var en av partiets ”målgrupper”.

fredag, juni 05, 2009

Därför röstar vi på (s)!

Tänkte jag skulle skriva ett inlägg om varför jag tycker ni ska rösta på socialdemokraterna i Europaparlamentsvalet. Men Evin Cetin, kandidat nr 29, uttrycker det så himla bra så jag länkar helt enkelt till hennes gästinlägg på HBTsossens blogg:

http://hbt-sossen.blogspot.com/2009/06/evin-cetin-darfor-rostar-jag-s.html

Ikväll kommer Rebella att finnas på plats i valstugan utanför Åhlens City i Stockholm. Sedan går vi på ett ekologiskt modeevent som anordnas av SQ2540STHLM Det finns platser kvar! Mer info på hemsidan!